Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Danskarna tycker om att reta Sverige. Ofta gör de sig lustiga över vår flathet inför auktoriteter och vårt naivt beskäftiga förhållningssätt inför regelsystem. För att inte tala om vårt försiktiga tassande kring fenomenet islam som får danskarna att himla med ögonen för att vi är så politiskt korrekta. Deras poäng är att vi låter vår idealbildning och goda vilja skymma vad som faktiskt föreligger. Våra föreställningar står i vägen för realiteterna.

Kanske vår ängsliga korrekthetssträvan syns tydligast i vår långt drivna feminism, vilket nu senast påtalades i en artikel i DN där den danske antropologen Dennis Nørmark tog bladet från munnen. Han menade att könskampen ”är hela jämställdhetens pest och grunden till att Sveriges på ytan `progressiva´ nyfeminism är både osympatisk och dömd att misslyckas”.

»Ni i Sverige har rört er från ett land med sexuellt frisinne och öppenhet till det som Julian Assange har kallat ett `feminismens svar på Saudarabien´, då hans sexuella samvaro med två svenska kvinnor plötsligt rubricerades som våldtäkt i en affär som för mig låter som kulmen på en förföljelsemani som en aggressiv och mansfientlig svensk feminism har inpräglat i mängder av nationens kvinnor.«

För Nørmark tycks det som att danskarna ”på många sätt trivs bättre med skillnaden mellan könen och inte har den absoluta likriktningen som mål”. Han noterar att svenska förskolors experiment med könsneutrala termer [”hen”] i Danmark möts ”med hånskratt och avsmak och ofta med tillägget att könsskillnaderna faktiskt är något vi bör värdesätta”.

Han ifrågasätter det svenska ”könskriget” och menar att ojämlikheten i arbetslivet är ett samhällsproblem, inte ett problem isolerat till kön. I ett aggressivt tonläge jagas män i Sverige utifrån deras sexualitet där vi skapat ett samhälle på kvinnors premisser. Men ”på så sätt har ni bara gett förtrycket en annan könsmarkör”.

»Svenska kvinnor, ni har vunnit så in i helvete och idag är det ni som är förtryckarna. Ni har lyckats avgränsa mäns sexualitet som farlig, sämre och mer primitiv än kvinnors genom att reducera dem till förhistoriska neanderthalare till den grad att ni själva tror på det.«

Nørmarks vilda angrepp bemöttes dagen efter av författaren Nina Björk under rubriken ”Vi tolererar inte dansk sexism”. En rubrik helt i linje med den svenska feminismens hållning där man automatiskt ser onda avsikter bakom en problematisering av könskampen.

Man kan tycka att Nørmarks kritik är ett retoriskt mästerstycke, men hans generaliseringar är svepande och oprecisa. Detta riktar Nina Björk in sig på i sitt svar. Hon frågar sig vad han menar med att ”bejaka könsskillnaderna”. Det måste innebära att individen ”smiter ifrån sitt eget ansvar att tänka, känna och värdera”, att individen inte tar ställning till vad som är rätt utan i stället svarar ”detta är rätt eftersom jag har ett visst kön”. Hennes egen utgångspunkt är den motsatta:

»Feminism är en politisk rörelse för att göra kön till en ointressant kategori i en människas sociala liv. Att födas med ett visst könsorgan ska inte ha någon betydelse för vilka förväntningar som ställs på en, vilket arbete man får, hur svårt eller lätt det är att bli vd eller vara hemma med småbarn, hur sällan eller ofta man får se sin kropp exploateras för att sälja allehanda produkter.«

Hennes uppfattning är att man ska stå för ”den världsbild” man finner vara den riktiga ”oavsett hur hen ser ut mellan benen”. Här missförstår hon avsiktligt Nørmark som aldrig talade om världsbild utan om kvinnans egenart. Men sådana skillnader godkänner inte Björk. I ett feministiskt indignationsnummer drar hon upp alla orättvisor kvinnor utsatts för i historien och har nu helt glömt att Nørmark betraktar detta som samhällsproblem, inte problem isolerade till kön. Eller som hon säger:

»Betonandet av skillnader mellan könen har aldrig stått i jämställdhetens tjänst. Jag hittar inga argument för att det skulle göra det idag heller. Om könsskillnader ska bejakas av samhället innebär det att detta samhälle välkomnar varje ny individ genom att säga `vi vet redan vem du är´.«

Här kan man ana dånande applåder från de feministiska barrikaderna. Skillnad mellan könen eller inte är den fråga kring vilken striden står. Tänk jag som alltid tyckt att skillnaderna är intressanta, att man borde undersöka dem mer!

Bara för att ta ett ynka litet exempel. Då en populär tv-serie härom dagen avslutades med att flera av seriens huvudpersoner dödades hade reaktionen inför detta hos en rad familjer filmats. Alla kvinnor skrek och höll händerna framför munnen/ansiktet inför det oväntade slutet. Ingen av männen hade sådana gester, de flesta bara stirrade med öppen mun. Varför är det så? Vad orsakar skillnaden? Jag tror inte det är inlärda könsrollsbeteenden. I ett sånt spontant ögonblick reagerar man med ryggmärgen.

Men sådant intresserar knappast Nina Björk som ser kvinnan bara som en feministisk soldat i en politisk kamp om resurser och makt:

»Feminister kräver sin rätt. Sin ekonomiska och politiska rätt. Feminister vägrar godkänna de manliga privilegierna. Och vi tänker inte fråga männen: ”Är det okej, eller upplever ni er hotade nu?”«

Nina Björk förstår inte Nørmarks uttalande om att feministerna ”har vunnit så in i helvete” och att det är de som numera är förtryckarna. För Nina Björk kan uppenbarligen bara uppfatta problematiken i politiska termer. Hon förstår inte att Nørmark menar att feministerna vunnit problemformuleringsprivilegiet, för att använda ett fint ord. Radikalfeminismen ses inte som det ytterlighetsfenomen det är i andra länder, i Sverige är den helt accepterad av det intellektuella etablissemanget. Det är det han menar.

Nørmarks ifrågasättande av den svenska feminismen är ett uttryck för en frustration som i grunden är en reaktion på den feministiska beskäftigheten och testuggandet som på närmast diktatoriskt vis gör anspråk på allmän acceptans. Alla med avvikande synsätt mobbas. Det är bara att böja sig för diktatet och gilla läget. Manlig respektive kvinnlig egenart existerar inte.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist