Är det verkligen nödvändigt att ha eurytmi i waldorfskolan?
Som waldorfelev på femtitalet tyckte jag illa om eurytmi – liksom de flesta i klassen. Bristen på motivation förstärktes av att vi aldrig förstod varför vi skulle göra eurytmi. Vi fick aldrig någon förklaring på vilket sätt detta skolämne var viktigt. Vi gjorde eurytmi för att vi var tvungna. Gör si och gör så, sa eurytmiläraren. Och vi gjorde det snällt i de lägre klasserna. Högre upp blev vi olydiga och gjorde lektionerna till något av en mardröm för eurytmiläraren. Minnesbilden från den tiden är en lärare som högröd i ansiktet skrikande försöker genomföra sin kommandoeurytmi i ett konstant oväsen där uttråkade elever hela tiden hade en massa hyss för sig.
Som vuxen – och sedermera övertygad antroposof – förstår jag fortfarande inte orsaken bakom varför eurytmi är ett skolämne.
Sceneurytmi har jag lättare att förhålla mig till. Jag kan visserligen tycka att den fastnat i en stel tradition utan lust till förnyelse – men jag tror ändå den har en utvecklingspotential och en framtid. Men då måste dess företrädare först få ett medvetet förhållande till konstarten. För det är svårt att se att detta existerar. Kanske det finns några som kan ge en begriplig förklaring på eurytmins särart – jag hoppas det, även om jag aldrig fått någon sådan värd namnet. För det är inget allmängods bland eurytmister, kan jag säga. Det stannar vid att de betecknar eurytmi som en ”rörelsekonst”.
Att eurytmister inte kan ge en mer specifik karakterisering av vad eurytmi är har sina randiga skäl. Det har nämligen alltid rått en antiintellektuell förklaringsmodell för den svenska eurytmin – nämligen att den inte kan eller ens bör förklaras. Man ska inte orda om vad eurytmi är – man ska göra den. Då ”förstår” man. Detta har varit den officiella hållningen på Steinerseminariet de åren man utbildade eurytmister där. Man satte till och med en ära i att inte kunna förklara, berättar min gode vän Curt som gått där. Kunskapen skall ”försvinna ned i fötterna och ut i armarna”, som en av lärarna ska ha sagt.
Att denna sanslösa god dag yxskaft-hållning i själva verket är en idiotförklaring av eurytmin verkar man inte ha förstått – och därvid har det förblivit. Förhållandet till eurytmin är märkligt ogenomtänkt och omedvetet, fjärran från antroposofins annars så benhårda krav på klarhet i tanken. Men eurytmin betraktas inte heller som en känslostyrd företeelse – detta är paradoxen. Nej, sånt avvisas med kraft och förtrytsamhet. Konstformen är ett uttryck för ”objektiva” skeenden i ton och tal, menar man. Det märkliga är att denna paradox inte diskuteras. En ”objektiv” konstart, fri från både känslopjunk och analytiskt tänkande. Och alla är nöjda med detta vårdande av omedvetenheten kring fenomenet. Eurytmi skall inte förklaras ”intellektuellt”, den ska utföras. Punkt.
Detta har varit den allmänna hållningen under alla år. Men för någon vecka sedan släpptes anden ur flaskan då skoleurytmins berättigande diskuterades på Facebook i en rekordlång tråd. Orsaken var ett foto från generalsekreterarmötet i Antroposofiska sällskapet i Schweiz där medlemmarna under en paus gjorde det eurytmiska ”ljudet” T på scenen. Detta foto torde te sig något märkligt för de som inte upplevt eurytmi – och det väckte minnen inte bara hos undertecknad utan även Alicia Hamberg, f d waldorfelev och initierad kritiker av antroposofiska kulturyttringar, i synnerhet waldorfpedagogik (det var hon som publicerat bilden på sin blogg). I debatten deltog också Curt Jansson, utbildad eurytmist – och eurytmiläraren Ingunn Kroken från Norge.
Nu vädrades många av de frågeställningar som uppstått under årens lopp angående skoleurytmin och frågan vad som berättigar dess plats som skolämne i waldorfskolan.
Ingunn menade inledningsvis att alla barn tycker om att röra sig och ”om det blir för lite glädje och begeistring under eurytmitimmarna är det något vi gör fel. Då behöver vi finna en väg tillbaka till begeistringen, och det är lärarens uppgift.” Och hon ger exempel på kreativa lösningar hon varit med om där man bl a använt en jo-jo och rört sig till musik av The Entertainer.
