Ett präktigt avslöjande – den antroposofiska rörelsens enda chans till förnyelse?
♦ ♦ ♦ Att Mummel i kön under drygt fyra år kritiserat interna förhållanden inom den antroposofiska rörelsen är möjligen ägnat att förvåna en och annan. Kanske inte så mycket människor utanför – här ser man ju öppenhet och åsiktsfrihet som en självklar del av en demokrati – utan mer internt. Den fromma förhoppningen att dessa krönikor skulle stimulera en intern idédebatt framstår idag som naiv. Men det var i alla händelser intentionen.
Jag hade föreställt mig att de frågor som under åren dryftats bland antroposofer på tu man hand, eller vid lunchsamtal, om styrelsens funktion, bristen på en formulering av antroposofins särart, att en så stor del av medlemsavgiften går till Dornach, bekymret att allt färre ungdomar vill bli medlemmar och liknande – skulle kunna luftas i Mummel i köns hägn. Att denna diskussion skulle kunna äga rum mer allmänt. Så att vi kunde komma vidare en liten bit.
Men icke. Debatt har det blivit, även om bidragen mest verkar ha kommit från människor utanför rörelsen. Och just detta är nog vad människor ”innanför” fruktat, vilket jag förstått då jag samtalat med en av mina vänner.
För det är uppenbart att min kritik ses som ett svek inom rörelsen. Inte för att detta förvånar mig, jag har ju själv varit en del av denna protektionistiska attityd där all kritik ses som ”angrepp” som måste försvaras. Jag har under flera år skrivit otaliga insändare där jag försvarat antroposofin mot pingströrelsen och human-etiker. Där var det berättigat att tala om angrepp eftersom dessa rörelser är uttalade motståndare till allt vad antroposofin står för.
Det handlade här inte om kritik, eller ”granskning” som är human-etikers och likasinnades älsklingsutryck, här var intentionen att skandalisera och misstänkliggöra den antroposofiska rörelsen i det uttalade syftet att marginalisera den. Genom dessa förtalskampanjer profilerade man samtidigt den egna rörelsen både inåt och utåt. ”Det handlar om mission”, som pingströrelseprofilen Sigvard Swärd en gång uttryckte det. Två flugor i en smäll alltså. Att svara på detta kändes därför lite som en strid på liv och död. Och skulle den typen av angrepp uppstå idag skulle jag inte tveka att gå ut i strid igen.
Men Mummel i köns kritik av företeelser inom den antroposofiska rörelsen är inte ute efter att skada – den vill istället vara ett konstruktivt bidrag till en självsyn. Jag är ju fortfarande en del av rörelsen. Så bakom alla krönikor i ämnet ligger intentionen att få till stånd en diskussion kring uppenbara missförhållanden. Kan då inte denna debatt skötas internt, kan man fråga sig. Tyvärr, det är inte så det fungerar, och jag ska förklara varför.
En idealistisk rörelse består av människor som tillsammans osjälviskt arbetar för Saken. Det är det viktiga. Oförmåga, brist på begåvning och allehanda ofullkomligheter – allt är underställt den gemensamma upplevelsen att vi alla arbetar för samma sak efter bästa förmåga. Detta föder en stark solidariet. Vetskapen att alla gör sitt bästa, dessutom för det mesta oavlönade, gör det därför i praktiken omöjligt att kritisera ansträngningarna. Tvärtom röner medelmåttiga insatser uppskattning för att vederbörande ändå gör ett uppoffrande arbete.
Detta gör att problemen kvarstår. Visioner är sällsynta och fokus saknas. Rörelsen är inte bättre än de människor den består av eftersom en kraftfull och initiativrik ledning saknas.
Att föra fram kritik i en sån atmosfär låter sig inte göras. Det är ofint och anses vara ett tecken på dåligt omdöme. Man ses som okänslig och aggressiv och riskerar att inte tas på allvar. För att inte tala om det oerhörda i att man i sin kritik ifrågasätter andras omdöme och ”fria viljebeslut”. Att föra fram kritik av styrelsen för Antroposofiska sällskapet som jag gjort i Mummel i kön skulle vara otänkbart. Och det är knappast svårt inse att min kritik av fikonspråket i Forum skulle avvisas av redaktören. Han är naturligtvis övertygad om att det han publicerar är jättefint!
Att föra fram kritik internt, eller föreslå förändringar, leder ingen vart. Det saknas former för debatt inom rörelsen. Ett offentliggörande av problematiken är enda möjligheten. Intentionen är att i första hand antroposofer i förskingringen ska ha möjlighet att ta del av väsentliga frågeställningar som inte tas upp inom sammanhangen. Om en och annan utomstående blir intresserad, so what? Vad har vi att dölja? Jag förstår inte rädslan härvidlag. Antingen tycker man att allt är bra inom rörelsen, och då finns ju ingen anledning att förtiga detta, eller också är man missnöjd med sakernas tillstånd och då är det ju bra att det kommer upp i ljuset.
För skulle det till äventyrs vara något man vill hålla tyst om – då är det verkligen viktigt att det kommer ut! Med tanke på att problem aldrig ventileras kan man till och med anta att ett präktigt avslöjande skulle vara rörelsens enda chans till förnyelse. Dessutom: Steiner var noga med att sällskapet skulle vara ”fullt offentligt”, som han uttryckte det. Det är i det ljuset jag ser Mummel i köns roll. Att hemlighålla våra problem är sekteristiskt.
Jag är helt enig med Steiner – därför är Mummel i kön fullt offentlig.
Johannes Ljungquist
Örjan Liebendörfer kommenterar krönikan på Facebook:
”Jag tror inte att en medlemsorganisation som Antroposofiska sällskapet kan utvecklas på något annat sätt än genom att de som är medlemmar och tycker att det är viktigt med en förändring engagerar sig och tar ansvar. Det går ju att bilda grupper och skapa nya konstellationer om man vill driva en fråga eller en viss inriktning. Om man avstår från detta aktiva deltagande (som jag själv t.ex) får man ju skylla sig själv när inget händer eller när det händer som man inte gillar. Jag tror inte heller att folk är så rädda för den öppna dialogen som du tror, men många har också lärt sig att minsta lilla kommentar man droppar skriftligt kan användas (och används) av antroposofins motståndare för att vinna poäng för sin ståndpunkt och än en gång visa upp för sina fans hur urbota korkade antroposoferna är. När vi skrev på Waldorfbloggen att vi tyckte man kunde vänta lite med blyertspennor blev vi citerade på VoF:s Facebooksida och hundratals kräkte ur sig sin avsky över hur idiotiska vi var. Tror inte ens 1 % läste själva blogginlägget. Klimatet i sociala medier är nu en gång för alla väldigt polariserat och ger inte mycket utrymme för vettiga samtal. Vi är rätt få som tycker det är kul att få pisk på det sättet, det främjar snarast en intern och sluten process. Skriver man t.ex en kommentar här kan den två sekunder senare vara ute på Twitter och spridas vind för våg utan relevans till sammanhanget. Du har också själv visat prov på en raljant hållning till citat (se tidigare debatt…) där du använde ett halv citat ur vår bok som utgångspunkt till ditt resonemang utan att ens ha läst boken. Sånt inger inte direkt respekt. Dessutom kan jag tänka mig att alla inte gillar dina inlägg om t.ex feminism och islam och av det skälet slutat läsa din blogg. Då och då (t.ex ditt försök att formulera vad antroposofin är) har i varje fall jag satt värde på, men om ingen läser lär det ju knappast få någon större betydelse…”
Örjan:
Det var en rad från er bok jag fick från Alicia, en utslätad formulering som jag tog som ett exempel på hur man i våra sammanhang ofta förvanskar beskrivningen av antroposofin för att den ska passa in. Jag har säkert själv levererat lika utslätade formuleringar. Och det var poängen, så gör vi alla. Att läsa er bok ändrar inte på detta. Sen håller jag helt med dig om att om något ska ske i sällskapet så går det till precis som du skriver. Det är det som är problemet. Och ingen förändring är i sikte. Det stimulerar inte medlemstillströmningen precis…
Ytterligare kommentarer i ämnet på Facebook som hör hemma här:
Alicia Hamberg: Örjan — naturligtvis läste folk inlägget om blyertspennor. Det var därför de skrattade åt det. Var glad för det, och stå öppet för alla era aparta idéer. Så kan folk som inte vill ha dem lättare välja bort dem. Det vinner alla på. Man måste inte vara omtyckt av alla. Bättre att vara rak och ärlig och leva med konsekvenserna. Synd att ni inte förstår det!
I waldorfpedagogiken marknadsför ni er mot icke-antroposofer. Ni har hand om barn. Ni måste tåla misstro och kritik. T o m utskrattning. Det hör till. Det är så det *bör* vara. De frågor Johannes tycks vilja lyfta (t ex i senaste inlägget) är av mycket mer intern natur, så länge de inte involverar omvärlden. De kommer sannolikt inte generera något större intresse utanför antroposofin.
Varför jag valde citatet ur er bok som grund för en diskussion har jag redan berättat — det var ett i mängder av liknande utsagor. Kunde tagit något annat.
Örjan Liebendörfer: Alicia, nej så var det knappast. Och jag har inget problem att stå för mina ”aparta” idéer som du vet. Jag vill bara visa för Johannes (för du bryr dig nog knappast om den saken ändå) varför många antroposofer inte vill gå in i en offentlig, skriftlig debatt. Hur marknadsföringen ser ut är en helt annan diskussion som du nu försöker dra in i den här debatten.
Örjan Liebendörfer: Johannes Ljungquist – jag har bara svårt att tänka mig att förändringen kan gå till på annat sätt, att hoppas på att nån skandal ska dyka upp och välta allt över ändå känns ändå lite naivt.
