Enskilda medlemmar förväntas vända den antroposofiska rörelsens nedgångsspiral. Inte ledningen.
♦ ♦ ♦ I drygt två års tid har Mummel i kön ofta återkommit till Antroposofiska sällskapets bristande ledarskap, framförallt i Sverige (här ett exempel bland många). Man har styrelse, ordförande och generalsekreterare, men man saknar förmåga att leda. Det är en handlingsförlamning som märks i bristen på idéer, initiativ och visioner. Mest anmärkningsvärt är kanske ointresset för den vikande medlemstillströmningen och andra tecken på en rörelse på tillbakagång. Denna nedgångsspiral har – trots att den pågått i decennier – aldrig varit föremål för analys, än mindre av åtgärder.
Man saknar förståelse för kraven på förnyelse och fortsätter med business as usual. Och låtsas som det regnar.
Det är därför med stor förvåning vi öppnar senaste Forum Antroposofi nr 3/13 och där får ta del av tankar kring nödvändigheten – av en förnyelse. Denna insikt är visserligen lätt maskerad med antroposofiskt finspråk som att ”de antroposofiska innehållen har förlorat i formkraft”, där Johannes Nilo vinklar antroposofins kris mest som en filosofisk fråga rörande form och innehåll.
»De innehåll som presenteras i skrifter och föredrag har […] inte en självklar kraft att frambringa nya former i sig som jag tror att de fortfarande hade på 30-, 40-, 50-, 60-, 70- och 80-talet, på 90-talet inte riktigt längre och framför allt inte så starkt idag […] Vi har former som spirituellt sett inte är täckta. Och vi har innehåll som inte har någon orientering, ingen fokus, ingen kropp, ingen klar tidsenlig form och det är konfyst och besvärligt och där börjar man bråka.«
På normalsvenska innebär detta att antroposofin (innehållet) och rörelsen (formen) är inne i en kris.
Nu är detta inte uttalat av någon representant för styrelsen för det svenska sällskapet. Utan av Johannes Nilo, chef för Rudolf Steinerarkivet vid Goetheanum i Basel, som på Antroposofiska sällskapets vintermöte i januari i Järna formulerade dessa tankar med anledning av sällskapets 100-årsjubileum. Men det faktum att han har en viktig post i världsrörelsens centrum och att hans synpunkter trycks i det svenska medlemsbladet är en tydlig markering att ett radikalt skifte i förhållningssätt ägt rum.
Vilket betyder att ledande företrädare för den svenska antroposofin inte längre hymlar med att sällskapet, rörelsen och antroposofin befinner sig i en kris. Detta har vi väntat länge på. Kors i taket.
Nu skulle inte detta kungörande tas på allvar i antroposofiska kretsar om det inte kläddes i det sedvanliga intellektualitetsjäktande fikonspråk som är regel i dessa sammanhang. Och då vi tidigare glatt våra läsare med sanslösa exempel på detta kan vi inte låta bli att släppa lös Johannes Nilos språksnobberi en gång till:
»Det som krävs för att knäcka det här problemet att hitta nya former och nya innehåll och en ny konkordans mellan dem, det är ju egentligen att man måste disidentifiera sig, man måste lösa sig från sin egen identifikation med speciella innehåll och sin egen identifikation med det här arvet och den här formkanonen. Det gäller att hitta ett neutralt iakttagande, ett reflektivt förhållande till dem och även gentemot sig själv, annars kan jag inte lösa mina identifikationer med de där innehållen. Och det måste också vara möjligt – och det här är något som kräver lite mod – att disidentifiera sig från Rudolf Steiner själv.«
Markeringarna i texten är mina. Varken svenska akademins ordlista eller Wikipedia har med ordet disidentifiera, men det torde kunna ersättas med det mer begripliga objektivera. Begreppet formkanon finns inte heller i SAOL och på Wikipedia får man gå omvägen via begreppet kulturell kanon för att förstå att Johannes menar former som auktoriteter inom området menar har påverkat samhället. Konkordans visar sig helt enkelt betyda samstämmighet.
Men det som träder fram genom dessa språkdimmor är ändå ett radikalt budskap. Antroposofin, sällskapet (med sin styrelse) och den antroposofiska rörelsen har fastnat i gamla tankeformer och föreställningar. Den antroposofiska ”kulturimpulsen” präglas av rutin och brist på förnyelse. Och som en konsekvens av detta har medlemstillströmningen avtagit, utbildningar och jordbruk lagts ned och Antroposofiska sällskapet håller på att dö sotdöden, för att ta några exempel.
I det samtal som Johannes Nilo inlett, och som redogörs för i Forum-artikeln, kommer som alltid i såna här sammanhang de obligatoriska frågorna om vad Antroposofiska sällskapet har för uppgifter. Behövs det alls – och i så fall varför? Dessa ständigt återkommande frågeställningar är i sig ett bevis på att sällskapet inte behövs. Vem behöver en förening som inte har uppgifter? Så enkelt är det ju. Att man ännu efter årtionden inte kan se sina uppgifter betyder ju att de inte finns. Ett konstaterande som inte kan uppfattas som något annat än en inkompetensförklaring av sällskapet.
Men en sak är säker. I alla förklaringar till varför det blivit så här måste den kvasiakademiska framtoningen inta en inte oväsentlig roll. Visserligen får Johannes Nilos krångelsvenska betraktas som extrem, men han är långtifrån ensam. Antroposofiskt språkbruk har alltid präglats av en fisförnämitet som stått i vägen för en bredare folklig förankring.
Och nu då? Ja, det är väl ingen som tror att Johannes Nilos analys kommer att förändra något. Inte ens han själv tror det. Inte för att han är uppgiven över att sällskapet inte gör något – tvärtom, det är helt i sin ordning tycker han – utan för att han menar att ansvaret ligger hos varje enskild medlem. Ja ni läste rätt. Det bristande ledarskapet för Antroposofiska sällskapet skall inte ställas till svars – det är de enskilda medlemmarna som ska ta föreningen ur krisen.
För Antroposofiska sällskapets ledning, trots att den har både styrelse, ordförande och generalsekreterare, förväntas inte ta något ansvar i denna nedgång, är Nilos uppenbara konklusion. För eftersom styrelsen saknar uppgifter kan den heller inte ses som ansvarig för vare sig antroposofin eller rörelsen. Logiken är lika glasklar som överraskande.
Har man någonsin hört talas om att det är medlemmarnas ansvar om en föreningsstyrelse är inkompetent? Men för Johannes Nilo är detta helt i sin ordning:
»Jag tror inte vi ska ställa för mycket prognoser, för det lönar sig inte. Då förlorar vi bara tid, utan viktigt är att vi arbetar vidare. Framför allt var och en för sig själv, det tror jag är viktigt. Det finns saker man måste sköta själv och det vi sköter gemensamt, det ordnar sig på andra sätt.«
Många jag talat med skakar på huvudet och menar att Antroposofiska sällskapet vid det här laget är bortom all räddning. Och att vi troligtvis bör glädjas åt detta – för först när botten är nådd kan något nytt uppstå.
Johannes Ljungquist
Den enskilde människan eller medlemmen i Antroposofiska Sällskapet är antingen för rädd att yttra sig eller då man yttrar sig vad man skall göra för att bli hörd! det finns för många ”lik” strödda utefter Goetheanums diken som vittnar om något jag vill kalla för Goetheanum-syndromet. Ett större försök att i slutet av 1940-talet åstadkomma en omfattande nysatsning vittnar om detta. Det börjar med att fyra kvinnor blir utslängda från Goetheanum, vilka är Ita Wegman, Marie Steiner, Elisabeth Vreede samt Lily Kolisko, vilka Rudolf Steiner själv trodde på, som Peter Selg skildrar i Rudolf Steiner and the School for Spiritual Science. The Foundation of the “First Class”. (Rudolf Steiner und die Freie Hochschule für Geisteswissenschaft. Die Begründung der Ersten Klasse). Steiner Books USA 2012.
