Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Antroposofiska sällskapet befinner sig i en kris, som vi kunnat berätta om i förra krönikan. Problemen kring sällskapet och svårigheterna att tala om dem offentligt var själva utgångspunkten för starten av Mummel i kön.

För om inte angelägenheter kan ventileras utanför mötesrummen tvingas de in i en sorts underjordisk tillvaro som är osund, med ryktesspridning och locket-på-mentalitet som följd. Problem går i längden inte att tiga ihjäl. Och det är viktigt att intresserade inte nekas information om väsentliga frågeställningar.

(De som vill uppdatera sig klickar på rubriken Om antroposofi här till höger så kan man läsa alla artiklarna.)

Vår avsikt med Mummel i kön var att initiera en öppen debatt i antroposofiska kretsar, men bara det faktum att problemen formulerats verkar ha varit tillräckligt. Visserligen har debatter förts – ibland riktigt heta till och med – men jag har en känsla av att själva problemformuleringarna har varit det man i första hand har satt värde på i dessa krönikor. Att de tankar och frågor som levt under ytan har kommit upp och kunnat beskådas i fullt dagsljus.

Mummel i kön är mig veterligen den enda kanal i det här landet som inifrån regelbundet kritiskt granskat Antroposofiska sällskapet och den antroposofiska rörelsen. Det finns ingen tradition på området. Trots att rörelsen hundraårsjubilerar i år har formerna för sällskapet i Sverige aldrig diskuterats i en offentlig debatt. Antroposofiska internpublikationer har fortfarande karaktär av reklamblad där allt antroposofiskt lovsjungs som om inga problem existerar.

Dessa tidskrifter kontrolleras nämligen alla av ansvarig utgivare som vill ge en glättig och problemfri bild av sällskapet och den antroposofiska rörelsen. Detta var dessvärre även fallet med den tidskrift undertecknad var redaktör för i 23 år (Forum för antroposofi). Men genom nätet och bloggosfären har oberoende aktörer som Mummel i kön nu fått en möjlighet att balansera denna ensidighet så att bilden av sällskapet och den antroposofiska rörelsen blir mer sann.

Och Mummel i kön har många läsare. Av de 85 krönikor om antroposofi vi publicerat sedan starten för fyra år sedan har 40 av dem behandlat problemen kring Antroposofiska sällskapet och rörelsen. Dessa har lästs av mellan sju- och åttahundra, ofta upp till flera tusen läsare per krönika. En enstaka krönika, Har antroposoferna förstått antroposofin, har lästs av så många som över 32 000. Sammanräknat handlar det om drygt 80 000 sidvisningar av läsare i 72 länder – på fem kontinenter.

Det är otroliga siffror. Många tror att en blogg läses av ett fåtal, att det är en angelägenhet för de närmast sörjande. Men inte i det här fallet. Intresset för denna oberoende sajt är stort – kanske just för att alla andra textkällor är så tillrättalagda. Mummel i kön fyller ett sedan länge uppdämt behov.

Men bland alla kommentarer vi fått under årens lopp har inga kommit från sällskapets ledning. Ett faktum som skulle ses som anmärkningsvärt i andra sammanhang. Hur uppfattar de tusentals läsare i Sverige och utomlands att styrelsen och tongivande människor i sällskapet tigit som muren i fyra år? Inte vet jag, men intrycket kan knappast vara positivt.

Den kompakta tystnaden säger nämligen en del. För det första att man inte tar kritiken på allvar och genom att inte besvara den vill förminska dess betydelse. Av detta kan man förstå att det är lågt i tak i sammanhangen. Man vill inte ha en debatt som riskerar ledningens auktoritet. Detta står i skarp kontrast till samhällets demokratiska värden om åsiktsfrihet och ett öppet debattklimat, och inte minst det antroposofiska honnörsbegreppet om frihet i kulturlivet.

Att inte vilja delta i samtal kring sällskapets gestaltning visar knappast på frihet i kulturlivet – det signalerar snarare diktat och arrogans.

Hade vi haft en öppen samtalskultur inom Antroposofiska sällskapet hade situationen kanske varit annorlunda. Ett levande tankeutbyte om sällskapets former hade kanske gjort att vi kommit vidare, kanske stärkt och moderniserat rörelsen. Så att vi kunnat undvika den nuvarande krisen. Synd att man inte vågade tillåta denna öppenhet och fria idéflöde.

Att man inte ansåg att Antroposofiska sällskapet var värt det.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist