Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ På Östermalmstorg står en man staty med erigerad penis framför en kvinna som ligger med skrevande ben framför honom, Raoul Wallenbergmonumentet på Nybroplan liknar en samling hundlortar på marken, Nyköpings kommun ville ha en väggmålning till sin skola och fick en jättevagina uppmålad av konstnären, och nu senast väcker en rosa jeep ställd på nosen i en rondell upprörda känslor i Gävle. Detta är några exempel från den ständiga debatten om konst på offentliga platser.

Konsten på gator och torg upplevs av allmänheten ibland som obegriplig, stötande och allmänt provocerande och förorsakar därför högljudda protester (som exempelvis Willy Gordons ”Möte” här t v). Mot en liten elit av förståsigpåare och konstexperter står en bred allmänhet. Det bestämmande konstetablissemanget åberopar konstnärlig frihet – och allmänheten ifrågasätter konstnärens rätt att göra vad som helst. Vem vill ha ett könsorgan på en skolvägg? Har allmänheten ingenting att säga till om frågar man sig – det är ju vanligt folk som har att dras med konstverket eftersom det står på allmän plats.

Men denna frågeställning sopas under mattan för luddiga kulturpolitiska principresonemang. Inte trampa in på konstelitens område! Att en kulturpolitiker ville måla över skolans jättevagina och en annan erbjuder sig lyfta bort den rosa jeepen sägs vara ett övergrepp på konstverket och konstnärens integritet. Konstnärens omdömeslöshet är okränkbar. Konsten måste stå fri gentemot politiken.

Men offentlig konst och gallerikonst är två olika saker. De har olika publik och borde därför bedömas utifrån olika premisser. Konstintresserade går på gallerier och utställningar. De är beredda på allt och förväntar sig att bli överraskade och har inget emot att bli förargade. Det är så det ska vara, konsten ska balansera på gränser, kanske ibland gå över. Grundkriteriet måste vara ett fritt ocensurerat uttryck på konstnärens villkor. De konstverk som väcker aggressioner på offentliga platser skulle på ett galleri uppfattas som en normalitet.

Situationen i det offentliga rummet är helt annorlunda. Konst på gator, torg och parker möter en publik som inte är där för konstens skull. Här möter verket en oförberedd allmänhet som går förbi i andra ärenden. Det är en helt annan situation jämfört med galleriscenen.

Wallenbergmonumentet är ett exempel på att man inte förstått detta. Man  har givit konstnären carte blanche precis som vore det en utställning på ett galleri för en kräsen och kunnig publik. Men att en internationellt hyllad nationalhjälte associeras till hudlortar på ett offentligt torg är inte bara stötande som en vagina på en skolvägg eller en skabrös skapelse på Östermalmstorg, det är en kränkning av en nationalikon. (T h Kirsten Ortweds monument ”Till Raoul Wallenberg”.)

Reaktionerna har därför varit starka. Som Carl Hamilton säger i Aftonbladet:

»Wallenbergmonumentet påminde om tolv stycken halvtuggade lakritsbitar, alternativt om frusen hundskit. Kritiken tog fart samma stund monumentet kom på plats. Därefter har den tilltagit. – Det är en seger, förklarar arkitekt Aleksander Wolodarski som är ansvarig för torget med lakritsbitarna. Människor stannar och samtalar med varandra. Men trots framgången har kulturförvaltningen den senaste tiden suttit i krismöten. Efter vågen av upprörda insändare i tidningarna har kansliet kommit fram till att många människor upplever att det finns ett glapp mellan mannen och konstverket.

Till och med en medlem av juryn som valde konstverket har avslöjat att hon inte riktigt förstår. – Jag frågar mig i likhet med många andra vart Raoul Wallenberg tog vägen, deklarerar konstnären Cajsa Holmstrand.«

Visst är det omdömeslöst av den konstelit som bär ansvaret att tillåta något sådant. Men framför allt är det uttryck för ett systemfel. Genom att ignorera en publik med ett osofistikerat sinne för konst åstadkommer man upprörda känslor som i förlängningen skapar ett konstförakt. Det kan knappast vara syftet. Inte tjänar det konsten i alla fall.

Borde inte det övergripande uppdraget istället handla om att göra konsten njutbar? Att i en folkpedagogisk anda istället skapa förutsättningar för ett växande konstintresse? Att göra konsten lockande och sevärd? Den fria konsten skulle inte lida av detta, tvärtom.

Det konstnärliga uppdraget för konst på allmän plats behöver bara preciseras. Att verket skall förhöja upplevelsen av platsen och ge ett mervärde för förbipasserande kunde vara ett rimligt kriterium. Inte upplevas som stötande, utan ge en skönhetsupplevelse. Ett sådant uppdrag skulle vara en utmaning för de flesta konstnärer.

En verklig win-win-situation.

Att på detta sätt säkerställa konstverkets relevans i det offentliga rummet kräver förutom konstexperter att även representanter för allmänheten ingår i de kommittéer som bedömer förarbetena. Borde inte detta vara en självklarhet i den viktiga strävan att höja konstens status i allmänhetens medvetande?  

                                                                                                             Johannes Ljungquist