Jag läser igenom ett häfte som jag skrev när jag var 22, det förklarar utförligt och mycket elegant saker som Rudolf Steiner bara snuddade vid avseende vad man skulle kunna kalla ”livets mening” för en människa. På den tiden ansåg jag att jag skulle utveckla antroposofin – och jag bodde i Järna där antroposoferna har sitt centrum. Överallt där jag visade denna skrift för ”lärda” och mäktiga antroposofer, så avfärdade de mig på ett överdrivet otrevligt sätt. Nu håller deras rörelse på att tyna bort i Sverige – och det är just för att de var oförmögna att ta till sig två saker: Andens eld gör allt i kroppen gott. Bara Gud kan tända elden.
@Ingemund Sundgren
Att en frireligiös skriver saker han själv tycker är mycket bättre än Rudolf Steiners texter visar på en naiv självgodhet som är svår att inte avfärda av en antroposof. Att han sen tror att detta skulle vara orsaken till att den antroposofiska rörelsen håller på att tyna bort visar att han fortfarande inget har förstått.
@Johannes
Det där med Gud och så lät ju lite frälst och frireligiöst, men tittar man på Ingemunds hemsida ser det ut som om han pysslar med något slags new age-verksamhet med mediumskap och spöken (’hemsökta hus’) och dylika grejer.
Det är väl egentligen bara glädjande att det inte gick hem…
@alicia h.
Du håller dig verkligen informerad! De mest obskyra inläggen till för länge sedan skrivna saker undgår ej ditt argusöga. OK då är han New age den frireligiösa tonen till trots. Men inlägget är fortfarande oseriöst.
@Johannes
Haha, nä, men det var ju så lustigt skrivet att jag inte kunde låta bli att klicka på hans länk. Jag tänkte på vad för spännande det kunde ha varit han presenterade i Järna och som blev så ratat. Och som hade kunnat rädda alltihop! Oseriöst vet jag inte. Jag tycker ju det han skriver (i all synnerhet det på hemsidan) är rappakalja. Men det utesluter ju inte att han verkligen är övertygad och tror att det kunde rädda både antroposofin och världen!
(Tänkte inte på att det var gammalt… Jag prenumererar på kommentarerna så de drullar in oavsett!)
Det här var ju intressant i sammanhanget: ”Jag har gått 12 år på en waldorfskola och därefter studerat på en waldorfhögskola tre terminer. Waldorfpedagogiken skapades av den mediala forskaren Dr Rudolf Steiner. Han ansåg att waldorfskolor drar till sig själar, som är mogna att utveckla sina mentala krafter, exempelvis att se in i andra dimensioner.”
(Se ”Min utbildning” på sajten.)
Häftet handlade om de nio urgastarna och de nio gralkrafterna. Jag snuddar vid detta i texten Grunden, som finns under rubriken Elysium Mystai på hemsidan.
Marknadsföringen av mig som medium har inget med saken att göra, dess populära beskrivningar av allmänna fenomen varken skär sig med antroposofin eller tillför den något.
Ingemund, har du någon referens till Steiners påstående om att waldorfskolor drar till sig själar som är mogna att se in i andra dimensioner?
Alicia. Jag hade mängder av antroposofisk litteratur när jag var yngre. Om jag anstränger mig kan jag nog hitta källan. Tror det var i föreläsningar i Norge. Men Steiner talade ju genomgående om att barns själar väljer sina föräldrar, att kamratgrupper följs åt genom liven och att waldorfpedagogiken är en förberedelse för uppnående av kunskap om högre världar. Så du kan också lägga ihop ett och ett.
Jo, att han menar att barn väljer sina föräldrar och att man har ett karmiskt band med de människor man kommer i kontakt med, det vet jag förstås. Men jag har aldrig sett påståendet att waldorfskolor drar till sig själar som är mogna att se in i andra dimensioner. Däremot är det naturligtvis så, om man går efter vad Steiner säger, att det är vissa barns karmiska behov eller möjligheter till andlig utveckling som gör att de ’hamnar’ i waldorf. Men det kan ju handla om andra saker än mognad att se in i andra dimensioner. D v s, kan vara ägnat att karmiskt befrämja något eller kompensera för något — men av det kan man inte ’lägga ihop ett och ett’ och med nödvändighet komma till det du skriver. Men, för all del, jag håller det inte för fullständigt uteslutet att han även explicit har sagt något sådant, men även i det fallet måste man ju se ett sådant uttalande i sammanhang med andra uttalanden om waldorfskolan och barnets ’väg’.