Men frågan kvarstår: Varför eurytmi som skolämne?
– För att eurytmi är en konstnärlig bearbetning av övriga skolämnen, både språkligt och musikaliskt, menar Ingunn. När eleverna undervisas om vikingatiden, rör de sig under eurytmitimmen till dikter från Eddan och Voluspa. Detta ger en grundläggande förnimmelse för olika språkkvaliteter i händelser som är en del av vårt kulturarv. ”Och heller inte dumt att lära känna musikhistorien och ens egen musikkultur genom att röra sig till den, istället för att bara plugga kompositörer och musikverk utantill”.
Detta är naturligtvis en intressant aspekt. Men eurytmitimmarna handlar för det mesta om andra saker än att gestalta skolämnen. Så motivet bakom skoleurytmin är fortfarande oklar. Är det för att Steiner menade att det var viktigt på tjugotalet? Är i så fall situationen i dag jämförbar? Finns det undersökningar som visar att eurytmin är viktig i skolarbetet? Eller är eurytmin bara något man tror är bra? Man kan tycka att det vid det här laget nästan borde kunna bevisas att eurytmi är viktig i skolan. Men svaret är alltid bara just dessa förmodanden att det är bra. Jag tycker det är mycket märkligt. Tål inte skoleurytmin en legitimering av oberoende instanser?
Hur skulle man kort kunna karakterisera det viktiga med eurytmin för skolbarn? Ingunn menar att den är ett ”eminent verktyg” för att ge elever en fördjupad förståelse av språk och musik och att denna inlevelse är viktig för att ”äga” lärostoffet. Bristen på estetisk fostran i skolan är en ”bristsjukdom” som allt fler uppdagar.
Alicia tar in några andra aspekter. Hennes erfarenhet är att eurytmiläraren kräver att barn, som inte förstår varför, ska ta eurytmin på ett enormt allvar. ”Jag antar att för dessa eurytmister är eurytmin livsviktig och alla tecken på att den inte tas på fullaste allvar är tecken på jordens omedelbara undergång. Varpå allting förstås spårar ur. För barn kan inte ta denna attityd på allvar. Eurytmiläraren blir löjeväckande.” Detta gravallvar dödar all lust för ett barn.
»Eurytmi är… obegripligt. Man fattade aldrig varför! Varför detta ämne! Varför varför varför! Varför dessa pinsamma rörelser och dessa genanta klänningar! Urgh… Och som social grej funkade det ju också dåligt – något barnen var engagerade i (typ leka kull?) hade förmodligen varit, tja, enklare. Som jag minns eurytmin så var det totalkaos och barn som slogs och en dödsallvarlig eurytmilärare som ständigt vandrade på totaldesperationens kant. (Och ibland lämnade salen gråtande.)«
”Problemet”, menar Alicia, ”är ämnets atmosfär (i brist på bättre uttryck) och att det liksom var Döden. Då menar jag inte dödens tråkigt, vilket också var fallet, men atmosfären var rena döden. Och dessa tillresande eurytmisällskap som man skulle se framträdanden av. Under största dödsallvarliga vördnad. Fastän de flesta barn inte begrep någonting. Och detta gravallvar! Dessa levande (?) spöken som seglade runt på scenen och såg ut som om de skulle trilla av pinn på mest plågsamma vis vilken sekund som helst!”
»Barn förstår inte varför eurytmi är dödsallvarligt för antroposofer. (Lustigt att man inte tror barn vara mogna intellektuella resonemang i tidig ålder – men att ta eurytmi på allvar, det tror man de klarar!) Kan man inte förstå detta, är det kanske bättre att erbjuda barn det estetiska och rörelse på annat sätt än genom eurytmi. Inte begrep man någonsin att eurytmi skulle föreställa en konstnärlig bearbetning av skolämnena.«
Till detta replikerar Ingunn överraskande ”jag är väldigt glad att jag aldrig gick på en Steinerskola, för då hade jag helt säkert inte velat läsa varken Steiner, göra eurytmi eller något annat som jag nu är väldigt glad för. Hade jag bara mött EN person som var i närheten av detta skenheliga allvar hade jag blivit rebell resten av livet”. Och Ingunn antyder att Alicia och jag hade haft otur med våra lärare.