Johannes Ljungquist: Örjan, du hårddrar, jag ”önskar” inte den antroposofiska rörelsen ett praktfullt avslöjande. Jag skriver att något annat inte kommer att förändra något, menandes att de sedvanliga halvhjärtade försök att lappa och laga inte kan förändra strukturen i hur sällskapet sköts. DET är naivt att tro.
Alicia Hamberg: Jisses, Örjan. Du tog upp frågan om er blyertspennepost, inte jag. Jag tycker gott att du kan hålla i beräkningen att många av dem som reagerade negativt på den gör det för att de faktiskt bryr sig om att barn får en bra utbildning. Och det är självklart att en rörelse som riktar sig utåt, på det vis waldorfrörelsen gör när den väljer att driva skolor som är för för alla (som du själv skriver i boken), bör få omvärldens ögon på sig; det bör ni inte klaga på. Så jag drar verkligen inte in något som du själv inte redan berört — reaktionen på penninlägget är en konsekvens som ni får leva med. Om ni inte gillar att folk skrattar åt era knäppa idéer, får ni nog sluta ha så knäppa idéer. (Mitt skratt fastnar dock i halsen.)
Och jag tror faktiskt att du (ni) skulle göra gott i att hålla skillnad på saker och ting. Det som Johannes skriver om, sällskapets struktur o s v, är inte av av intresse för omvärlden på det vis som waldorfpedagogiska idéer (som för all del också bör tänkas om) och andra antroposofiska idéer som har en verkan utanför rörelsen. Jag har under åren läst en hel del (intern)kritiska synpunkter på sällskapet och på hur antroposofin ’utövas’ och företräds och bristen på nytänkande och annat – det är i allmänhet mycket intressant. Men *fullständigt* värdelöst om jag vill såga t ex waldorfpedagogiken. Då går man nämligen direkt på det ymniga waldorfpedagogiska materialet.
Tyvärr har Johannes en poäng. Man behöver inte önska en katastrof för att förstå att ibland är en katastrof det enda som skakar om tillräckligt.
Vid närmare eftertanke förstår jag inte ens vad ’nej så var det knappast’ är ett svar på. Hela min kommentar? Vad gäller mitt avslutande stycke så får du nog tro på mig eller låta bli, Örjan — det var hur som helst så som jag skriver. I efterhand kan jag ju inse att det hade varit lämpligare att ta ett liknande citat någon annanstans ifrån, för att undvika detta trams. Å andra sidan, kanske inte, då det ju är något symptomatiskt för den antroposofiska rörelsens sjuka, inte bara över citatet utan även över reaktionen…
Örjan Liebendörfer: Tack Alicia för att du på ett så bra sätt illustrerade för Johannes vänner vad jag menade i mitt första inlägg.
Alicia Hamberg: Det är väl bra att du tror det! Jag hoppas att Johannes har en del vänner som kan tänka själva. Så vitt jag förstår finns inga förbud mot det i antroposofin.
Örjan, du säger att folk i våra sammanhang inte är så rädda för dialog som jag tror. Men jag tror inte, jag vet att de är det. I alla fall obenägna att skriva offentligt. Det har jag lärt mig som mångårig redaktör för medlemsbladet. Och detta långt före internet. Jag var i stort sett den ende att försvara antroposofin och waldorfpedagogiken i lokaltidningar mot anstormningen av kritiker i slutet på åttiotalet. Så jag tror inte rädslan för en nätdebatt är orsaken till tystnaden. Och skulle det vara så visar det ju bara det jag påpekat att det saknas den öppenhet i våra sammanhang som är naturlig i den svenska demokratiska traditionen. Att man får ”pisk” som du säger är risken man får ta – men varför vara prinsessa på ärten för några obskyra grupperingar media inte bryr sig om? De märks ju inte, ingen tar dem på allvar. Antroposofernas rädsla för debatt visar på ett demokratiskt underskott som ger intryck av sekterism. De har inget väsentligt att frukta, bara några ömma tår här och där.
hallo,
jag kan bara berätta att det finns andra rörelser som kan detta med kritik och utveckling bättre och där man kan lära sig en hel del, ifall man nu som antroposof äger tillräckligt med ödmjukhet och öppet intresse. Tänker främst på trilogin i Brasilien som jobbar effektivt med trilogisk analys i grupp och enskilt, enligt mottot att medvetenhet är läkande (även vad gäller fysiska sjukdomar) och allt som kan lyftas upp i medvetenhetens ljus blir mindre förödande. Antagligen låter detta enkelt och självklart, saken är den att dessa människor också GÖR det.
Som du skriver: det behövs ”former för debatt”. Vi människor är hänvisade till varandra för att kunna få korrektur – regelbundet och vardagligt!
Jag själv skypar sedan flera år regelbundet med en svensk analytiker i Sao Paolo för att belysa mitt mörker. Jag berättar gärna mer om det finns intresse…