Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Det antroposofiska medlemsbladet Forum antroposofi strävar vidare. Med en ekonomi i nedförsbacke och en redaktör som nu lämnar ”det operativa ansvaret”, ämnar man införa en ”förnyad kollegialitet” genom att en ”projektledare” kommer att ”åta sig ett arbete med renodlad redaktion av text och bild på en ideell basis”.

Är en ”renodlad redaktion” bättre än en vanlig? Och  betyder text och bild på ideell basis ett mer amatörmässigt material? Genom detta ”lättas det nödvändiga ansvaret” och ”ökas rörelsemöjligheten”. Riktigt hur är oklart, liksom innebörden i den avslutande summeringen.

»Det framstår som inte obetydligt att mitt bland dagens åsiktsmaskiner och journalistiska etiketteringar kan en särskild autenticitet göra sig gällande genom en rörelse som den antroposofiska.«

Att den antroposofiska rörelsen har ”en särskild autenticitet” är något läsaren får grubbla över. Annars är det trots den påtagna tagelskjortan ett välmatat nummer. Och jodå, det kommer mer från den antroposofiska språklådan. I en reseskildring får man sig till livs kloka antroposofismer.

»Under vandringen uppstod ärliga samtal som bara skogen kunde avlyssna. Vid sången på kvällen vid lägerelden utkristalliserade sig olika relationskonstellationer ur gruppen.«

Till skillnad från samtal i allmänhet var alltså dessa ärliga. Och det antroposofiska favoritordet konstellationer har här förstärkts med relation så att man inte ska missa poängen.

I en innehållsrik tillbakablick på den berömde Järnaarkitekten Abbi Asmussens livsgärning får vi veta att han hade ett förflutet som målande konstnär med verk som köpts av bl a Nationalmuseum. Och i en välskriven nekrolog över konstnären Karl Schultz-Köln upplyses vi om att han 1943 som tysk soldat (telegrafist) på östfronten i kyla och bombregn gör en ”ateljé” i sitt tält med ett takfönster av en pansarvagns vindruta. Och i sin dagbok på östfronten beklagar han att han inte har tillräcklig tid att fördjupa sig i brevväxlingen mellan Goethe och Schiller. I krigets slutskede deserterade han till de amerikanska linjerna där han i krigsfångenskap ett tag arbetade som jazzgitarrist! En sällsam man som småningom emigrerade till Sverige där han i många år var medarbetare i Antroposofiska bokförlaget.

Randie Remland har också fått några rader med anledning av sin död i november, då vår nyfunna vänskap avbröts. I långa telefonsamtal och mejlkorrespondens diskuterade vi ofta den antroposofiska rörelsens kris som bekymrade henne mycket, mej allt mindre. Men hennes engagemang och allvar var djupt inspirerande och hennes skarpa kritik av slappheten i antroposofiska sammanhang ständigt närvarande. Att ha fått lära känna Karl Schultz-Köln och Randie Remland har varit ett privilegium. De var stora andar.

Rubriken ”Den omvända barndomen” över en artikel om antroposofisk äldrevård väcker förväntningar. Men efterhand vänds de i besvikelse då nästan halva artikeln handlar om – maskrosens växtprocess. Vanligt i antroposofiska sammanhang att med en överpedagogisk nit strössla med analogier för att göra ämnet levande. Maskrosens levnadslopp är alltså likt människans.  

Ålderdomen som den omvända barndomen är ett intressant begrepp, liksom att åldringen ”kan vandra omkring i sitt livs minneslandskap” – men dessa tillstånd förklaras inte. Istället får vi strömlinjeformade abstraktioner som inte säger något konkret. Också typiskt för antroposofisk retorik.

»Den kroppsliga utvecklingen ger individuella förutsättningar i varje människas biografi. Själen präglas mer eller mindre av dessa förutsättningar och för individen och människans andliga kraft kan de vara drivkraft i utvecklingen.«

Här beskrivs ingenting av antroposofisk särart. Förutom begrepp som andligt och själsligt kunde texten vara en beskrivning av ett vanligt äldreboende.

»Tanken på åldrandet som den omvända barndomen kan ge inspiration till en fördjupad syn på livet, men den kan även ge nya insikter och riktlinjer till en förnyelse av senior- och äldreboende, samt nya aspekter på äldrevård, palliativ vård och demensboende.«

Kan ja – men hur? Vad har de åstadkommit konkret? Vad tycker vårdtagarna? Hur förhåller sig denna vårdform till andra? Det berättar inte artikelförfattaren. Allt vi får är intetsägande förmodanden och floskler.

I en text om mysteriedramerna omnämns de entusiastiskt som ett ”oumbärligt inslag i antroposofin”. Författaren Colin Wilson som i sin bok om Rudolf Steiner är välvillig till antroposofin, betraktar mysteriedramerna som urtråkiga. Här hade Steiner chansen att levandegöra antroposofin, säger han, men istället är texterna ”torra som franskbröd”. Och den som har sett inledningsscenerna med skådespelare som står uppställda på rad och pratar med varandra förstår honom. Dialogen är stel och skådespeleriet under all kritik. Ändå talas det alltid panegyriskt om dessa blodfattiga teaterföreställningar.

I verksamhetsberättelsen där förra året summeras har Antroposofiska sällskapets ordförande Dick Tibbling upptäckt att det finns en allmän tendens av ”en fragmentering av det antroposofiska arbetet”. Därför har en grupp medlemmar klurat på varför. Men de har inte kommit på några svar (vad trodde ni), bara de vanliga frågorna vi hört upprepas i decennier:

»Hur ser relationen ut mellan de antroposofiskt orienterade verksamheterna och Antroposofiska sällskapet i Sverige? Hur ser relationen ut mellan verksamheterna och de olika sektionerna inom den ”Fria Högskolan för Antroposofi”? Hur ser relationen ut mellan sektionerna i Högskolan? Vad innebär det att Antroposofiska sällskapet ska ”bära” en fri högskola för antroposofi?«

Hur förhållandet mellan en förenings olika enheter fungerar brukar normalt inte vara något problem. Men den antroposofiska rörelsen har efter mer än hundra år ännu inte kommit till klarhet i frågan.

Allt är med andra ord som vanligt.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist