Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Man kan säga att antroposofin är en moderniserad form av det man kallar mystik, åskådningen att människan kan nå en icke-sinnlig kunskap om den andliga världen. Begreppet ockultism har ungefär samma betydelse. Poängen är att individen genom egenaktivitet söker denna kunskap – till skillnad från religionens tro på fastlagda påståenden.

Detta inre sökande är inget man klarar av på en kafferast. Det är en mödosam och livslång väg av självreflektion, meditation och strävan att förädla den egna personligheten. Det har alltid funnits människor som av egen kraft hittat sin väg till detta kunskapande. Det storslagna med Rudolf Steiners livsgärning var att han breddade denna krets med sin antroposofi. Han upplevdes som trovärdig, det han sa hade tyngd och substans.

Den som i dag ser tecken på antroposofins tillbakagång och funderar på orsakerna kan nog hålla med om att det är just trovärdighet och substans som saknas. Antroposofin har ingen dragningskraft, inga karismatiska personligheter som tar kraftfulla initiativ. Och en svag representation av det centrala – den inre skolningsvägen. Därmed framstår antroposofin som otydlig och ointressant.

Detta märks inte minst då man tittar på det senaste numret av det svenska medlemsbladet Forum antroposofi (2/13) där generalsekreteraren för det svenska antroposofiska sällskapet Mats-Ola Ohlsson i ett nedtecknat samtal funderar kring ”vilka stämningar och möjligheter som idag råder inom Antroposofiska sällskapet”.

Här väntar man sig någon sorts intentionsförklaring och allmänt insiktsfulla betraktelser om sällskapets väg framåt. Istället yttras till intet förpliktigande schabloner typiska för den antroposofiska jargongen. Man vill ge intryck av klokt eftersinnande när det i själva verket bara är tomt prat. Inledningsvis menar Mats-Ola att det ligger ”en slags gåtfull lagbundenhet” i de hundra år som gått sedan sällskapet bildades, och han fortsätter:

»Då kan något nytt uppstå, det kan komma fram nya groningskrafter. Vi kan stå friare inför det vi traditionsenligt skulle kunna förvalta vidare. Vi är fria att förbinda oss ur hjärtekrafter och impulsera varandra och göra det som behöver göras och inte fastna i undringen över hur man egentligen ska göra det. Ett friare sätt, mera ur våra egna individualiteter. Vi befruktar varandra, vi skapar nytt. Marken är förberedd, luckrad, bearbetad. Vi har erfarenheter, insikter från 100 år med oss. Det är som en jordmån för det här nya som kan spira, som jag tror har att göra med att på ett fritt sätt möta varandra ur hjärtekrafter.«

Hade antroposofin varit mer känd skulle ståuppare läsa upp såna här textpassager från scen. Och fått rungande skrattsalvor. För detta uttryckssätt är en tacksam parodi på hur man kan tala om antroposofi. Det är ett verbalt broderi kring ingenting, en språklig variant av kejsarens nya kläder. Istället för substans finner man här en provkarta på många av de vanligaste antroposofiska språkmarkörerna: något nytt kan uppstå, groningskrafter, stå fri, hjärtekrafter, impulsera, individualitet, befrukta, skapa nytt, jordmån, det nya som kan spira. Dessa metaforer är bara tomma åtbörder som skall dölja att här inte finns några idéer, inga djärva initiativ, här saknas spännande perspektiv och planer för framtiden. Kort sagt – här pratas mycket men sägs lite.

Att på detta sätt koka soppa på en spik har funnits länge inom sammanhangen, det är en sorts järnajargong som blivit starkare ju svagare ”impulsen” blivit. Och det är inte bara generalsekreteraren som använder sig av detta språkbruk, det finns inom breda lager av den antroposofiska rörelsen.

Lite längre fram i samma nummer uttalar sig Mats-Ola om meditation. Den metaforstinna orddimman får då stå tillbaka för ett annat märkligt fenomen som också är typiskt för den antroposofiska järnaretoriken – de obesvarade frågorna: 

»Vad menar vi med antroposofisk meditation, i allmänhet och för mig personligen? Vad är vår ansats, våra motiv till kontemplativt, fördjupande arbete? Hur kan vi utveckla en lyssnande och frågande hållning? Vad händer när man mediterar? Var möts och skiljer sig antroposofisk meditation från andra kontemplativa övningsvägar? (…) Vad är drivkraften i mitt sökande? Vart vill jag komma? Få ordning på mitt liv, komma i harmoni och bli väl ”instämd”? Kan ytterligare ett element finnas med i det existentiella sökandet som människor idag har för att känna sig hela?«

Frågorna är retoriska, det vill säga inte avsedda att besvaras av artikelförfattaren/föredragshållaren, de är avsedda att bli frågor hos publiken/läsaren. En teknik som är berättigad i vissa fall. Men i antroposofiska sammanhang har detta blivit en allmänt förekommande rutin för att kamouflera en brist på kunskap och idéer. Vilket är allvarligt, inte minst när det gäller frågor om meditation som alltid rönt intresse för frågan om hur. Men istället för upplysning får man trötta fraser. De intressanta frågorna besvaras aldrig.

Att en ledande företrädare för sällskapet inte har något att säga tror jag är en av orsakerna till antroposofins kris i det här landet. Att ovanstående synpunkter aldrig tidigare framförts beror på den markant konsensuspräglade antroposofiska kulturen som givit upphov till en rad tabun. Ett av dem är att man inte talar om sådana här saker. Man kritiserar varken personer eller fenomen inom rörelsen offentligt, det betraktas som ett utslag av dåligt omdöme.

Detta gör inte kritiken mindre relevant – tvärtom. Vissa saker måste sägas så att rörelsen inte helt förlorar verklighetssinnet. Med sin blandning av urvattnad låtsasantroposofi, konstiga synsätt och språkliga egenheter är det knappast märkligt att den antroposofiska rörelsen ofta kommit att betraktas som det den avskyr mest – en sekt.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist