Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Belinda Olssons tre teveprogram om tillståndet inom feminismen gav anledning att måla kors i taket. Det var det första mediaförsöket att se hur det faktiskt förhåller sig inom denna ideologiskt präglade jämlikhetsdisciplin – framför allt sättet man fört sin ”kamp” på. En direkt hyllning till feminismen hade känts som ytterligare en i raden, och en dissning hade varit ett alltför djärvt grepp i ett kulturklimat där feminismen trots sina överdrifter fortfarande åtnjuter respekt.

Nej, Belinda Olsson är klokare än så. Hennes ärende som mångårig feminist var inte att ifrågasätta feminismen som sådan, hon ville skapa en diskussion om dess former. Och vinklingen var säker. Genom att söka upp och samtala med förgrundsfigurer inom rörelsen visade hon för tittarna att så här ser det ut. Så här tycker den och den. Från de mest extrema till de som ifrågasatte läran. Det geniala låg i att hon aldrig var kritisk, hon bara exponerade sin tveksamhet. Hon sade sig inte längre känna igen feminismen, och undrade vart den var på väg.

Genom detta grepp kom hon att framstå som en seriös aktör i en annars inflammerad debatt. Hon tog inte avstånd till feminismen, vilket av rörelsen skulle upplevas som ett svek och automatiskt diskvalificera hennes omdöme. Men hennes program var heller ingen hyllning till feminismen, vilket skulle upplevas som hyckleri av många som länge provocerats av dess avarter och extremism.

Programmens lågmäldhet gav tillfälle till reflektion. Nu fick tittarna själva avgöra och komma till ett rimligt förhållningssätt. Evin Rubars tv-reportage Könskriget 2005 med sina famösa uttalanden om att ”män är djur” och bisarra teorier om att barn offrades i rituella ceremonier, chockade allmänheten, och även den feministiska rörelsen, men föranledde knappast någon omvärdering internt. Belinda Olssons tre program tror jag kommer att göra det. Det skulle inte förvåna om de i framtiden kommer att betraktas som något av en milstolpe.

Under tiden fortsätter traditionalisterna med att inte låtsas förstå skillnaden mellan jämlikhet/rättvisa och feminism. I en artikel i Aftonbladet 3/3, som är en replik på Olssons tv-program, citerar vänsterpartisterna Rossana Dinamarca och Claes Borgström hennes fråga om feminismen gått för långt med svaret ”feminism handlar om rättvisa. Kan rättvisa gå för långt?” Genom denna retoriska fint i inledningen styr de undan diskussionen om feminismens framtoning och sätt att föra fram sitt budskap till en fråga om orättvisor mellan könen. Genom att på detta sätt slå in öppna dörrar undviker de den centrala frågeställningen.

De missförstår medvetet att Belinda Olssons ärende aldrig var att ifrågasätta det självklara i att kvinnorna ännu inte uppnått full jämställdhet med mannen. Detta var uppenbart för alla och envar. Här var hon aldrig tveksam. Hennes program handlade uteslutande om feminismens metoder och sätt att arbeta.

Som att till exempel uppfattningen att mannen ses som en fiende, vilket länge varit en ledande tanke inom plakatfeminismen. Den monumentala naivitet att betrakta hälften av befolkningen som en fiende har i sin absurditet omöjliggjort all seriös diskussion, vilket stillsamt påpekades av PR-konsulten i tv-programmet. Det går naturligtvis inte att få en folklig förankring med ett sådant verklighetsfrämmande betraktelsesätt.

Fanatiska överdrifter som att vägra könsbestämma sina barn med allt vad det innebär av mobbning på dagis, förskola och skolgång – och oförmågan till ställningstagande inför det gammalfeodala kvinnoförtrycket inom hederskulturen är andra direkt kontraproduktiva förhållningssätt som givit feminismen ett dåligt rykte. För att inte tala om att kalla det frasideologiska genustramset för ”vetenskap”.

Kvinnorörelsens seriösa ansatser i slutet på sextiotalet då sådana som Ebba-Witt Brattström förde hemliga förhandlingar med partierna som resulterade i konkreta förbättringar – har förvaltats dåligt. Istället för ett resultatorienterat arbete har man valt en konfrontativ linje med provokationer som arbetsmetod. Dagens feminism är en omogen rörelse.

Belinda Olssons tv-program var därför en frisk fläkt som på sikt ger hopp om en mer vuxen feminism.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist