Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Det finns historier man aldrig glömmer. De kanske inte är speciellt märkvärdiga, men de sitter fast i minnet av någon anledning. En sådan är en historia jag hörde redan på sextiotalet om en handelsresande som tillbringat natten på ett hotell.

På morgonen packade han färdigt och checkade ut från hotellet. Han gick in på ett fik för att äta frukost. När han var färdig och skulle gå kom han plötsligt på att han glömt slipsen på hotellrummet. Han mindes att han lämnat den på hängaren i hallen. Den var en födelsedagspresent från svärmor, så det var bara att gå tillbaks till hotellet för att hämta den.

Men i receptionen meddelades att ett nygift par redan flyttat in i hans gamla rum. Tyvärr. Men det gick säkert bra om han gick upp och hämtade den själv. Väl där uppe hejdade han sin ansats att knacka på. De var som sagt nygifta och han insåga att risken fanns att de inte bara satt och läste tidningen. Diskret lade han därför örat mot dörren. Och mycket riktigt, här var det uppenbart saker som försiggick.

− Vems lilla rosenmun är det här, hörde han en mansröst säga, följt av en kvinnas fnitter. Och frågestunden fortsatte.

− Vems lilla näselinäsa är det här, som besvarades med ett kuttrande. Då tappade handelsresanden tålamodet och ropade genom dörren:

− När ni kommer till slipelipipsen så är den min!

Min andra historia hörde jag bara för ett halvår sedan – och till skillnad från ovanstående berättades den av en som var med, nämligen min svärmor. På femtiotalet arbetade hon som sekreterare på jordbruksdepartementet och hade därför att göra med flera av ministrarna i den dåvarande regeringen.

En dag kom handelsminister Gunnar Lange (t h) till henne och bad om råd. Han skulle hålla ett anförande på ett jubileum som Fredrika Bremerförbundet skulle ha dagen efter. Han var ovan vid att hålla föredrag så han skulle vilja ha några tips från en erfaren föredragshållare. Visste hon vem som kunde ge honom det, frågade han. Svärmor rådde honom att vända sig till finansministern.

Gunnar Sträng (t v) sa till Lange att det var viktigt att man redan från början lättade upp stämningen med något folk kunde skratta åt. Då blev isen bruten och anförandet fick en flygande start. Fredrika Bremerförbundet, sa Sträng eftertänksamt. Ja då tror jag nog att jag har en inledning som skulle passa tillfället.

− När du kommer in tittar du över församlingen och säger: ”Jag tänker på shejken som när han tittade ut över sitt harem och sa – jag vet vad jag ska göra, men inte var jag ska börja!”

Handelsminister Lange skrattade hjärtligt. Detta var en uppfriskande start på ett anförande! Roligt, här skulle han säkert få skratt. Men det gick inte riktigt som han hade tänkt sig. Han var nervös och oerfaren som talare så hans version på Fredrika Bremerförbundet blev lite annorlunda. Han sa:

− Jag tänker på schejken som när han tittade ut över sitt harem sa ”jag vet var jag ska börja, men inte vad jag ska göra!”

Denna historia berättades länge efteråt i kanslihusets korridorer.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist