Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Nyligen lämnades en rapport till norska regeringen med förslaget att antifeministiska uttalanden och trakasserier ska kriminaliseras. Bakom rapporten – som är finansierad av Nordiska ministerrådet – står tjugotalet nordiska experter och skribenter, bland andra Mattias Gardell och Maria Sveland. Att rapporten är problematisk på flera sätt vittnar den kritik den mött av namnkunniga debattörer, bland andra Ann Heberlein, liberal feminist och teologie doktor i etik vid Lunds universitet:

»Den här rapporten värnar inte demokrati och yttrandefrihet. Den är ett uttryck för ett åsiktsförtryck som är skrämmande. Att kriminalisera ”antifeministiska” yttranden och ”antifemistisk” kritik är inte rätt väg att gå för att stävja kvinnohat och våld mot kvinnor.«

Andra tidningar, som norska Dagbladet och nättidningen Hela Gotland är också kritiska till rapporten. Motreaktionerna på denna rapport är del i en gryende trend som länge legat latent men som tog rejäl fart i och med Maria Svelands nyutkomna bok Hatet där Ann Charlott Altstadt i Flamman markerade kraftfullt avstånd till den totalitära form av feminism som där kommer till uttryck.

Rapporten Hvordan motarbeide antifeminisme og høyreextremisme? har förslag på hur man stoppar det de kallar antifeminismen, hur man analyserar vad en antifeminist är och hur åtgärder ska se ut för att rehabilitera(!) antifeminister. Men själva grunden för fenomenet – den troliga uppkomsten till kritiken av den feministiska ideologin – är förvånansvärt ensidig, för att inte säga direkt felaktig. För det första särskiljs inte feminism och jämlikhet, den likställs. Är du emot den feministiska ideologin är du också automatiskt emot jämställdhet mellan könen.

Dessutom förutsätter rapporten att i den antifeministiska ideologin [sic] har ”den vita heterosexuella mannen en särställning”. Och han vaktar sina manliga privilegier mot alla minoriteter (inklusive kvinnor!). Kvinnan upplevs som ett objekt och den vita rasen som överlägsen. Dessutom sägs många antifeministiska grupperingar vara högerextrema. Sådana ”slutsatser” känns mer som ideologiska floskler än en objektiv analys.

Ett och annat i rapporten kan naturligtvis betraktas som en analys i ordets egentliga betydelse, men jag upplever ändå att motståndet mot feminismens ideologi har ett annat fokus. Utan att göra anspråk på att företräda de så kallade antifeministerna vill jag ändå lista några centrala värderingar jag uppfattar som väsentliga.

1. Vi är för full jämlikhet mellan könen.
2. Vi är varken rasister eller högerextrema. Och vi hatar inte kvinnor.
3. Vi avvisar den feministiska ideologin av en rad orsaker.
4. Dess problemformulering är ofullständig och i vissa delar direkt felaktig som då man inte skiljer på feministisk ideologi och allmänt jämlikhetssträvande
5. Genom sina krav på allmän acceptans visar extremfeminismen på auktoritära anspråk med skuldbeläggning av motståndare som i vissa fall gränsar till ren demonisering. Detta är i praktiken ett åsiktsförtryck.
6. Vi ser begreppet antifeminist som en del av denna demoniseringsretorik. Bara för att man inte tror på en extrem ideologi gör inte normaltillståndet till ”anti” någonting. Det av feministerna skapade begreppet antifeminism innefattar följaktligen ingen idériktning eller formulerad ideologi.
7. Den irritation motståndare till den extremfeministiska ideologin kan visa är en naturlig reaktion på den demonisering de ständigt utsätts för i media och samhällsdebatt. Inte ett uttryck för en missaktning av kvinnor och deras rättigheter.

Förre presidenten Bush´s yttrande ”de som inte är med oss är emot oss” synes passa anhängarna av  den extremfeministiska ideologins hårda inre kärna. Denna stämning präglar också den torftiga analysen av motståndarna i rapporten Hvordan motarbeide antifeminisme og høyreextremisme?, troligen för att de upplever sin ideologi som så självklart rättfärdig att de inte kan skönja några relevanta invändningar.