Dansk öppenhet inför det islamrelaterade problemkomplexet
♦ ♦ ♦ På Malmötåget till Stockholm nyligen läser jag den danska morgontidningen Berlingske som jag hittar i tidningshyllan. I ledaren på sidan 2 kommenteras det som visar sig vara temat för dagen – det islamrelaterade problemkomplexet. Och redan här upplever man tydligt skillnaden mot den ängsliga svenska PK-hållningen. Här hymlar man inte med att islam är ett problem – men stannar heller inte vid detta konstaterande, utan är redan i full färd med en analys av orsakerna. Och utgångspunkten är given.
»Föreställningen om ett alltigenom tolerant multikulturellt samhälle – där alla umgås oavsett religion, kultur, historia, geografi och social status – är en illusion. Vi har alla våra rötter, men det är betänkligt när några håller fast vid normer och traditioner som hör medeltiden till.«
Nu är ju islam inte en medeltida företeelse, den är mycket äldre än så. Islam debuterade på 600-talet, vilket innebär att religionen idag har 1400-åriga anor. Och det handlar inte om bara en religion. Som alla vet har vi snarare att göra med ett helt värderingspaket avsett att reglera allt från livsföring till juridiska och politiska angelägenheter. Att detta leder till värderingskollisioner med en västerländsk modernitet är därför självklart. Frågan är bara hur man hanterar dem på ett civiliserat sätt. Denna bearbetning av problemen förutsätter en öppen debatt.
Det är detta artiklarna i Berlingske är ett uttryck för. För det är flera artiklar i ämnet jag hittar i detta nummer av en av Danmarks största och mest respekterade tidningar. Här finns en stor intervju med en muslimsk ung kvinna som talar om det omöjliga i att gifta sig med en icke-muslim. Hennes marockanska familj skulle aldrig tillåta det. Hon var en period kär i en sekulariserad dansk, men det var i hemlighet. Skulle släkten fått veta att de träffades hade det gått ”helt galet”. Det många muslimska familjer i Danmark mest fasar för är att deras barn skall gifta sig med ”vanliga” danskar, menar hon. För såvitt de inte konverterar till islam förstås.
Nu har de brutit förhållandet, att leva med en lögn är inte möjligt i längden, anser hon. Men de håller kontakten – och han funderar på om han är beredd att konvertera. Idag skulle hon redan från början av en bekantskap ställa kravet att han måste konvertera innan förhållandet kan gå vidare. Om han inte gick med på det skulle hon avbryta.
Längre fram i tidningen förutspås i en politisk krönika att debatten om invandring och integration ånyo kommer att ”placera sig i centrum” av dansk politik. Skribenten menar att ”många danskar är trötta på att man skall skapa särregler” för invandrare med muslimsk bakgrund. ”Värderingskampen är på väg in på Christiansborg (danska riksdagen) igen”, som skribenten uttrycker det.
På ytterligare ett ställe i tidningen skriver en muslimsk kvinna, studerande på CBH Business Academy, om svårigheten med att ha ”ett ben i två kulturer”. Det har en deprimerande verkan på henne som individ, menar hon.
»I den danska kulturen läggs särskilt stor vikt vid självständighet och autonomi. Dessa två nyckelord är receptet för hur man bör leva sitt liv. Omvänt är dessa två nyckelord i en arabisk kontext recept på hur man inte ska leva sitt liv.«
I den arabiska kulturen präglas livet av religiösa normer och traditioner, berättar hon. Som ogift uppfattas hon som satt under förmyndarskap av sina föräldrar. Och hennes invändning att hon fyllt 18 och därför är att betrakta som myndig och fri att göra som hon vill, bemöts med ”högljudda och hånfulla skratt” av familjen. Men att gifta sig till mer frihet, eller att ljuga sig till den, stämmer inte överens med hur hon vill leva sitt liv.
»Jag önskar leva livet som en fri individ där jag har rätten att vara utan restriktioner och bekymmer. Jag önskar kunna vara i stånd till detta utan att först gå igenom en stor uppgörelse, som jag på förhand vet kommer att vara omöjlig att hantera både fysiskt och psykiskt.«
Jag lägger ifrån mig Berlingske berikad av dessa inblickar i en muslimsk vardag jag inte kände till. Såna inblickar ökar förståelsen och inlevelsen i ett främmande kulturklimat. Tänk att svenska tabuföreställningar förmenar oss liknande insikter för att man inte ser att det finns ett islamrelaterat problemkomplex. Istället för att analysera och diskutera problemen förnekar man att de existerar. Och kallar budbärarna för islamofober.
Utan att erkänna islam som ett problem får vi ett efterblivet debattklimat som ingen tjänar på.
Johannes Ljungquist
No comments yet.