Men jag tror inte att problemen med eurytmin i skolan berodde på dåliga lärare, vår klass hade de främsta, Gertrud Klingborg, Ingeborg Friedensburg och Andrea Roth är de jag särskilt kommer ihåg. Att få ett ”fördjupat förhållande” till musik och språk var ju omöjligt för att de flesta barn upp till åtminstone sexan normalt saknar så sofistikerade intressen. Jag tyckte dessutom inte om klassisk musik, för mej var det rock ´n´roll som gällde – och det var ju närmast något förbjudet i waldorfskolan på den tiden.
För mig var min barndoms eurytmitimmar ett enda stort och katastrofalt misslyckande. Det är därför jag anser det vara berättigat att ställa frågan varför eurytmin finns på skolschemat. Det minsta man kan begära är en godtagbar förklaring. Men jag har aldrig fått annat än svävande utsagor som mer känns som bortförklaringar. Jag tycker det är anmärkningsvärt.
Curt instämmer i Ingunns lättnadssuck: ”jag gick inte i waldorfskola, gudskelov. Då skulle jag nog aldrig blivit eurytmist”.
I den fortsatta debatten ifrågasätter Ingunn nödvändigheten av en förklaring på varför man har eurytmi i waldorfskolan. Eurytmin är ju inte ”SÅ annorlunda än andra dansformer”, menar hon. ”Man går ju inte runt och förklarar vad Beethovens femte symfoni skall vara bra för, eller vad den `egentligen betyder´. Antingen gillar man den eller också inte”.
Och själva grundfrågan varför man har eurytmi på skolschemat glider bort i allt möjligt småprat som är så vanligt på Facebook.
Waldorfskolan har alltså ett schemalagt ämne som är okänt för allmänheten men som man trots det inte anser behöver en förklaring, definition eller beskrivning av egenarten. Hade man haft balett på skolschemat hade föräldrar nog krävt en avsiktsförklaring. Men då det gäller eurytmi ger man bara en allmänt intetsägande beteckning som ”rörelsekonst”. Inte vilken sorts rörelsekonst eller varför just eurytmi. Det finns ingen genrebeskrivning. Det finns visserligen en esoterisk bakgrund som inte redovisas för att det är känsligt – och omfattande. Desto större anledning att då klä den i ett begripligt vardagsspråk, kan man tycka. Men man bryr sig inte. Eller som Alicia påpekar:
»Grejen med eurytmin är ju ändå att den betyder något. Och har en särart. Och eurytmin är så viktig i waldorfskolan – men varför? Varför just den? Om det inte var något speciellt med eurytmin, ja, då kunde den ju bytas ut mot precis vad som helst som är rörelse. Men den är ju speciell, för trots svårigheter att engagera elever så finns den ju kvar. Och tas på allvar av waldorfrörelsen, skolorna och lärarna.«
Om inte en eurytmist kan formulera vad det handlar om vem ska då göra det, kan man fråga sig. Vad är det som är bra i att inte kunna motivera eurytmin på ett kort och begripligt sätt? Vi bör ju, som Alicia säger, på något vis kunna tala om eurytmin som sådan – det blir nästan omöjligt om vi ska utgå från varje enskild eurytmists egna idéer i stället för att se till det som faktiskt är gemensamt för eurytmin.
»Jag tycker att föräldrar bör förstå att eurytmin inte är bara friskvård eller dans (eller vad nu någon annan banal förklaring kan gå ut på) utan att den har en specifik bakgrund, sina motiv och sin mening. Annars har ämnet ingen beskrivning, ingen definition, det kan tydligen vara vad som helst; lite musik, lite vers, lite dans, lite rörelse, lite skoj (om man har tur! det har många inte), lite allvar; blandat hur som helst utan något mål och eller någon mening som kan formuleras begripligt och någorlunda generellt för skoländamål. Och det funkar inte, för då förstår man inte vad det handlar om (och det tycker jag folk har rätt att göra, då de gör ett val).«
Facebook-diskussionen är omfattande och håller deltagarna sysselsatta i princip i två dygn. I en lång summering av diskussionen ställer Ingunn några retoriska frågor:
»Är det inte acceptabelt att undervisa i yoga eller eurytmi om man inte har ett `aktivt dagligt förhållningssätt´ till de spirituella bevekelsegrunderna för dessa rörelser? Kommer Alicia och Johannes `kräva´ att en yogalärare kan rabbla upp den spirituella bakgrunden för yogans rörelser, eller att alla som tar en yogakurs var som helst borde undervisas i dessa förklaringar? Mitt centrala påstående är: Som lärare måste man både i yogan och eurytmin uppleva att rörelserna, språket och musiken i sig själv `fångar´ och kunna förmedla detta till eleverna – ingen `överbyggning´ eller förklaring kan göra `tråkig´ eurytmi mindre tråkig.«
Och även om Ingunn inte betraktar förklaringar som oviktiga menar hon att de inte hjälper de som inte tycker om ämnet. Och naturligtvis är det så. Men det var heller aldrig frågan. Frågan gällde varför man har eurytmi på skolschemat. Om ämnet av de flesta elever skulle upplevas som vansinnigt roligt och stimulerande skulle frågan knappast vara aktuell. Men nu upplevs ämnet som både urtrist och obegripligt – därför är frågan berättigad. Och föräldrar och elever i alla klasser utom de lägsta har rätt att kräva en förklaring. Så enkelt är det ju.
Sen skulle yoga som skolämne definitivt kräva en förklaring – inte bara av föräldrar och barn, utan framförallt av skolmyndigheter.
Eurytmins existensberättigande behöver inte bara förklaras för föräldrar och barn i waldorfskolan. Även rimligtvis för myndigheter som, imponerade av waldorfskolans i övrigt erkända pedagogiska insatser, antagligen vilat på hanen i frågan. Varför bråka om ett estetiskt ämne i det läget? Men förklaring behövs också för vänskapsband med kompisar i andra skolsystem. Eurytmi – vad är det? Jag vågade aldrig nämna ämnet bland polarna hemma på gården. Jag skämdes och hoppades att jag ALDRIG skulle behöva uppleva nesan att tvingas beskriva de i min dåvarande uppfattning fåniga rörelserna – och sen behöva förklara VARFÖR. En mardröm för ett barn.
Det är därför ett anständighetskrav att få veta varför ett ämne finns på schemat som inte finns i någon annan skolform. Alicia:
»Alla måste kunna lite matte, alla måste kunna läsa och skriva, alla måste kunna andra basämnen – men man behöver faktiskt inte kunna eurytmi för att klara sig i världen. Man behöver inte idrott heller. Jag, som ointresserad av musik, kan ändå tycka att allmänbildning i musik är av godo, alltså kan man motivera musik på schemat även för elever som kanske inte uppskattar den. Men eurytmi är inte allmänbildning, och kan inte motiveras av den anledningen.«
Så långt vår lilla debatt. Så vitt jag vet har eurytmin aldrig tidigare debatterats offentligt så öppenhjärtigt som här – åtminstone inte i Sverige – med undantag kanske av en kritisk artikel i Medlemsbladet för tio år sedan. Ovanstående artikel är en förkortad version av en mycket längre text på Facebook.
Johannes Ljungquist
Jeg oplevede at det mange gange var svært at forholde sig seriøst til eurytmien da jeg gik i steiner-skolen i københavn. Men vi fik en god lærer og det hjalp med at gøre os mere interesserede.
Faktisk oplever jeg det sociale blev meget trænet igennem de sociale kunstneriske øvelser som man laver igennem hele barndommen/ungdommen. opmærksomheden på de andre i kredsen, at lave tingene så at de matcher, at ramme samme stemning, at følge hinanden, altsammen meget gode sociale og samtidigt kunstneriske øvelser.
Sikkert at vi lavede meget ”bus”, men vores overbærende lærer gjorde det sværere at fortsætte med ”busen”, så vi kvittede det hen ad vejen, og gik indimellem meget ind i øvelserne.
Så svar: ja. – Fordi det er både kunst, og socialt strukturerende.
Kunsten i øvelserne spejler jo tilbage på de enkelte elever, at de også får oplevet at det at have følelser ikke er farligt, men at det også er noget man kan udtrykke med kroppen og noget man kan tillade sig at have et forhold til som dreng også. – Mange af mine venner har senere i livet ærgret sig over at de ikke var så heldige at have gået i steinerskole og missede chancen for så meget kunst og kultur som vi jo får med os. Jeg ser eurytmien som en meget væsentlig del af dette.
Det er jo interessant at sene FB-nattetimers blanding av humor og alvor med ett har blitt et offentlig ordskifte- men det er vel bare det en må innse at FB er:)? Uansett, dette syntes jeg var en givende diskusjon, ikke minst fordi alle i tråden holdt en saklig tone, en sjeldenhet på FB (selv om især Alicias gode humoristiske sans gjør at jeg iblant skeier litt ut, litt moro må vi vel og få ha i de sene nattetimer?)
