Det ljumma svenska högtidsfirandet

Kolumnisten i Svenska Dagbladet Gunilla von Hall frågade sig härom dagen vad det är för svenska traditioner hon bör lära sina barn. Familjen är sedan flera år bosatt i Schweiz. Frågan ställs lite på sin spets i en sådan situation med ett annat lands seder och bruk så att säga inpå knutarna. Även här i landet med sina allt fler utifrånkommande är seder och bruk för många helt andra än de traditionellt svenska.

En del av den svenska befolkningen firar numera ramadan, vilket resten av befolkningen egentligen vet rätt lite om. Man fastar mellan solens upp- och nedgång har jag förstått, men exakt när högtiden inträffar är jag oklar över – liksom orsaken till den. En annan nykommen tradition, Halloween-firandet, har handeln tagit över från USA, ivrigt påhejad av den kolorerade veckopressen, så att vi numera kan köpa plastmasker av skelett och grimaserande pumpor på närmaste ICA och Konsum när det är dags.

Jag ignorerar detta jippo, liksom fars och mors dag, som även det från början var ett trick från handeln att få oss att köpa saker. Fast ett visst gnissel kan höras från familjen som nog under andra omständigheter hade kunnat tänka sig ett blygsamt firande, framför allt av min kära hustru.

Alla hjärtans dag förbigås däremot helt medvetet av familjen. Ingen av oss har ett vettigt förhållande till det där med att tända ljus på gravar. Det är naturligtvis vackert, men våra avlidna anförvanters gravar ligger utspridda över landet, så det skulle rent praktiskt vara omöjligt att tända ljus på dem. Vilket illustrerar problemet gravvård. Att ha en grav kräver anhörigvård – vilket för många innebär ett ständigt dåligt samvete. Detta vill vi inte orsaka våra efterlevande. Därför är vår önskan att vår aska sprids för vinden när den dagen är kommen. Det är i minnet man bäst vårdar de som gått före. Menar vi.

Midsommarfirandet har familjen lite kluvna känslor inför. Det stannar vid sill och nubbe. Där råder ingen tvekan. Men att åbäka sig med små grodorna och andra upptåg kring en midsommarstång, nej såna pinsamheter är vi gärna utan. Dansen kring stången hade säkert ett större berättigande förr. I dag är det bara tomma former. Anser vi. Men årstidsstämningen är ju underbar. Det är en tid av en sorts självförverkligande av den svenska sommaren.

Många menar att midsommarafton borde vara Sveriges nationaldag istället för sjätte juni som få har ett självklart förhållande till, ett faktum belyst av att dagen inte blev helgdag förrän 2005. Utnämningen av sjätte juni som nationaldag har sin orsak i dagen då Gustav Vasa valdes till Sveriges kung 1523 och Sverige blev ett självständigt land, ett faktum få känner till. Vi firar alltså något vi är okunniga om.

Att göra midsommarafton till nationaldag skulle ge dagen den folkliga förankring den aldrig haft.

Den största helgen alla kategorier är ju annars jul. Egentligen är det märkligt att denna kristna högtid fortfarande åtnjuter en sådan oantastlig status i ett så genomsekulariserat land som Sverige. Visserligen läses knappast julevangeliet längre, men den där svårdefinierbara stämningen av frid, stillhet och allmän människokärlek liksom sänker sig ned över landet denna tid.  

Jag minns att den svenska biodynamikens nestor Kjell Arman menade att kristendomens själva essens finns i denna stämning. Att det är kristendomen vi då upplever som känsla.

Ja något är det. Och sådant behöver man knappast lära barnen – så länge man upprätthåller traditionen infinner sig stämningen av sig själv på ett egendomligt sätt.

Så självklart och påtagligt borde alla helger kännas. Julen är artskild från våra övriga ljumma högtidsfiranden.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


  1. No comments yet.

  1. No trackbacks yet.