Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Det där med meningsfullhet tror jag du har fått lite om bakfoten faktiskt. Är det inte så att världen är precis lika meningsfull — till och med mer meningsfull skulle jag påstå! — med en naturalistisk åskådning. Jag menar, det finns en oändlig rikedom att utforska här i den här verkligheten alldeles utan att man måste gripa till andliga dimensioner. Lyssna på fundamentalistiska humanister som Dawkins när de talar om sina ämnen — de är ju alldeles begeistrade! För dem är tillvaron fylld av mening skulle jag säga, den är fylld av saker som man kan försöka förstå till exempel, det är bara det att de inte finner något meningsfullt i högre världar och icke-utforskningsbara* företeelser. (*Med den vetenskapliga metoden.)

För mig är det nu också så att det finns en annan, rent världslig anledning att söka mota undan religionerna: att de ofta har anspråk på samhället och på andra människor, samtidigt som de bygger på något som inte rationellt kan diskuteras. Vetenskapliga rön omprövas ständigt. Religionen har sanningsanspråk som är bortom en sådan prövning. Det finns ingen metod som kan användas för att se om någon andlig tes är korrekt eller inte.

Antroposofer har inte råd att vara självgoda? Tänk vad intressant det vore om det gick att få dig att se antroposofin och antroposoferna med en utomstående betraktares ögon! Jag undrar vad du skulle se då!

det almindelige samfund lever som du beskriver helt rigtigt i en fastlåst ramme for hvad der er rigtigt og forkert for den tid vi lever i lige nu, og folk tager sjældent stilling til deres egen tænkning, på den måde er det vist rimeligt nok at kalde det for en tro.
Dybet af erkendelse må være det springende punkt hvis man vil kalde sig antroposof, enten fordyber man sig og vinder erkendelse, eller også er man en troende. Dette er ikke et enten eller, men en flydende overgang.
Steiner lægger jo op til at antroposofien skal kunne gennemskues og gennemtænkes, således at det ikke er en trossag, men en skabt viden.
Det springende punkt er jo at man som antroposof også skal danne sig viden om sigselv, og det kommer hurtigt til at blive forstået og tolket som værende sekterisk fordi man derfor rammer nogle fælles rammer der ofte er anderledes end det omkringværende samfund. Det vigtige må være at man altid forholder sig kritisk til sine rammer, at man altid vælger dem og ved at man kan stå inde for dem, at man har tænkt og følt berettigelsen af netop de rammer der gør sig gældende her.
Det er i øvrigt også minimumgrænsen for den der vil kalde sig antroposof

Allt efter individuell ståndpunkt kann man lägga olika definitioner på antroposofin, så som den föreligger i Rudolf Steiners tappning. Så diskuteras det sedan årtionden flitigt vad antroposofi är och icke är. Får mig är dessa diskussioner och dispyter ibland interessanta, men ofta hamnar de i genvägar och ofruktbar tårtkastning á la Charlie Chaplin. Tyvär saknar jag hos antroposoferna i många av dessa debatter med kritiker – t ex i Jens Björneboedabatten i norska tidningar i höstas – den humor som han hade, så i mina ögon var CC en förträfflig ”antropsosof”, dvs en person som hämtar visdomen ur sin egen själ.

Du skriver i kommentren till Zooey: ”Du kan testa dig blå på om en andlig dimension existerar. Du kommer aldrig att få några svar.” Visst kan du få svar! Det är bara frågan om hur du testar. Jag har testad denna fråga otaliga gånger från olika synvinklar och ofta också i meditativa tillstånd av medvetandet. Och fått svar, och vilka! Inte alltid, men ofta. Har ni inte läst mina böcker? Frågan är vem som interesserar sig för en fortsättning på antroposofin ur en individualisering av densamma. Företrädarna för den vedertagna antroposofin har tyvärr i det förgångna ofta ryggat tillbaka inför sådana individuella andliga erfarenheter. Idag fins det tillräcklig med antroposofer som talar om egna andliga erfarenheter – åtminstoone här nere på kontinenten som jag bor sedan 12 år. Finns dom i Sverige med?

Gert Langhoff kommenterar: ”Steiner lægger jo op til at antroposofien skal kunne gennemskues og gennemtænkes, således at det ikke er en trossag, men en skabt viden.” Vad är då felet med en trossak? Om den personliga tron, övertygelsen, som växer ur studiet av Steiners verk sedan kan leda till kunskap til ”erkjennelse”, är väl allting bra? Frågan är emellertid hur du lägger upp til det, t ex i meditationen, ifall du önskar erkjennelse om andliga fakta. Då är forskarens totalt frimodiga och övertygelsefria hållning adekvat, att du inte har några förväntnisgar alls. Och det är inte lätt att ränsa medvetandet för allt grums i denne inriktning mot det andliga. Du kann alltid försöka på nytt och på nytt. Svar fins dom för den som söker.

”Dina meningsfränder gör en stor affär av att det inte existerar en överpersonlig mening, bara den mening var och en gör av sitt personliga liv.”

Det tror jag att du har missuppfattat. Om du inte menar övernaturlig eller översinnlig i stället för överpersonlig. Många av mina ”meningsfränder” är passionerat intresserade av filosofi eller/och vetenskapsfilosofi. Av metafysik, till och med. Att detta skulle begränsa sig till något futtigt personligt om vad vi gör med våra liv — nä. (Men du kanske föreställer dig att den ”oandliges” främsta dilemma är valet mellan LCD-TV och Plasma-TV? Typ?)

”du kan aldrig bevisa eller motbevisa den stora världsgåtan.”

Vilken är den stora världsgåtan då? För det första tror jag att människor definierar det olika. För det andra betyder inte frånvaron av svar (bevis eller motbevis om man så vill) att inga svar existerar — det betyder bara att vi i dag inte har svaren! Det kan också betyda att vi aldrig kommer att ha dem! Men på inget sätt bevisar ju det existensen av en andlig dimension.

Sedan tror jag faktiskt fortfarande att du har en onödigt stereotyp bild av ateistens/humanistens/sekuläristens bild av andlighet och religioner.

För det första är det få av oss som skulle förneka att tron på eller strävan mot det översinnliga eller mot transcendens är endel av det mänskliga — något djupt mänskligt. Jag är dock övertygad om att det översinnliga är precis lika mycket en skapelse av människans eget medvetande som den vetenskapliga metoden är en mänsklig idé (till exempel — den senare är mer nyttig, enligt mig). Det är människan som ställer frågor om liv, död och transcendens, och det är människan som besvarar dessa frågor — med de begränsningar som det mänskliga medvetandet ger.

Det gör inte upplevelsen av det transcendenta mindre stark, det ger oss bara en hint om var någonstans denna upplevelse uppkommer.

(Har du läst Steiners underbara Individualismus in der Philosophie (återfinns i GA 30)?)

”Att därför dra slutsatsen att det inte är lönt att ställa frågorna är din lösning på problemet.”

Jaså? Det var en nyhet. Jag tror att du har missat något väsentligt.

”Gärna med en ironisk släng om att dina meningsmotståndare har tokiga idéer.”

O ja. Det fria ordet — inkl ironi och sarkasm — är fantastiska vapen mot fanatism, fundamentalism, självgodhet med mera. När tokiga idéer används för att dra människor vid näsan, förtrycka dem, manipulera dem — ja, då är det inte mer än rätt att dessa idéer kritiseras. Och förlöjligas om det passar bättre.

”Det är ju hur lätt som helst – du har hela din församling bakom dig.”

Jaså, var då? Eftersom jag mest tjafsar om antroposofi och med antroposofer är det väldigt få sekulärister som är intresserade. Jag tror att du har en större skara människor bakom dig än vad jag har!

Och då är ändå inte antalet påhejare en särskilt god indikation på styrkan i en argumentation!

Jaha, du menar mening som i avsikt (överpersonlig avsikt). Då håller jag med den sekulär-humanistiska bilden — någon avsikt med vår existens och världens existens kan jag inte se. Inte något överpersonligt medvetande som kan ha denna avsikt.

I det avseendet är jag absolut materialist. Men vad mening beträffar… för mig tillför inte den där ”högre avsikten” någonting. Den gör tillför inte mening. Att säga att det finns en kosmisk avsikt eller dylikt ger inget mer än att stanna vid förklaringen — det var en slump! Evolutionen är mycket mer komplex än så.

”Du frågar vad den stora världsgåtan är. Vad sägs om summan av allt vi inte vet om världen till exempel? Varför vi finns till, världsidén.”

Bortsett från det om världsidén och det stora varför (jag tror ju att jag kan glömma ett svar på det under denna inkarnation i alla fall (sån där ironi igen)), är ju alltså världsgåtan inte konstant — summan av allt vi inte vet blir ju ständigt mindre (att den skulle bli 0 (noll) någonsin är väl inte så sannolikt). Framför allt är det omöjligt att veta om världsgåtan innehåller översinnliga element. Det kan ju hända — och är till och med sannolikt — att det som tolkas som översinnligt bara är sådant som för människan är okänt. Och att det finns en massa saker som är okända är vi förstås överens om. Jag har aldrig hört talas om en enda materialist som inte håller med om det!

Jag är nog inte en sådan person som ligger lågt med saker och ting. Å andra sidan misstänker jag att de VoFare och Humanister som läser vad jag skriver inte bryr sig om de flummiga elementen särskilt mycket. För min ambivalens är väl inte särskilt väl dold. Vad gäller VoFarna är de nog mest intresserade av de teman där antroposofin gör anspråk på vetenskaplighet.

Zooey,
framför allt är det möjligt att veta om världsgåtan innehåller översinnliga element, falls du verkligen vill veta något om det som för dig själv ännu är okänd. Då krävs kanske förutom beredskapen att beträda okönda tärräng, också modet att låta sig överraskas av något nytt. Men det kända och vedertagna är alltid tryggast. Och är du beredd att lämna din värdåskådning? I ungdomen var du det kanske, men vad med nu? Och vad händer om du medvetet skulle uppleva, erfara vad som du hitills betecknat som översinnligt och som för dig varit okänt? Som du bara kände till ifrån läsning och hörsägen? Och interesserar det dig alls vad jag har erfarit i denna riktning?

Johannes och Zooey,
Om ni ville undersöka saken, där det föreligger aktuella erfarenheter, tror jag de långdragna diskussionerna om andlighet, antropsosofi, Steiner m m skulle bli helt annorlunda. Nyligen har ju esoterikforskningen kommit inn på universitetsnivå här nere på kontinenten – i Sverige kanske ännu inte – men ännu handlar det här också om att behandla fenomenen utifrån. När människor som erfarit det andliga inifrån börjar berätta om och översätta sina upplevelser i förståeliga begrepp, kunde fruktbara samtal om dessa frågor komma igång. Vart vill ni egentligen komma med era ifrågasättanden?

Jostein,

Naturligtvis intresserar jag mig för en väldigt massa saker som jag själv inte är beredd att ta som ”fakta” — annars skulle jag ju inte alls bry mig om att läsa om vare sig antroposofi eller Steiner!

”Men det kända och vedertagna är alltid tryggast. Och är du beredd att lämna din värdåskådning? I ungdomen var du det kanske, men vad med nu?”

I ungdomen var jag utled och förbannad på alla människor som ägnade sig åt det andliga. (Möjligen med undantag av poeter och författare…!) Hade någon frågat mig då hade jag sagt att jag aldrig ska ägna en minut, en endaste tanke åt antroposofi och Steiner. Aldrig mer i mitt liv!

Hade jag köpt det som var känt och vedertaget i den miljön under min uppväxt med waldorfskolan — bland annat existensen av allehanda översinnligheter — men jag ratade ju allt det. Man kan åtminstone säga att jag lämnade — utan att egentligen någonsin ha tillhört i och för sig — den sorts världsåskådning som waldorfskolan försökte fostra in i.

Och ett förtydligande: jag ifrågasätter inte på något vis andliga upplevelser. Jag är helt övertygad om att andliga upplevelser existerar (och det är jag övertygad om helt oavsett mina egna upplevelser). En upplevelse är trots allt en upplevelse. Men jag hävdar likafullt att en upplevelse inte säger något om den faktiska existensen av andliga företeelser. Jag menar med det att den mänskliga upplevelsen inte (alltid) återspeglar något som har självständig existens utanför människans medvetande.

Det handlar inte alls om att förneka att människor har andliga eller religiösa upplevelser — det vore nämligen bra dumt att förneka det, och det gör inte ens de mest engagerade skeptiker! — utan i stället om att se att dessa upplevelser har rationella förklaringar. Och det tror jag att de har — vare sig vi vet vilka förklaringarna är eller inte! Därtill håller jag det för fullt möjligt att jag själv skulle kunna ha något slags upplevelse, utan att för den skull ge upp rationella förklaringsmodeller.

Käre Johannes,
kanske har jag inte missuppfatat dig, men jag saknar i dina skriverier hänvisningar på sådana upplevelser, falls du har egna eller om du känner folk med andliga erfarenheter. Det räcker då inte längre att nu endast befatta sig med Steiners andliga erfarenheter och diskutera dem. Hans andliga forskning ligger tildels hundra år tilbaka i tiden.

Hei Zooey,
fint att du forfarande är öppen för nytt! Synd att du hade en sådan ungdom! Tydligen lyckades din omgivning inte med att förmedla hur cool det kan vara att erfara det andliga. Ja, jag känner til sådana antroposofiska miljöer og tog själv avstånd från mycket. Jag gick min egen väg med antroposofin mäst utanför klickarna. ”Och ett förtydligande: jag ifrågasätter inte på något vis andliga upplevelser.” Tack för den! ”En upplevelse är trots allt en upplevelse.” Där är vi eniga också. Så är frågan, om man vill gå vidare in i ett kunskapande kring upplevelsen för att lodda verkligheten ”bakom” ich ”i” det som visat sig.

”Jag menar med det att den mänskliga upplevelsen inte (alltid) återspeglar något som har självständig existens utanför människans medvetande.” Åter är vi eniga. Jag går då med mitt medvetande in i det som upplevts, så att jag på nytt bygger upp en relation til det upplevda. Då visar det sig ofta i en ny gestalt. Upplevelsen och min tolkning av den måste möjligen korrrigeras, då något nytt, oväntat dyker upp. ”…att se att dessa upplevelser har rationella förklaringar.” Självfallet kan de bland ha rationella förklaringar. Och när de inte har, vad då? Vänta tills naturvetenskapen hinner ifatt?

En sundare hållning – och för mig är det även en vetenskaplig hållning – är att hålla tesen öppen för att det finns något andligt och så ge seg i kast med kunskapandet direkt där man står. Frågan är endast vilka metoder man använder. Steiner beskrev många sådana och jag har använd dom i ürtionden med resultat. Hans medtoder kan utprövas och individuellt redovisas. Varje steg. Det har jag gjort i mina böcker som tyvärr inte är översatta till svenska. Det rationella visar sig då på et nytt plan som andlig verklighet. Och det andliga och vägen dit visar sig som mer reell, mer handfast, mer omskakande, skönare, fasligare, smärtsammare än tillvaron i det fysiska rummet. Om ni herrar vill diskutera realiteter är jag med, handler det om teorier, tro och kritik av vad andra gör fel, har jag annat före.

Jostein,

man kan kanske säga att det var mycket älvor, vättar och änglar; en andlighet upphängd på existensen av väsen som waldorffröknar låtsas är materiell. (Och som vilket barn som helst genomskådar, trodde jag alltid.)

Vi justerar ju alltid vår upplevelse allteftersom till exempel verkligheten/yttervärlden ändras — om vi inte kunde göra det, då tror jag aldrig människan ens blivit människa riktigt, d v s kommunicerande, uppfinnande, nytänkande människa. Det är förstås också därför förklaringarna på vad som händer i våra huvuden och med våra upplevelser är så mycket längre kommen idag än på, t ex, medeltiden.

Men jag kan egentligen inte se det som något problematiskt att behöva ”vänta tills naturvetenskapen hinner i fatt”. Jag tycker det är ganska enkelt att nöja mig med att ingen förklaring finns — eller att (och det händer ju ofta) jag inte kan förstå förklaringen (för att jag saknar relevant kunskap, t ex) — till ett fenomen. Det är sådan världen är, att man måste leva med att inte veta allting (hur nyfiken man än är). Att stoppa in en övernaturlig förklaring i ekvationen därför att man vill bota sin egen ovisshet är inte en lösning jag föredrar så där i allmänhet.

En vetenskaplig hållning till det andliga skulle ju göra det andliga materiellt så snart detta andliga kunde påvisas. Det översinnliga skulle bli sinnligt. Så per definition är saken omöjlig.

Johannes,

Inte mer självbedrägeri än mycket annan verksamhet som pågår i våra huvuden!

Vilka andra fall menar du? Jag menade bara att det är skillnad på ”rent” intellektuell verksamhet, som är relativt oberoende av den omedelbara fysiska verkligheten, och ett medelbart engagerande i denna verklighet.

En rationell förklaring torde vara en som har objektivt påvisbar giltighet. Vare sig den bekräftar någons världsbild eller ej. Det vore väl förfärligt korkat att hålla fast vid något som har visat sig vara osant?

Zooey,

”En vetenskaplig hållning till det andliga skulle ju göra det andliga materiellt så snart detta andliga kunde påvisas.” Ja, materiell i den meningen att människan ifall hon fär insikt om det andliga, begriper (inte griper) en flik av detsamma i sitt eget medvetande. ”Det översinnliga skulle bli sinnligt.” Det översinnliga blir därmed inte sinnligt, utan det sinnliga blir andligt. ”Så per definition är saken omöjlig.” Bara om du stretar emot. Den vetenskalpliga hållningen till det andliga arbetar med tesen, att detsamma kann finnas och att det kan visa sig för oss på ett sätt som vi kann lära förstå. Och om man så, t. ex. som jag, möter och umgås med naturväsen, avdöda vänner, änglar osv blir det frågan om att inordna dessa erfarenheter i den materiella tillvaron, forma begrepp, finna ord og tillåta andra känslor änn förr osv. Alltså måste du förändra dig totalt, om du vill integrera det andliga i ditt liv. På sätt och vis blir du en annan änn den var var. Vem önskar det?

Johannes,

OK, så har jag missförstått. Äran skall du ha som ingen annan (i Sverige) – där står du i samma goda båt som en Kaj Skagen – att ständigt kratsa på ”den antroposofiska gruppens självbild”. Självfallet är det viktigt att ”undersöka våra heliga kor och inte bara bedåras av vår vackra idealbildning, utan faktiskt börja uppmärksamma utfallet”, men av många antroposofers inställning att döma, fortsätter man att vilja vara en särart bland andligt sökande. Ständigt denna gränsdragning mot andra spirituella strömningar osv. Läs eller lyssna på Eckhard Tolle! Dær finner du ”Frihetens Filosofi” på postmodernt språk. Läs och lyssna på Robert Betz: Dær har du ”Hur uppnår man kunskap” på gräsrotnivå! Säg til antroposoferna att göra hemarbetet och inbjuda dom att ställa fram sina andliga erfarenheter ärligt nakent och i strålkastarljuset, så blir du av med de heliga korna med det samma. De smälter då i värmen av den egna skammen inför hur mycke tid som kastats bort på intellektuella diskussioner och självbespegling. Johannes, läs på nytt romaner ( t ex ”Sörj dina träd”) till din far, Walter Ljungquist! Han hade redan för över 50 år sedan genomskådat antroposofernas intolerans, men han förvandlade sin ilska och sin frustration til konst.

Johannes,
”Är dina egna upplevelser inte rationella? Måste en vetenskapsman stå bakom din axel och godkänna dina upplevelser för att du ska tro på dom?”

Nej, upplevelser är inte (nödvändigtvis) rationella. Varken mina upplevelser eller andras upplevelser. Det rationella är väl att inse att våra upplevelser är subjektiva och att vi kan missta oss. Ingen människa upplever verkligheten på ett sätt som till fullo överensstämmer med hur verkligheten är.

Jag förstår över huvud taget inte vad en vetenskapsman har i detta att göra! Bara för att ta ett konkret exempel: säg att vetenskapen allt mer beskriver vad som sker i den mänskliga hjärnan under en viss upplevelse (vad händer, t ex, när människan blir rädd?), typiskt sett. Det är vad vetenskapen gör. Jag måste säga att jag är helt förbluffad över den otroligt naiva synen antroposofer har på såväl vetenskapen som på andra människor. Tror ni att människor som menar att verkligheten i största möjliga mån bör utforskas och beskrivas objektivt är inkapabla att ha egna personliga och subjektiva upplevelser? Att de är inkapabla att anlägga egna perspektiv — filosofiska, konstnärliga, intellektuella, whatever — på dessa upplevelser?

Men, nej, för att återgå till frågan — jag tror inte att mina upplevelser är rationella. Jag hoppas att jag någorlunda ofta kan resonera rationellt kring mina upplevelser, däremot. T ex för att undvika att tillskriva sanninsvärde till upplevelser som råkar vara missförstånd av verkligheten. Det är ofta väldigt dumt att tillskriva en föreställning objektivt sanningsvärde bara för att en individ, exvis jag, kommit fram till denna föreställning genom en subjektiv upplevelse. Min upplevelse kan ha tusen olika orsaker och dess verklighetsförankring kan vara kompromissad av en mängd olika faktorer. Det vore ju som att jag skulle ”kräva” att sanningen är att människan har 11 fingrar bara för att jag har råkat räkna fel på mina egna fingrar!

Jostein,
En väldigt basal fråga, men ändå, för mig är den nödvändig: upplevelsen av dessa väsen, uppstår den, tror du, i ditt medvetande — i din hjärna, så att säga — eller uppstår den som en ”reaktion” på något som existerar utanför ditt medvetande?

Att forma begrepp och ord och på olika vis representera upplevelser — där är jag helt med. Sådant måste vi människor göra oavsett om grunden för det vi vill uttrycka antas finnas i det översinnliga eller i det sinnliga. Det är därför Steiner är oändligt intressant — vare sig man tror att han skådade högre världar eller att han skådade in i sig själv.

Johannes,
Subjektiviteten i sig är inget ”misstag”. Det jag säger är att vår subjektivitet när vi varseblir och tolkar verkligheten oundgängligen leder oss att missta oss om denna verklighet. Det händer hela tiden — det händer oss alla! Ofta! Att människor inte är ”perfekta” i det avseende är troligen inte ett misstag alls, däremot, utan en helt nödvändig överlevnadsfunktion. En trade-off kanske man kan säga. En annan ordning vore ineffektiv.

Det är inte på något sätt att misstro människan (– jag förstår faktiskt inte var du får dina slutsatser ifrån)! Det är, tycker jag, tvärtom! Genom att erkänna de subjektiva begränsningarna kan människan nå kunskaper som är bortom den enskilda människans upplevelsehorisont. Människans upplevelser kommer fortsätta att vara subjektiva — till glädje och, förmodligen, elände. Vetenskapen kan möjligen säga något om dessa upplevelser — deras uppkomst och mekanismer — men det ändrar ju inte på upplevelsen ur subjektiv synvinkel.

Ja, givetvis visas en om en föreställning är felaktig i kontakten med verkligheten. Det är ju precis det jag säger! Föreställningen om människan — i ett objektivt, inte subjektivt perspektiv — ändras naturligtvis också när kunskapen om människan/verkligheten förändras/förbättras.

Att jag inte skulle tro att människan är ”större” än vetenskapen för tillfället anser bevisat är ju ren rappakalja. Jag har åtskilliga gånger påpekat att det finns oändligt mycket som ännu inte är vetenskapligt utforskat. Jag tror inte ens att vetenskapen vet allt som finns att veta om amöbor. Jag vet att vetenskapen inte vet allt som finns att veta om hundar. Varför i hela fridens namn skulle jag vara så naiv att jag trodde att allt som finns att säga om människan är det som ”vetenskapen för tillfället anser bevisat”?

Det är ju, om du ursäktar, stendumt. Och så urbota korkad är jag inte.

Vad vi inte kan veta är vad vetenskapen aldrig ”nånsin kan bekräfta” — om du inte redan nu antar att vetenskapen nått sin bortre gräns.

Min uppfattning om antroposofin är sannerligen inte grundad i en vetenskaplig föreställningsvärld. Jag anser att antroposofin inte är en vetenskap, och att den därför inte kan bedömas utifrån sina vetenskapliga meriter. Jag anser alltså att antroposofins människobild inte är vetenskaplig. Det är liksom kärnan i argumentationen! Faktum är att det är hela poängen! Det är bara när antroposofin gör konkreta vetenskapliga anspråk (t ex att ett visst medikament har en viss medicinsk effekt) som det alls är någon vits att undersöka en antroposofisk tes utifrån ett vetenskapligt perspektiv.

Jag betraktar antroposofin (och i synnerhet Steiners verk) ungefär som ett litterärt eller konstnärligt verk: ett sätt att förmedla eller översätta det mänskliga upplevandet i ord. Styrkan i ett litterärt verk är väl just det att det sätter ord på det subjektiva på ett sådant sätt att det slår an något hos andra människor. Det måste inte handla om objektiva sanningsanspråk. Det är ju liksom poängen.

Zooey,

Jag skyller dig et svar på en återstående fråga:

Det handlar inte om vad jag tror, men om vad jag kunskapar i och hur sanningskänslan förhåller sig til det som befinner sig i medvetandet. Medvetandet fungerar i meditationen som ett stort vattensammanhang, ett hav. Alt och alla är furbundna med varandra. Det är frågan om min iaktagelseförmåga, om jag kan ”hålla fast” det som ”passerar revy” så att säga. I det normala medvetandet är sinnena aktiva och då lägger vi inte märke till det översinnliga som egentligen alltid är där. Kopplar jag bort sinnena, kann hjärnverksamheten användas av själen respektive jagväsendet till att förhålla sig till de andliga fenomenen och väsendena. Även den moderna hjärnforskningen har kunnat mäta ovanligt starka utslag på en person som mediterar och som berättar om det högre medvetandets annorlunda art. Det pågår för tillfället interessanta forskningar på detta område inom universiteten i olika länder. Kanske ännu inte i Sverige!

Vad som för mig är interessant mer än att diskutera med kritiker, är att jämföra olika beskrivningar som folk ger t ex i förhållande till fenomen som kallas änglar och naturväsen. Om kritiker håller öppet att det kan finnas något andligt, kann man ju fortsätta dialogen.