Jeg synes ellers Johannes har gjengitt mange gode poeng. Men en liten presisering: mens jeg stort sett forholdt meg til trådens utgangspunkt (at mange elever ikke likte eurytmi, og at en forklaring på hva ”eurytmi er” ville kunne gjort eurytmien mindre kjedelig) beveget vel mine mot-debattanter seg langsomt ut av klasserommet og inn i foreldremøter og myndigheters eventuelle behov for forklaringer på eurytmifaget? Som jeg sa flere ganger underveis i FB-tråden: Jeg har ingen vansker med å legitimere og forklare eurytmien som et skolefag, noe jeg også gjorde i flere omganger på FB-tråden, men mitt hovedpoeng er at for barn/elever må et fag tale for seg selv, hvis ikke er faget ”dødt”. Det betyr ikke at jeg ikke synes forklaringer er uviktige, og selvsagt bør elever i de høyere klasser (og foreldre og myndigheter) også få satt eurytmien inn i en dansehistorisk sammenheng og kontekst, gjerne også med Steiners teorier og teser, – selv om dansehistorien og sansemotorikkens store betydning for læring har beveget seg med syvmilsskritt siden Steiners død, og derved har gitt oss et stort tilfang av materiale og forskningsresultat som vel også kan tjene som en forklaring og legitimering av faget utover det Steiner i sin tid kunne gi?
Ingen forklaringer kan imidlertid «redde» et bevegelsesfag dersom ingen elever liker faget. Da må en starte et annet sted enn i forklaringene om de er si eller så. For å utdype det siste poenget: All kunstnerisk aktivitet har på en måte noe til felles med kjærligheten- enten sier det «klikk» eller ikke,- og ingen forklaring eller teori kan overbevise deg om at du bør forelske deg i den ene eller andre. I etterkant kan en imidlertid spørre seg hvorfor en falt for den og den personen, men kjærlighetens kraft ligger ikke i forklaringene. På samme vis tror jeg at eurytmifaget må kunne tale for seg selv, og ikke gjennom noen forklaringer.
Min erfaring gjennom mange år som eurytmilærer er da heller ikke at ”ingen liker eurytmi”, faktisk tvert imot. Ikke det at jeg på noe vis var ”den perfekte eurytmilærer”, men det var nesten alltid motiverte elever, og i ettertid har faktisk mange elever takket for timer- og sagt at de likte eurytmi godt. Jeg tenker at det kanskje henger sammen med at min kollega og jeg hadde en veldig enkel filosofi: Alle friske barn liker å bevege seg. Om det blir for liten glede og begeistring i eurytmitimene, er det noe vi gjør feil. Da må en finne en vei tilbake til begeistringen, og det er lærerens oppgave. Så enkelt og så vanskelig tror jeg det kan være for at eurytmien fortsatt skal ha en fremtid i steinerskolen.
En liten biting i dette bildet: Det jeg syntes var litt pussig å oppdage gjennom denne lange FB-samtalen, var at for disse to tidligere steinerskoleelevene, virket det som om kun Steiners teorier rundt eurytmifaget, kunne tjene som eurytmifagets «egentlige og sanne» legitimering. Personlig synes jeg det synspunktet lukter litt av en slags «fundamentalisme», – og en manglende åpenhet og våkenhet ovenfor det store tilfanget av forskningslitteratur og dansehistoriens utvikling. Kanskje også en manglende aksept av at også eurytmifaget er kontekstavhengig- slik all kunst og kultur vel er?
Det betyr ikke at jeg ikke forstår begge elevers frustrasjon over det de tydeligvis har opplevd som et «hellige gravalvor» i eurytmitimer. Og det var i en slik sammenheng jeg i en noe spøkefull tone sa jeg var glad jeg aldri hadde gått på en steinerskole, for om jeg hadde opplevd eurytmien slik ville jeg neppe ha utdannet meg til eurytmist : )
@Gert ’Kunsten i øvelserne spejler jo tilbage på de enkelte elever, at de også får oplevet at det at have følelser ikke er farligt …’
Som eurytmiundervisningen såg ut, tycker jag nog snarast att man fick intrycket av att det var just det de var! Eurytmiläraren som var allvarstyngd men i övrigt känslomässigt död — fram till explosionen.
Ingunn: ’… litt moro må vi vel og få ha i de sene nattetimer?’
Så sant!
