Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Vi är nog rätt många som väntat att den radikalfeministiska fasaden förr eller senare skulle krackelera. Det är inte möjligt att i längden upprätthålla en enighet när det är extremister som håller i taktpinnen. Men nu har det alltså hänt, och den som är orsak till sprickbildningen är inte oväntat en av de mest renodlade sekteristerna inom feministrörelsen – Maria Sveland. Mummel har tidigare haft anledning att kommentera hennes göranden och låtanden.

På internationella kvinnodagen 8 mars släpptes hennes bok Hatet. Men redan dagen innan recenserades boken i socialisttidningen Flamman. Socialismen är väl den politiska riktning som tillsammans med Feministiskt initiativ står närmast feminismen. Tidningen hette förr Norrskensflamman och var då organ för SKP, Sveriges Kommunistiska Parti. Det var därför en självklarhet att man skulle anmäla Svelands bok.

Det sensationella var att boken sågades.

Tidningens litteraturkritiker Ann Charlott Altstadt skriver att Hatet är ”en djupt problematisk bok”. Hon känner sympati för Svelands kamp mot näthat och antifeminism. Men hon tar kraftfullt avstånd från Svelands krav på rättning i ledet.

»Hatet är, som Maria Sveland hävdar, ett demokratiproblem då rädsla föder tystnad, men det paradoxala är att hennes resonemang och slutsatser riskerar att få liknande självcensurerande konsekvenser på det offentliga samtalet. (…) Frågan är om kritik mot Maria Sveland och hennes variant av feminism ens är möjlig. Omedvetet åskådliggör hon därmed den rådande feminismens stora problem – kravet på åsiktskonformitet.«

Eller med andra ord – man måste hålla med henne, annars är man emot henne. Att Flamman på detta sätt fronderar mot en av landets feministiska fixstjärnor är både anmärkningsvärt och oväntat. Man kritiserar inte en av de sina om man inte har mycket goda skäl. Argumenten blir därför blytunga.

Ann Charlott Altstadt kritiserar Svelands förhållningssätt till män-är-djur-dokumentären Könskriget 2005, som hon i boken beskriver som ”en orättfärdig megaatack” mot feminismen. Men detta teveprogram skulle aldrig ha upplevts som ”feminismens största backlash i modern tid” om feministrörelsen varit pluralistisk och städat framför egen dörr. Sveland låtsas inte om att det faktiskt fanns feministisk kritik mot ROKS och den kontroversiella professorn Eva Lundgrens forskning, som av granskare från Uppsala universitet sågats ”jäms med fotknölarna”.

»Det är fullkomligt barockt att Maria Sveland förbigår att Eva Lundgren hävdar att hon intervjuat hundratals barn som blivit offer för pedofila nätverk som utförde bestialiskt satanistiskt rituellt sexuellt våld. Denna okritiska hållning är antiintellektuell och skadar feminismen.«

Skriver alltså Ann Charlott Altstadt i Flamman. Väletablerade skribenter som Yrsa Stenius och Susanna Popova görs i boken ansvariga för kvinnohatet, och tre kvinnliga kritiker av Svelands tidigare bok får kommentaren ”det blir allt mer tillåtet att uttrycka sig förlöjligande, förminskande, och ibland rent hatiskt om feminister och feministiska frågeställningar”.

»Inbäddad i en medelklassmiljö där alla lever och tycker lika, ser inte Maria Sveland att det egentligen inte existerar någon feminism, utan en rad feminismer. Motsatsen kallas sekt eller barnsjukdom. Och feminismen måste våga höja många olika sorters röster för att höras, för då låter det så mycket högre och med större trovärdighet. När Maria Sveland i Hatet analyserar antifeminismen och hatet skapar hon också, medvetet eller inte, en feministisk kanon. Problemet är att det gör många av oss till kättare.«

Annars har boken i stort mottagits väl av media som ju normalt är vänligt sinnad till feminismen. Det anmärkningsvärda är att Sveland för första gången får svidande kritik från sina egna. Texten i Flamman kan därför inte bara bedömas som en traditionell bokrecension. Den är en ideologisk reprimand i något som nästan kan betraktas som ett feministiskt linjetal.

Nu kan det bara bli bättre. Efter detta finns fog att hoppas på en feminism med ett mänskligt ansikte.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist