Genusteoretikerna hade alltså fel – vad innebär det för deras trovärdighet?
♦ ♦ ♦ Så har vi då fått svart på vitt att könsfundamentalisterna hade fel. Deras kanske viktigaste doktrin – att könet är en konstruktion – tillbakavisas av en medicinsk expert. Att 98 procent av alla förskollärare är kvinnor och 90 procent av alla våldsbrott begås av män har inte bekymrat de feministiska genusteoretikerna. De tror fortfarande att orsaken ligger i att barnet tidigt präglas av föräldrar och lärare. De har nämligen andra bevekelsegrunder än att bry sig om sanningen – deras teori är viktigare.
Att de har talat mot bättre vetande har vi förstått länge, men vad gör det, menar fundamentalisterna – så mycket värre för verkligheten.
Att denna svärmiska dogmatism fått ett sånt grepp om tankeklimatet i landet söker sina orsaker i den svenska solidaritetstanken. Att bry sig om de som har det svårt är något som ligger djupt i den svenska folksjälen. Att vi solidariserar oss med arbetarklassen, sjuka, fattiga (som till exempel de rumänska tiggarna nu senast) har blivit något av ett svenskt adelsmärke. Något vi har rätt att vara stolta över.
Men kan solidariteten drivas för långt? Kan den överdrivas? Svaret är ja, vi såg detta i den kommunistiska vurmen på 70-talet och vi ser det i dagens genusteorier.
Att det föds 10 barn per år med oklar könsidentitet är naturligtvis problematiskt på många sätt. Läkarna strävar därför att så snart som möjligt fastställa barnets kön, d v s vilken könstillhörighet barnet ska växa upp med. Det finns också människor högre upp i åldrarna som är osäkra över sin könsidentitet oavsett fysiska förutsättningar. En del känner att deras fysiska kön inte motsvarar deras identitetsupplevelse och byter därför kön genom operation. Man kan bara ana de besvärligheter sådana människor har att kämpa med.
Men dessbättre är de en försvinnande minoritet.
Men denna minoritets prekära läge har utlöst något av en ideologisk ångest hos genusteoretikerna som lett till den vildvuxna begreppsvärld som brukar sammanfattas med slagordet könet är en konstruktion. Här har de feministiska teoretikerna drivit sin solidaritet med en minoritet så långt att de skapat en ny standard för majoriteten. Denna säger att traditionell könsidentitet inte längre är något självklart.
Trendkänsliga föräldrar kallar sina barn för ”hen” och sätter dem i ”normkritiska” förskolor. Norska genusteoretiker tillbakavisar bevisade biologiska skillnader mellan könen. Så kallade qeerfeminister menar att det inte existerar någon ”naturlig” sexualitet eller könstillhörighet och de ifrågasätter därför normalt oproblematiska begrepp som ”man” och ”kvinna”.
Här har solidaritetstanken drivits in absurdum. Den har blivit till en karikatyr som saknar folklig förankring och ger ett löjes skimmer internationellt. Könsidentiteten är ingen konstruktion, det är en påtaglig verklighet för de flesta av oss. Och det kan ingen ideologi ändra på.
Hur är det med genusteoretikernas trovärdighet egentligen?
Johannes Ljungquist
Thank you for this article, perfect timing as I just threw out a large kitchen garbage bag filled with items I no longer use in my bathroom. I hope to do more, but did have a twinge of guilt last night. So this article was a good little reminder of why I did all that in the first place.
gate io