*
Jag har nog annars sagt ungefär allt jag kan komma på att säga i nuläget; det var ju en extremt lång tråd. (Den som vill och har facebook-konto har läsning för en lång stund.)Jag är fortfarande lite fascinerad av att en bild som mest gjorde mig lite fnissig ledde fram till det.
Vill bara tillägga att jag delar Johannes upplevelse att eurytmin verkligen inte var något man talade med utomstående om. Det var illa (svårt och ibland pinsamt) nog att som barn behöva beskriva waldorf för ett annat barn , eurytmin höll man väldigt tyst om…
Johannes!
Roligt att vår långa debatt blev matnyttig på bloggen här. EN liten rättelse bara: Du beskriver mig som ”Utbildad waldorflärare”. Det är jag inte. Faktiskt är pedagogik ett av de ämnen jag faktiskt aldrig studerat under ordnade former, enbart ensamma kvällar med ”Menschenkunde” och ”Methodisch-Didaktisches”. Eurytmi studerade jag för konstens skull, jag hade ingen utpräglad önskan att vara lärare, utan det var den födkrok som stod till buds för nykläckta eurytmister. För många, utan Ingunns talanger, ett beklagligt öde. Själv klarade jag mig rätt bra då jag kunde mycket om musik, många dikter, ramsor och sagor och gärna gjorde teater av det hela, med eurytmiska partier. Fusk, sade många av de renläriga. Jag vet inte om det räknas som fusk om eleverna har roligt?
@curt jansson
Shit! Jag var osäker där, Curt, men eftersom du sagt att du undervisat i en waldorfskola skrev jag det. Ska ändra.
Ja, det var roligt att kunna redogöra för denna ärliga debatt. Såna texter är minst sagt sällsynta i Sverige, kanske även i Norden. Och det är viktigt att dessa funderingar kommer på pränt. Att allmänt existerande tankar och frågeställningar tigs ihjäl är en olycka. Det är hyckleri att tala om ett fritt kulturliv i antroposofiska sammanhang eftersom där råder en närmast gammelkommunistisk tankekonformitet.
Mimring:
Jag minns min första upplevelse av eurytmi. Den var väl förberedd. Min mor var nyfrälst antroposof och hade en tid talat lyriskt om detta för waldorfskolan (där jag strax skulle börja som elvaåring) unika och närmast himmelskt upplysande ämne, genom vilket man fattade SÅ mycket av Hur Allt Hänger I Hop Och Samspelar här i världen (ingen ironi). Jag hade ingen orsak att misstro min mor, vi var på god intellektuell fot. Så jag bespetsade mig på denna tydligen fantastiska upplevelse.
Så började jag på Järna Waldorfskola. Vårterminen av femte klass. Margit Adams välskötta, ordentliga klass. Allt var nytt och främmande och rätt intressant. Barnen verkade glada och ganska naiva. Öppna som blommor. Oinsatta i den allmänna världens jargong och streetsmartheter. I sådant blev jag snabbt en auktoritet, eller i alla fall en attraktion. Balla killen med långt hår och snusdosa från Vanliga Skolan. Å ena sidan. Å andra sidan var jag ju nyfiken på den första eurytmilektionen. Den kom. Vi hade en Djup, Vis Dam med skådarblick och lila klänning, Renate Zeiher. Jag var full av förväntan. Så full, faktiskt, att jag inte märkte, eller bortsåg från, mina klasskamraters stånkanden och stönanden på väg till Stora Salen i Vita Huset där denna mytomspunna begivenhet skulle äga rum.
Det måste ha gått hela tio minuter innan jag noterade mina klasskamraters klentrogna blickar och hånfulla gester. Då var allt kört. Men under dessa tio minuter hann det hända. Jag Hajade Grejen. Jag Såg det damen i lila Såg. Och jag såg att hon såg att jag såg. Vi delade en hemlighet. Och det var stort. Så stort, som sagt, att det dröjde minst tio minuter, kanske tjugo, innan jag föll ur den där magin och insåg att jag var tvungen att fatta ett snabbt beslut. Vara kvar i den magiska sfären av skådande ELLER ha ett socialt liv.
Jag valde livet.
Jag är än idag inte säker på att det var ett klokt val. Troligen var det det men jag vet verkligen inte. Men jag vet att det var avgörande för min framtid.
Från och med den dagen var jag ledande i att sabotera eurytmilektioner, ifrågasätta och kritisera, håna och häckla, kort sagt plåga den som visat mig mysteriet, straffa henne, förråda henne. Det måste ha smärtat.
Till mig hade man inte behövt förklara någonting. Och inte kunnat heller. På mig funkade det där med att kunskapen rinner ner i fötterna och ut i händerna. Det hann rinna rätt långt på de där tio minuterna.
Under min skoltid har jag alltså gjort tio minuter eurytmi. Men de gjorde vad de skulle. Synd bara att ämnets storhet och djup i min bedömning var helt oförenligt med ett liv bland mugglare.
För det är ju bland mugglare man har att leva sitt liv.
Som 20-åring familjefar bland New Mexicos trolska berg och öknar bestämde jag mig för att återuppta tråden där jag släppt den efter de där tio minuterna, vi tog vårt pick och pack och flyttade till Järna och jag började på Eurytmilinjen. Återigen tog det ungefär tio minuter innan jag förstod att det här nog inte gick. Klassen var full av Sökare som skulle uppfostras till … ja, jag vet inte vad. Cirkushästar, tycktes det mig. Jag blev galen på bristen på analys, vision, dialog och systematiskt arbete. Allt svävade, famlade, trevade, det skulle prövas, kännas in, det skulle Ta Tid och det skulle Ödmjukas (jag hade visionen klar, behövde inte tiden och var alltså inte Ödmjuk). PÅ TREDJE ÅRET, fick jag veta, DÅ händer (”händer”!) det där du är ute efter.
Jo tjena. Om tre år har jag glömt varför jag kom hit och är som alla andra.
Jag kanske borde ha gått därifrån direkt. men hade nu gjort ett stort offer och lämnat ett magiskt land för det här… den här dimmiga, simmiga, vaga och Sökande tillvaron. Jag kunde ju inte bara lämna utan att åtminstone försöka få till något. Några samtal med dig, Johannes, gav en viss tröst. Men samtalen med Gertrud var jante. Jag var kvar ett år. Betackade mig för teaterperioden och gjorde eurytmi med just tredje året under den tiden i stället. Det leddes nämligen av min första kärlek, sagda Renate Zeiher, som visserligen hade blivit gammal och lam (undervisade sittande) men hade blicken och igenkänslan kvar. Så två veckor till blev det, av effektiv utbildning. Sedan tillbaks i dimman.
Jag rådfrågade min gamla musiklärare Pär Ahlbom och han svarade med illa dold sarkasm att jaha ja, ja har du en vision, då är det bäst att du slutar där annars glömmer du bort den. Gå till Elly Berner, hon förstår dig nog. Så det gjorde jag.
Säga vad man vill om dessa egendomliga gurutyper, Pär och Elly, men några mugglare var de inte. Det blev ett år med Elly, ett med Pär och sedan ytterligare ett med den ljuva och skarpa Maria Birnbaum och hennes lite mer svårmodige man Marcus Keller. Jag gjorde mina fyra läroår, men på mitt sätt och utan att försöka få något diplom för det.
Mina egna försök att undervisa (eller ”göra eurytmi med”, som det heter), barn och ungdomar såväl som vuxna, har väl varit okay. Jag har hamnat i roliga och i tråkiga lägen. Speciellt med femman – sexan och uppåt har det varit knepigt. Jag har i princip gått i samma pedagogiska kvicksand som den du beskriver härovan. Men jag tror att jag för en del elever (i alla åldrar) har kunnat förmedla den där tiominutersupplevelsen jag själv fick. Den första alltså. Dessvärre även den andra.
Obligatorisk eurytmi i skolan? Nja. Jag vet inte. Vissa tiominuterskickar hos vissa elever kanske kan vara värt Alicias mardrömsmånader. Men jag vete sjutton egentligen. Det vore nog bättre om man hade eurytmin som tillval. Trist, men jag tror inte att ämnet någonsin kommer att falla i god jord utanför Hogwarts, dessvärre.
Fast jag vet att Steiner blev galen på elever som ifrågasatte eurytmin, och ville stänga av dem från skolgången. Så problemet har funnits med ända sedan starten.
Jeg respekterer ulike oppfattninger så vel om eurytmi som om alt annet som man kan forholde seg til. Hvis noen ikke forstår noe jeg liker eller begeistres for, kan jeg ikke klandre vedkommende for det, men gjerne prøve å forklare mitt standpunkt, hvis jeg blir spurt om det. Johannes har spurt og det finner jeg relevant og han fått noen svar og mitt er kortfattet følgende:
Det at jeg har gjort eurytmi i voksen alder i mange år og fortsatt gjør det – f. eks. sittende ved laptopen, har hjulpet meg til å kunne orientere meg i det oversanseliges vesensmettede fluidum av fenomener som det ikke finnes adekvate begreper om ut fra det sanselige. Eurytmien har bidratt til at jeg har kunnet danne eksakte begreper om disse fenomener, fordi den har hjulpet til å styrke tenkningens kunstferdighet og fleksibiliteten i eterlegemet, noe som altså er nødvendig for åndelig opplevelse og forskning.
Jeg vet at om jeg hadde jeg gjort eurytmi allerede som barn, så ville jeg ha vært en ennå bedre samtalepartner for naturvesener, engler og avdøde enn det jeg nå er. Så mitt håp er at kommende generasjoner som får lov til å oppdage eurytmiens grensesprengende, gledesfylt alvor og stringens i bevegelse og kroppsbevissthet allerede i skoletiden, vil komme til å utvikle sitt individuelle forhold til den åndelige verden som jordens og naturens redning i fremtiden vil måtte trenge. Uten forskning over eterlegemet, eterverdenen og billedkreftene i naturen, vil man heller ikke skjønne meningen med eurytmi. – Død over tristessens eurytmisjablonger og lenge leve ekte fabelaktig eurytmi som oppstår på nytt i hvert forsøk på å fatte det ubegripelige!
Om det er nødvendig med eurytmi i waldorf/steinerskolen? For å besvare dette spørsmålet måtte jeg først si en masse om steinerskolers eventuelle utidsmessighet og det en annen, kjempelang diskusjon.
@Alexander Kieding
Tack Alex för intressanta erfarenheter.
@Jostein
Och tack Jostein för dina mer esoteriska erfarenheter.
Jag tror inte att jag har helt fel om jag antar att det är de mer esoteriska sidorna av saken som gör det så svårt för waldorfskolor/waldorfrörelsen/waldorfföreträdare att beskriva och definiera eurytmin, och att det är en anledning (för utom den anti-intellektuella attityd som Curt beskrivit) till att beskrivningarna blir menlösa (’rörelsekonst’, ’dans’, ’friskvård’, et c) liksom motiveringarna (allänna uttalanden om hur hälsosamt, socialt, nyttigt det är). Det är enklare att inte säga särskilt mycket. Och mer populärt.
(Tyvärr måste jag erkänna att jag, trots skoleurytmin, inte är någon vidare samtalspartner för naturväsen, änglar och döda, även om jag måste tillstå att det nog är lättare att kommunicera med dem än med de eurytmilärare vi hade. Men orsaken till min oförmåga i samvaron med dessa entiteter ligger kanske mer hos mig än i eurytmin.)
Alicia H.
Det var netop min pointe, at man får mulighed for at lære de sider hos sig selv at kende.
Man pratar om frihet,,så så ofta i dessa sammanhang. Men frihet på bekostnad av vaddå? Man har ju i pricip gått så långt att friheten har lett till att seminariet i Järna lagt ned. Friheten är väl för sjutton ATT man kommer dit. Då jag en gång VALT Rudolf Steiner seminariet vill jag väl inte ha nån halvt övertygad lärare framför mig som säger Steiner sa så här, men vad tycker du själv, då lille vän ? Så har väl aldrig lärande gått till! Han själv var ju sträng, Jesus var sträng, många många lärare har varit stränga. Varför? För att de är fulla av övertygelse! På ett så tydligt och starkt sätt att eleven fattar att det är allvar. Fram för mer auktoritär utlärning av eurytmi! Ha eurytmilärarutbildning där man lär ut hur man ska uttrycka sig för att tvinga eleverna att ge allt de har. Vad är annars poängen? Vad gäller eurytmi säger jag bara; De vill ha svart på vitt! Det eteriska finns redan där, det vackra mjuka sköna. Lär ut det på ett sätt som är så övertygande att de glömmer att de är där och ger sig så hän och blir så uppslukade att de inte har tid att ifråga sätta. Vad finns det annars för vits? Jag är övertygad om att innan detta uppnås, kan inte eurytmi undervisning tillfredsställa elever. De vill ha en lärare som står orubblig i en hård verklighet. Som valt detta och står för detta och vad än fråga de ställer har hon ett svar (eller han). Är det en grav allvarlig bräcklig en som inte gjort upp med sina egna demoner ja då är det liksom kört. Eurytmilärande kräver starka individer. Det är ett faktum vi nog aldrig kan bortse ifrån.