Problemen i den antroposofiska rörelsen (1)

Efter en rad dynamiska och expansiva decennier inspirerade av den karismatiske och initiativrike Arne Klingborg synes den antroposofiska rörelsen ha imploderat i håglös rutin och brist på identitet och orientering. Uppbyggnadsfasens entusiasm och offervillighet har övergått i trötta konventionella tankesätt och strukturer där den ursprungliga kreativiteten mer framstår som minnen än realiteter. Rörelsen har blivit gammal.

Låt oss betrakta något av det som föreligger.

Antroposofin – ideologin bakom de praktiska verksamheter som satt tydliga avtryck i det svenska samhället – saknar identitet och formulerad egenart. Dess komplexa världsbild sönderfaller i en rad tolkningsmodeller som snarare förvirrar än tydliggör bilden av antroposofin. Därför blir världsåskådningen inte bara svårgripbar för allmänheten – frågan är om antroposoferna själva förstår antroposofin.

En förklaring kan vara att den antroposofiska världsbilden fungerar som något av ett folkuniversitet där rikedomen i det nästan oöverskådliga materialet gör att en formulering av identitet och egenart upplevs som nästintill irrelevant. Det finns inget krav på förståelse för egenarten för att kunna botanisera i denna kunskapsbank. Man läser och läser och för många är detta ett livsprojekt. Man talar därför i antroposofiska kretsar ofta om det som det ständiga seminariet.

Detta gör att antroposofen sällan kan redogöra för sitt engagemang på ett för en utomstående begripligt sätt. Omdömet blir ofta fragmentariskt, allmänt eller svårförståeligt. Men från ledande håll har detta aldrig upplevts som något problem och därför har inga åtgärder vidtagits.

Vad som däremot lär bekymra är de ökade svårigheter nytillkomna läsare upplever i umgänget med Rudolf Steiners texter. De svårlästa volymer som en ung generation på 70-talet betraktade som en utmaning – ja som närmast ett krav för att gå vidare – blir idag nästan till ett oöverstigligt hinder för nytillkomna. New Age-litteraturens lättlästa budskap har skapat en standard för esoterisk litteratur som i praktiken marginaliserat Steiners skrifter. Och den omfattande antroposofiska sekundärlitteraturen har ofta tagit över Steiners komplicerade språkbruk eftersom den i huvudsak vänder sig inåt rörelsen – åtminstone i Sverige.

Men trots att detta fenomen existerat länge tar ingen på sig ansvar för frågan.

Antroposofiska Sällskapet

Att Antroposofiska Sällskapet framstår som rena pensionärsklubben föranleder heller inga analyser. En växande majoritet av äldre medlemmar brukar annars vanligtvis vara ett bekymmer av rang i vilken förening som helst. Det innebär ju att tillflödet av yngre långsamt stryps och att rörelsens överlevnad är i fara.

Vad kan tänkas vara orsaken att yngre sällan söker medlemskap i Antroposofiska sällskapet?

Mycket känns uppenbart. Till exempel otydlig identitet och funktion, precis som hos antroposofin som sådan. Vad är sällskapet, vad gör det och varför ska man bli medlem? Amnesty, Röda korset och Greenpeace är lätta att stödja med ett medlemskap för att det är omedelbart klart vad de står för. Vad antroposofin står för är däremot okänt för de flesta. Denna brist på tydlig igenkänningsfaktor ger en identitetslöshet där allmänheten inte kan relatera till de unika värden den antroposofiska rörelsen skapat. Bristen på betydelsebärande identitet torde därför spela en avgörande roll för medlemstillströmningen.

Så även medlemsavgiften. Varför betala 1200 kr om året? För detta får man i princip inget mer än en medlemstidning. Att många trotjänare ändå betalar av solidaritetsskäl lockar knappast den nytillkomne. Man klarar sig gott ändå. Man vill inte binda upp sig. Och varför betala så mycket till utlandet? Är Steiners idé om medlemsfinansiering av ”världssällskapet” fortfarande relevant? Varför över huvudtaget betala mer än ett par-tre hundra om året?

Man kan också fråga sig om den av Steiner institutionaliserade umgängesformen för antroposofiska studier – grupparbetet – fortfarande är i takt med tiden. Oerhört mycket har hänt sen början på förra seklet när denna typ av sammankomster kändes självklara. Idag utvecklas nya former för samverkan, framförallt bland ungdomar.

Att rörelsen har problem är inte hela världen. Det verkliga problemet är bristen på initiativ att komma till rätta med dem. Istället tigs de ihjäl. Varför är svårt att förstå.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

  1. No comments yet.