Läs Marie Steiner nån gång.Hör hur med eldens genomträngande kraft hon uttrycker varje mening.Hur hon aldrig refererar till något oväsentligt eller kritiserar.Hon belivar och upphöjer varje företeelse hon berör.Är det inte bara det vi ”antroposofer” är här för att göra?Beliva, berika och lyfta världen från tyngden igen.Jag menar hur många som läser vad och gör vilka andliga upplevelser och vem som tror på det ena eller det andra-does it make sense in the long run?Jo, för den enskilde gör det ju det och det är möjligt att det återverkar på hela mänskligheten, det återstår att se.
(jag håller helt med om att världen är tillräckligt intressant för att kunna levas i utan andliga företéelser på många sätt,men måste dock inflika att min kärlek till det andliga har berikat världen mycket för mig och gjort den färgrikare,mera nyanserad och mera intressant att befinna mig i!Tror jag åtminstone, jag har ju inte sett hur det skulle varit om jag aldrig intresserat mig för antroposofin.Och hur jobbigt det varit att vara i de sammanhangen har nog också uppvägt med djävlighet))
Det jag seriöst och allvarligt skulle vilja SKÅDA från ovan(från Kristus perspektiv)är vad all denna verksamhet som nu existerar faktiskt har för verkan i mänskligheten.För det är väl ändå poängen,om det nu finns någon?Att mänskligheten går framåt menar jag.Eller???Går vi verkligen frammåt mot nya kulturepoker och skapar vi utrymme för de impulser som vill komma ur framtiden?Well.I don´t know…Är poängen att vi på gammalt katolskt vis vid vår dödsbädd ska kunna säga:haha,jag hade rätt,du hade fel,du fattade inget,jag fattade poängen,du är en misslyckad,jag har lyckats osv.Och vissa kommer till antroposofhimlen,andra får stanna IN HELL.
Tänk om vi alla med full entusiasm hade för oss som målsättning att förvandla.Att med all kraft ge utrymme för de impulser som behöver förankras.OM DET VAR ANTROPOSOFERNAS GEMENSAMMA VISION,som vi också kunde förmedla till föräldrar på skolorna:
Vi vill förhöja samhället till en plats där mer skönhet,mer känsla och mer kreativitet kan få utrymme och där vi människor gemensamt kan forma en framtid som är mer anpassad för vår mäsklighet och kan berika den och göra den större och värdigare………………………..
Det är förstås så att de som verkligen har något att säga tiger.Dock hävdar jag bestämt att det fortfarande är aktuellt att referera till Steiner.Att vi ej behöver ha andliga upplevelser, men att det helt säkert kommer vara värt besväret om fler läser hans böcker-speciellt de om samhällsfrågor och frihetens filosofi.Att vi borde typ Läsa frihetens filosofi och lämna resten åt Gud, som Steiner sa en gång.Då kunde det bli intressant!Och det säger något om HÅLLNINGEN till framtiden han förespråkade:TILLIT.Så jag säger igen:Släpp allt du har en vecka.Gör något helt nytt du aldrig gjort VARJE DAG.Följ känslan i alla lägen.Se helt enkelt vad som händer.Och du kommer aldrig vilja ha tillbaka det gamla mer,jag lovar.
En fråga till alla er antroposofer:När gjorde Du senast något helt annorlunda, något du aldrig tidigare gjort?När tog du senast emot,fördomsfritt,en annan människas ord och med hjärtat gick in för att förstå?När gjorde du senast en gärning som höjde sig över det du gör varje dag?

Det värsta jag hört i dessa sammanhang är, när några elever på RSS kritiserade seminariet och hade invändningar mot hur det bedrevs och en som tom tydligt kallar sig antroposof svarade något i stil med:Nej, det stämmer inte.Vi gör inga fel.Kritiken är obefogad.
Jag var mållös.Tänk att kunna ha den inställningen till livet.Jag gör inga fel, all kritik mot mig är obefogad.HEEEEEERRRREEEGUUUUD.Och då menar jag att enda tecknet på att man är en riktig människa är just det:att jag alltid vill bli lite bättre än jag var igår.Men på RSS fanns inte den hållningen.Fanns där någon hållning alls???

Mio, både du och jag vet vilja obehagliga följder det kan ha att ifrågasätta alla sina förgivettaganden och göra saker man aldrig gjort förr bara för att få det gjort, osv.

Don’t try this at home!

Men det är roligt att du har funnit den friska elden i Marie Steiners texter, av alla bortglömda och avfärdade gamla steinerkämpar.

Om RSS-konflikten: Vad jag förstod var kritiken mer symptomatisk än befogad. Illa nog, men inte jättedåligt.

Pappan

Jag har sagt mitt här nu.Bye bye!Som sagt, det finns andra impulser i världen-med människor som vill komma loss från ”mediokert” leverne.Det är ju bara att söka sig till dem när man tycker att draken har segrat i ”the antroposofical society”.Cool!!!Good luck!

ps.Det finns visa människor som menar att meningen är att vi ska ”arbeta oss ut ur oss själva”.Att livet handlar om att komma till toppen, där vi kan ”tänka över vårat tänkande” och det är det enda vi kan göra idag.Där måste utgångspunkten vara.Antroposofisk utbildning bör bygga på ”Frihetens filosofi” och dess mening.Resten kan vi lämna åt Gud.Amen

Hej!
Ja, det kan nog vara farligt att protestera mot en massa saker.Det som är det är, eller hur?Stjärnhimlen är oförändrad.Jag har alltid sett det som att antroposofin och alla livets stora frågor handlar om principer, eviga sådana.Inte värdegrund eller liknande.Principer låter mer som strålar som strålar in till oss och, om vi följer dem, leder oss framåt i livet.Ala kan följa lika principer, men våra personligheter bär olika frukt.Principerna är dock desamma och utvecklas kanske de med på sitt håll…

den starkaste av karaktärer:Sträng mot sig själv och vek mot andra(Schiller)

What you cannot make consious in your soul becomes your fate(Jung)
Jag antar att svaren på alla frågor om seminariet och annat som hör Järna till finns bland de som började, de som fortsatte och de som nu är där.Bland annat i förhållande till ovan nämnda uttalanden.
Människor skapar ju fortsättningen.Allt det yttre är en liknelse.
Det man inte gjort och det man faktiskt gjort syns nu på hur läget är.Enkelt, men nog så sant.
Att tro att Järna kommer brinna av glöden från 70 igen är ju bara dumt.Det var då det.Och nu lever kulturhuset med sin kultur istället.
Jag kan mycket känna att jag kom dit försent.När jag var där fanns intet av glöden jag hade förväntat mig.Men vem kan göra något åt det???Ett sting av sorg kan man känna och tycka det kändes så bortkastat.Alla pengar man lade ner,t ex.Men det är svårt att göra något åt det nu.Att lärarna inte tog tillvara de som faktiskt hade lite glöd och verkligen ville antroposofi.Inspirerade dem,gav dem hopp.Införlivade mod i dem att föra glöden vidare.Är det inte det vi har medmänniskor till?

Intressant tråd indeed!
Några reflektioner, helt obevisat ofullständiga. Varför detta behov av att ”bevisa” eller ”bekräfta” en ”andlig” värld? I detta har vi ingenting att tillfoga,eller erbjuda, där går var och en sin egen väg. DÄREMOT frågan om verkligheten. Vad är verkligt? Där har Antroposofin en modern, filosofi att erbjuda. För oss i Sverige tror jag att det är i denna riktning vi måste ”genomlida” oss själva för att kunna erbjuda ett trovärdigt alternativ till den reduktionistiska världsbild som är omedvetet förhärskande här.Vi behöver en frihetsvetenskap och den kunskapsteori som ligger till grund för denna ska vi göra oss förtrogna med. Sannerligen rensa ut tomtarna från loftet! ”Dagsklart ljus strålade in”.Inte ett ord om någon förment bortomtillvaro tack!Vi behöver gå till ”saken” till tingen.
I samma obegripliga anda talas det om subjektivitet och objektivitet, som om subjektet var nånting vid sidan om. Sidan om – vadå?

”Vi har en väg att gå, och på vägen är vi två? Eller hur många då?”

Om jag märker att fågelkvitter på våren skapar små glädjeskutt i bröstet på mig, kan man fråga sig vad det är för värld jag lever i? Bör jag ägna fågeln något vidare intresse? Bör min uppmärksamhet vidgas? Bör dörren öppnas? Bör jag bli fågel?
Vi bör bli konstnärer för att bygga broar.Typ.

Vad kommer vi att upptäcka när ljuset tränger in…? För tänkandet är världen hel. Helheten är verklig. Försök bara att förstå det. Även Du min vän, äro verklig.

Och om kärleken …? Vad säger vetenskapen? Hormoner? Ack ja, det är hormonerna som skapar dikt och poesi. På nästan samma obegripliga vis som hjärnan alstrar tankar…?
Finns det något mer upphetsande än verklighet? Finns det något mer svindlande än saklighet.Något så stimulerande som att plocka sönder en bilmotor ooch förstå delarnas mening?
Usw.Kanske går vi vidare…