Varför nedvärderas människans särart?

Tillvaron är gåtfull. Men inte för alla. Många – kanske de flesta – är nöjda med ett ytligt betraktelsesätt på tillvarons existens. Det hela är rätt enkelt. Världen uppstod i Big bang av en slump och sen rullar det på bara. Evolutionen är en enda stor utslagningsmekanism som gör att de som är starka överlever de svaga arterna. Det finns ingen mening, allt regleras av slumpartade skeenden. Så är det bara.

Men i denna världscocktail av miljontals mikroorganismer, insekter, växter och djur finns bara EN, säger en art som kan uppfatta denna mångfald. Som har ett medvetande om och kan tänka över helheten, som ser ”världskonceptet” – och ständigt utforskar dess lagbundenheter. Det är människan. Och det är detta som på ett avgörande sätt skiljer människan från alla andra levande varelser.

Det är viktigt att ha detta i minnet i en tid då människan som art ständigt nedvärderas. Vi är bara ett bland andra djur säger man – till och med i respekterade vetenskapliga sammanhang. Skillnaden mellan apa och människa är obetydlig genetiskt sett. Även grisens genom är nästan identisk med människans samlade DNA-profil. Och delfiner är jätteintelligenta. Vi ska inte tro att vi är märkvärdiga.

Och ändå vet alla att det är en jätteskillnad.

De som betraktar människan som bara ett bland andra djur gör sig skyldiga till en dramatisk förenkling. Som när forskare på fullt allvar talar om människans egenart som bara en ”specialisering”. I den evolutionära processen har alla djur- och växtarter utvecklat specialiseringar för att överleva. Vilket naturligtvis är riktigt. Men man ska inte jämföra äpplen med päron.

Djurens specialiseringar sker på det biologiska planet, människans egenart ligger på det mentala. Hon har ett medvetande som är helt artskilt från djurens, eftersom det ger henne möjlighet att reflektera över tillvaron och dess sammanhang. Hon vet att hon ska dö. Det vet inga andra levande varelser. Inga andra djur kan därför planera och medvetet begå självmord. Och även om flera djurarter kan ha komplexa sätt att kommunicera med varann är de mest att jämställa med enkla koder som inte kommer ens i närheten av den mänskliga språkförmågan.

Djuren har ett medvetande. Men människan är också medveten om att hon har ett medvetande. Hon kan tänka över sitt eget tänkande. Ifrågasätta sina motiv, handla osjälviskt, ha en moral.

Människan är ett unikum i evolutionen. Varför är det på modet att bortse från detta? En bidragande orsak till denna förträngning tycks ibland ha moraliska orsaker enligt ett resonemang där man diskvalificerar människans överhöghet för att hon missbrukar den genom att förstöra miljön, förbryta sig mot djur, starta krig etc. Hon är inte värd sin ställning som unikum – därför finns den inte, säger denna hållning. Genom sin ansvarslöshet har hon bevisat att hon inte är bättre än ett djur.

Även om man kan instämma i frustrationen bakom detta resonemang är det inget annat än en känslomässig förträngning av vad som faktiskt föreligger. Bara en art har ett medvetet förhållande till evolutionen. Av alla levande varelser är det bara människan som kontrollerar planeten.

Varför förringas detta? När av alla levande varelser vi är den enda art som är tilldelad en högre medvetandeform – ett faktum som är minst sagt anmärkningsvärt. Ett faktum som ser ut som en tanke. Ett faktum som borde diskuteras varje dag utan att begränsas av vetenskapliga dogmer eller religiösa trossatser. Förutsättningslöst.

Slump? Ja många tror ju det. Det är en bekväm hållning. Allt är tillfälligheternas spel. Man slipper tänka vidare över saken. Men ärligt talat – hur trovärdig är slumpteorin? Egentligen? I mycket komplexa strukturer, som till exempel världsekonomin vet man att en konjunkturuppgång – eller nedgång – alltid har sina orsaker, även om dessa kanske först efteråt kan bli klarlagda. Komplicerade skeende behöver inte vara slumpartade bara för att man i stunden inte kan genomskåda dem.

Det finns alltid orsaker. Även om de framstår som gåtfulla.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


    • curt jansson
    • maj 21st, 2013

    Intressant fråga, Johannes. Enkla svar ges det många, det enklaste är väl att Människan är destinerad att en gång i en fjärran framtid bli en Ängel, alltså stå i samma förhållande till det framtida djurriket som änglarna till människan i dag. Detta är en ockult kunskap och, om vissa får det som de vill, skall den också förbli ockult, då denna kunskap skulle omöjliggöra mycket av det som i dag händer på jorden. Med människan är det så, att hon handlar utifrån sitt momentana o c h sitt historiska medvetande. Om den ovan nämnda kunskapen i större utsträckning vore allmängods, ville många inte handla så, som de i dag gör..till förfång för dem, som förtjäna sitt bröd (och sina förmögenheter) på att vi gör våra val enligt en materialistisk och scientistisk världsuppfattning.

    • Alexander Kieding
    • maj 22nd, 2013

    Ett djur som vet sig vara ett djur är inte längre ett djur.

  1. maj 30th, 2013