Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Norge har lagt ned sin genusforskning, men Sverige fortsätter som om ingenting hänt med både fristående genusvetenskapliga institutioner och påbud att alla andra vetenskapsområden ska ha ett genusperspektiv. Vetenskapsrådet delade nyligen ut 67 miljoner till genusforskning.

Det problematiska med genusvetenskapen, som är en underavdelning av den feministiska ideologin, är att den mer är att betrakta som en ideologi än en vetenskap. Vetenskapen söker svar på frågor och ställer upp hypoteser som går att kontrollera om de stämmer med verkligheten, medan den ideologiskt färgade genusvetenskapen utgår från en förmodan att könsskillnader konstrueras socialt och kulturellt. Man påstår att det inte finns några medfödda eller ”naturliga” skillnader mellan könen. Men det är fel, det finns visst skillnader. Deras teori håller inte.

Den könsvetenskapliga teorin tillbakavisades av den norska tv-filmen Hjernevask som vi tidigare uppmärksammat. Men trots att ett flertal experter där visade att det finns medfödda skillnader mellan könen ignoreras detta i vårt land. Här fortsätter man på den inslagna linjen. Och eftersom könsskillnaderna enligt genusvetenskaparna är något vi konstruerar måste man ta det från början. Det är i umgänget med barnen könsrollerna grundläggs säger deras teori. Barnen måste påverkas genom att man ger dem godkända impulser. Så nu har vi fått en kader genuspedagoger som utövar så kallad normkritisk pedagogik på landets förskolor.

Med begreppet ”norm” menas underförstådda förväntningar och regler. Normer finns i privat umgänge (i till exempel våra hälsningsceremonier och hur vi klär oss) och i samhället (till exempel trafikregler och våra lagar). Man kan säga att då tillräckligt många människor har liknande uppfattning i en fråga uppstår en norm. Så är det i allra högsta grad också då det gäller vårt kön. Vi skiljer på pojke-flicka och man-kvinna, det är kanske en av våra mest grundläggande normer.

Men denna norm är idag ifrågasatt. Från framför allt feministiskt håll menar man att detta är en felaktig norm. Vi är alla människor, man ska inte låsa sig vid könstillhörighet är den nya sanningen. Men att feministerna vet det är en sak – men vet barnen det? Naturligtvis inte. Och trots att förändringar av normer normalt är något mycket tids- och arbetskrävande har man därför bestämt sig att ändra på detta. Så man utbildar normkritiska pedagoger för att städa upp i barnens föreställningsvärldar.

Något mer beskäftigt projekt får man leta efter. Man vill ge barnen nya värderingar trots att de vid hemkomsten varje dag återvänder till ett hem där normen man-kvinna fortfarande råder oinskränkt. Det är svårt att skönja någon realism i detta företag.

Paulina Neuding i SvD:

»Genuspedagogiken sägs syfta till att ge barnen fler möjligheter, men ofta handlar det tvärtom om att ta ifrån barnen allt som inte leder till rätt beteende. Det stannar inte vid dockor och bilar. På genusförskolan Egalia på Södermalm används inte ”könsbestämmande ord” som pojke och flicka, utan ”kompis” eller ”person”. På Trödje förskola i Gävle har man slutat med fri lek, då barn riskerar att bete sig könsstereotypt. I ett DN-reportage får man följa en förskola ut i skogen – en lämpligare lekplats eftersom bandyklubbor och cyklar ”snabbt blir könskodade av barnen och därmed försvårar gränsöverskridande lek”, enligt forskaren Eva Ärlemalm-Hagsér.«

 Genuspedagogen Aisha Lundgren berättar i SvD om sin ”normkritiska checklista” där barnen får göra både ”flicksaker” och ”pojksaker”. Det gäller att förändra lekstrukturen så att inga könsstereotyper uppstår. På en förskola har man diskuterat ”om det är bra att fira födelsedagar, när vi samtidigt jobbar så hårt med att utmana åldersmaktsordningen”. Man vill inte ”koppla inkompetens till att vara liten, och mycket makt och kompetens till att vara stor. Men samtidigt hyllar vi detta att någon blivit äldre som något fantastiskt”, menar den normkritiska genuspedagogen.

Det gäller att ha tungan rätt i mun när man skall följa senaste modeflugan inom barnuppfostran.

Så nu har man bestämt sig. Man firar inte längre barnens födelsedagar på förskolan. Detta måste givetvis diskuteras menar genuspedagogen, men ”just för att ålder är en så stark norm behöver vi inte vara rädda för att ta i”, bara man är normmedveten.

I det genuspedagogiska arbetet i svenska förskolor har man haft två strategier – könsneutralitet och kompensatorisk pedagogik. I det könsneutrala förhållningssättet byter man till exempel ut ”han” mot ”hon” under sagoläsningen. I den kompensatoriska pedagogiken försöker man kompensera flickor och pojkar för det de inte får så mycket av, till exempel genom att uppmuntra flickor att vara äventyrliga och att stötta pojkar att vara hjälpsamma och omhändertagande.

Slående är den närmast religiösa övertygelse företrädare för sådana här tankevurmer visar upp. Ibland gränsande till samma slags fanatism som rådde på det röda 70-talet då alla invändningar mot en marxistisk världsförklaring viftades bort som borgerlig förvillelse. För precis som rättänkande feminister vill att genusvetenskapen skall betraktas som just en vetenskap vill den marxistiska ideologin att man betraktar den som en vetenskap.

Men hur trovärdig är den genusvetenskapliga religionen när traditionella könsroller hos vuxna samtidigt lever i högönsklig välmåga? Ett exempel är en förälder som ville se mer genuspedagogik på förskolan. Själv uttryckte hon sitt kön på ett ganska traditionellt sätt med smink och högklackat, men blev bekymrad när sonen också var könsmedveten.

Nu är det inte lätt som en plätt att genomföra denna sociala ingenjörskonst fullt ut. Barnen protesterar ibland, vilket noterats av Klara Dolk som studerat genuspedagogiken på en förskola i Stockholm under ett år.

»Frågan om barns delaktighet har inte diskuterats mycket inom genuspedagogiken. Man har utgått från en traditionell syn på kunskap där vuxna ska överföra de goda och rätta normerna till barnen.«

Varför är vi så svaga för verklighetsfrämmande ideologier i det här landet? Vi älskar tankemodeller, ena dagen skall barnen uppfostras si och den andra så. Och de som inte hänger med är hopplöst ute. Det hjälper då föga med förnuftsstyrda argument, eftersom debatten är känslostyrd och mest handlar om att markera  grupplojaliteter. Att vara med i det godkända laget och bekämpa the bad guys. Med sådana premisser blir diskussionen förutsägbar.

Tingsten sa på 50-talet att ideologierna är döda. Men det är fel, de lever i högönsklig välmåga – vare sig det handlar om multikulti, socialism, feminism, genusvetenskap eller värderelativism. Vad passar just dig? Pick your choice – och strunta i verkligheten.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist