Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Att hylla Sverige och svenskheten är OK om berömmet kommer från utlandet. Då känner vi oss stolta. Men det blir genast mer komplicerat om en svensk gör det. Det bemöts som något irrelevant. Vadå ”svenskhet”? Vad är det? Begrepp som nationalkaraktär och nationell särart betraktas av media som något ytterst suspekt. Ungefär som rättänkande feministers ifrågasättande av könsbegreppet. Vadå kön, det är bara en konstruktion.

I båda fallen förnekas realiteter till förmån för verklighetsfrämmande abstraktioner.

Svenskhet har kommit att uppfattas som någon sorts SD-märkt separatism som motarbetar en sund internationalism i FN:s anda (utom på sportarenor, där får man vara stolt svensk, men där är det å andra sidan bara på lek). Verner von Heidenstam och hans nationalromantiska samtid skulle rotera i sina gravar om de visste.

För att älska Sverige innebär i vår tids modetänkande att man förhäver sig mot andra länder. Att man ser det svenska som bättre. Och det är ju rasistiskt. Och säkert också islamofobiskt. Att formulera en positiv känsla av att vara del av ett nationellt  kollektiv är något fult. I dagarna har exempelvis media ondgjort sig över Zlatans Volvo-reklam. Hynek Pallas i SvD kommenterar filmen under rubriken ”Unket tankegods”:

»Det är svårt att föreställa sig en bättre illustration av teorier om nationella identiteter och deras upprätthållande: nationen som föreställd gemenskap.«

Vår nationella identitet reducerad till en ”teori”. Smaka på det. Är mitt hem en teori? Är hemlängtan en teori? Nationen en ”föreställd gemenskap”, det vill säga en känsla som inte stämmer med verkligheten? Känslan för Sverige bara något vi fått för oss? Ett hjärnspöke? Pallas avslutar sin text med att vi bör ”lämna bagaget bakom oss och börja montera ned gränserna mot resten av världen.” Att lovsjunga Sverige innebär för honom ett avståndstagande till världen. Och han är inte ensam att tycka så.

För är man politiskt korrekt i det här landet ser man världen som en enda stor familj. Det är ingen skillnad på vi och dom. Vi är alla en odelbar enhet. Att favorisera ett av alla världens länder – även om det är det land man har medborgarskap i – är osolidariskt. Oartigt. Ja närmast en fientlig handling. Sånt gör bara Sverigedemokraterna.

I denna svärmiska idealitet märker man inte sitt eget hyckleri.

För vem tvivlar på att Hynek Pallas och andra hipsters bakom sina slagordsklyschor älskar detta land precis som alla vi andra som älskar den svenska sommaren och midsommartiden, den vackra naturen, ärtsoppa & pannkakor, välfärdssamhället, Selma Lagerlöf & Astrid Lindgrens berättelser, kungahuset (i alla fall de flesta), sill och nubbe, Hasse & Tage, våra duktiga idrottsstjärnor, för att bara nämna något i högen?

Detta är Sverige i våra hjärtan. Och mycket annat. Detta har vi ett förhållande till, det står oss nära. Även Hynek Pallas upplever detta, vågar jag lova. Vi älskar inte Danmark, vi älskar inte Norge eller Finland heller för den delen. Inget ont emot dem, det är fina länder, men vi känner inte dessa länder som Sverige. Det är här vi är uppväxta (de flesta av oss i alla fall). Sverige och vi har en historia tillsammans, det är här vi har våra minnen. Konstigare är det inte. Är det då fult att älska detta land? Varför skulle en idealisering av detta uppfattas som ”unken”?

Jag slår vad om att även Hynek Pallas längtar hem när han varit utomlands ett bra tag. Och då inte bara till sitt hem – utan hela landet, omgivningen, språket, dofterna, de gemensamma vanorna, smakerna, mentaliteten, sättet att vara på. Detta  är varken en ”teori om en nationell identitet” eller ”en föreställd gemenskap”. Det är en känsla som är genuin. Och den känslan innebär ingen kritik av andra länder. Man kan tycka om dem också. Kanske till och med älska en eller flera av dem – samtidigt med Sverige!

Jag tror inte Pallas har tänkt på det. Eller alla andra som lever i denna tillkrånglade föreställningsvärld.

Svensk egenart är lika påtaglig som svårdefinierbar. Men den existerar ju, att påstå något annat är bara fånigt. Svenskhet är en magkänsla. Felet Pallas och andra hipsters gör är att de intellektualiserar fram förkonstlade motsättningar. Att bejaka sitt ursprung är inte att förneka andras. Eller för att ta en populär analogi: Man kan inte älska andra om man inte älskar sig själv.

Eller: Att älska sin partner innebär inte ett ställningstagande mot andra människor.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist