Kan man tvivla på samvetet? Är man fri om man följer samvetets röst?
♦ ♦ ♦ En tillbakablick på livet visar en rad händelser och beslut tagna i olika situationer. Bedömningar färgade av personligheten. Man har gått sin väg – I did it my way. Personliga avtryck som bildat ett livsmönster – en biografi.
Så kunde Jörgen Smit börja ett föredrag på Rudolf Steinerseminariet. Han talade ofta om livet ur ett fenomenologiskt perspektiv som här i ett föredrag från 1981. Och som så ofta förr försökte han komma åt det antroposofin är så upptagen av – människans jag. Vad är det? Vad är det som under livet verkar helt omedvetet men som i slutet av levnaden ändå bildar ett bestämt mönster? Hur kommer det sig att det man i stunden knappt ens märker senare i livet kommer framstå som viktiga steg?
Jagbegreppet är ett närmast outtömligt ämnesområde. Den egna upplevelsen är att jag är världens centrum. Men det betyder inte att andra människor är betydelselösa statister. De påverkar en ständigt känslomässigt, idémässigt, i tankar och omdömesbildning, vilket gör att man måste betrakta dem som ”bidragsgivare” till den egna jagupplevelsen. Leverantörer av medvetande. Vem har inte varit med om att en god vän säger sig har tagit intryck av något man en gång sagt eller gjort. Själv har man glömt det.
Vårt jag är på det sättet betraktat också ett vi. Utan de andra hade jag inte blivit den jag är. Samtidigt känns det egna jaget otvetydigt som personlighetens herre. En fast punkt. Men ändå rörlig. Och uppenbarligen stadd i långsam förvandling. Inte bara på grund av intryck utifrån, utan också av något så märkligt som en inre rådgivare – samvetet. Och skammen. Nog är det märkligt att något inom mej kan tala moraliskt till mej. Och att till exempel psykopater saknar denna förmåga.
Samvetet, menade Jörgen, är något som säger mig vad som skall vara eller inte vara. Utan diskussion. Kan man tvivla på samvetet? Är man fri om man följer samvetets röst?
Det var de spännande frågeställningarna mer än svaren som gjorde Jörgen till den folkpedagog han var. Att väcka frågeställningar är ofta intressantare än att servera svar. Det fungerar lite som en inbjudan att delta som medaktör istället för att vara en passiv mottagare. Man får en kreativ stimulans.
För mycket länge sedan existerade samvetet utanför människan, menade Jörgen. Detta kan vi ta del av i mytologiska berättelser och gamla gudasagor. Och han berättade om det antroposofiska perspektivet på samvetet som en konsekvens av erfarenheter i tidigare liv.
Något annat som kännetecknar ett jag är osäkerheten, något man inte känner hos djuren. ”Det är något majestätiskt över en koflock. De oroar sig inte över vad de ska göra om en halvtimme. Katten har inga samvetsbetänkligheter inför fångandet av råttan”, menade Jörgen. I det mänskliga jaget finns hela tiden problem och osäkerheter. Jörgen kunde till och med uppmana oss att ”vila i osäkerheten” tills omdömesprocessen klarnat. Förhastade slutsatser ger inget moget intryck.
Jörgen var en mästerlig föredragshållare. Hans föreläsningar på Steinerseminariets allmänna linje var alltid fullsatta. Alla på området deltog, även medarbetarna på Robygge som stängde affären nån timme på förmiddagen för att lyssna.
För att lätta upp allvarliga teman kunde han ibland berätta en anekdot. En sådan var den vikt Rudolf Steiner lade vid medvetandet om värdet av hans föredrag. Inför en föredragsserie kunde han fråga arrangören vad de gav för arvode. Då denne förvånat stammade fram att de nog inte hade råd att betala så mycket, svarade han att han visste det. Det viktiga var att de skulle nämna den summa de ansåg att hans föredrag var värt – hur mycket de skulle vilja betala. Sen skulle han efterskänka summan.
För att tydliggöra poängen berättade han om vad en annan föredragshållaren sa då han fick reda på att han skulle få ett mycket blygsamt arvode: ”Så dåligt kan jag inte tala!”
Johannes Ljungquist
No comments yet.