Finns det lyckliga platser?
Strax efter backens slut efter Skäve där den lilla vägen svänger vänster mot Linga. Där i dalsänkan med himlen ovanför är PLATSEN. Varför har denna plats en så paradisisk stämning? Den är visserligen vacker, men det finns vackrare ställen.
Men det är som den på något sätt är väsentlig, som om den vill förmedla ett minne av något storartat man glömt. En fantastisk idé formulerad som bild. Handlar det om en visualisering av en erinring? Eftersom upplevelsen inte begränsas av sina fysiska förutsättningar, inte förklaras av att den ser ”trevlig” ut. Det handlar om en stämning.
Men vad är en stämning? Hur kan den förklaras? Är den objektiv? Upplever andra samma sak?
Det är som om jag minns ett tillstånd – inte jordiskt, jag har inga sådana minnen – utan som om detta tillstånd uppenbaras bara då jag är på platsen. Då kommer jag ihåg. Men jag vet inte vad. I antroposofiska sammanhang kan man höra uttryck som för-födslig. Är det ett i så fall ett förfödsligt tillstånd denna plats minner om?
Eller är det helt enkelt att jag anande upplever platsens ande, dess idé? Men hur är det möjligt?
Hur skulle en humanist (f d human-etiker) förklara denna skira upplevelse? Som tillfällig förvirring? Som en subjektiv projektion? Jag är övertygad om att även humanister har aningar de inte kan förklara och som de därför förtränger. För att de inte passar in i deras trånga världsbild.
Om sådana här upplevelser av platsers överjordiska karaktär i förgångna tider kunde förnimmas mer allmänt kanske här grundlades mysterieplatser. Eller ting. De kanske här upplevde att platsen hade en idé, en andlig orsak. Åskådliggjorde den något urbildligt?
Där finns ro. Och den finns kvar då jag har gått. Mitt i mina människobestyr och trivialiteter finns platsen därute kvar som ett stilla faktum. Våra liv är ur en aspekt ett nästan ständigt pågående stresstillstånd. För att komma till sig själv måste man gå inåt. Eller bli eremit och framleva sina dagar i ödemarker.
Det märkliga är att himlen känns som det viktiga här, landskapet utgör mer ett stöd. Och upplevelsens styrka påminner om intensiteten som bara förekommer i drömmar. I dagsmedvetandet råder naturlagar – i drömmen är det stämningarna som är naturlag.
”Hur skulle en humanist (f d human-etiker) förklara denna skira upplevelse? Som tillfällig förvirring? Som en subjektiv projektion?”
När du varseblir platsen i fråga sätts processer i gång i din hjärna som gör att du, i ditt medvetande, har en viss subjektiv upplevelse. I princip ser jag inte att en sådan upplevelse inte skulle kunna förklaras — om en förklaring är okänd betyder det inte att en naturlig förklaring saknas. Människor förr i tiden kunde näppeligen föreställa sig den kunskap vi har i dag om den mänskliga hjärnan.
Men det spelar ju för det mesta ingen roll för själva upplevelsen om vi har kunskap om dess bakomliggande mekanismer, eller hur? Jag ägnar inte många sekunder åt att fundera på varför min hund är sötare än alla andra hundar på stan. (Jag vet ju bara att han är det. Och det är givetvis den objektiva sanningen!)
Principiellt tror jag dock inte att upplevelsen av en plats, en maträtt, ett konstverk (och så vidare) beror på något översinnligt som hör till platsen, maträtten eller konstverket. Det ”översinnliga” hör till min upplevelse.
Platsens ande. Genius locus kallas det. Finns nogsamt beskrivet på Wikipedia.
http://en.wikipedia.org/wiki/Genius_loci
Skäve är en gammal kultplats. Skäve = Sked-Vi, dvs ett ”vi” (kultplats) där man ”skedar” (skiljer, t ex mellan andarna, dvs bildar omdömen i subtila frågor). Inte ett helt ovanligt ortsnamn, dvs beteckning för en orts funktion, när det begav sig.
Pappan
PS, säg inget till VoFfarna, det är deras första inkarnation med en fungerande hjärna och de är SÅ glada. Det måste man respektera.
Ytterligare en relevant länk till Wikipedia:
http://en.wikipedia.org/wiki/Spirit_of_place
Pappan
Zooey,
Mina frågor här är retoriska. De ställs inte för att få svar, de ställs för att de är viktiga för mig att ställa. Själva frågan är svaret på sätt och vis.
Vad menar du med ”naturlig förklaring”? Och hur vet du att det ”översinnliga” inte hör till platsen? Du menar att du tror det för att det inte enligt din världsbild existerar en objektiv översinnlighet.
Ja, så kan det ju gå ibland — människor plockar upp ens retoriska frågor och börjar diskutera dem. Det är en rätt vanlig följd av att ha en blogg med kommentarsfält.
I övrigt: om VoFarna trodde att fler människoliv var att vänta, kunde vi ju säga att nästa gång kanske (de ödmjuka) antroposoferna föds med en riktig hjärna, med logik och förnuft. Men nu tror vi ju inte på reinkarnation, däremot på människors kapacitet att utveckla sin rationalitet redan i detta liv. Så därifrån får vi utgå.
En vacker tekst och viktiga frågor för en sanningssökare! Jag känner till denna platsen länge. På sommaren 1974 när jag arbetade på Saltå, drog jag dit ut igen med skissblock. Jag gjorde en skiss av platsen med några träd i bakgrunden. Just sådana platser väljer jag också för meditativt arbete. Jag har utarbetat en metod, där man hemma försätter sig till sådana platser först via minnet, så med hjälp av medvetandet och möjligens oberoende minnen.
En sådan ”bas” kann bli utgångspunkten för inre resor. Interessant är det att observera, att en sådan konkret plats i dess fysiska verklighet förändras, om jag ”arbetar” där i mitt medvetande. Mer fåglar kommer till och andra blommor börjar växa. Flera av mina kollegor berättar om liknande fenomen, som om medvetandet och våra positiva tankar påverkar det eteriska på platsen.
Intressant Jostein. Jag kan tänka att det är så. Trösterikt.
Reading your article helped me a lot and I agree with you. But I still have some doubts, can you clarify for me? I’ll keep an eye out for your answers.