Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Alla människor är egoister, sa min arbetskamrat. Ja men det finns ju goda människor som hjälper andra, menade jag. Det bara ser ut så, fortsatte han, och det är just det som är grejen. Det är meningen att det ska se ut som en osjälvisk handling, så att andra skall uppfatta det så. För avsikten med den osjälviska handlingen är att utövaren gör det av själviska skäl. Alla människor är nämligen egoister, vare sig de vet om det eller ej. När det kommer till kritan handlar alla i egenintresse.

Detta samtal ägde rum för många år sedan, men jag grubblade länge över det. Jag återkom flera gånger till honom med nya argument, men de föll på hans orubbliga doktrin – människan är i sin djupaste grundval egoist. Ja men, försökte jag – och nu tog jag till storsläggan – en människa som går i döden för en annan är väl ändå inte egoist! Jodå, samma där. Den handlingen är bara en raffinerad sublimering av egoismen; nämligen vetskapen att minnet av honom som hjälte kvarstår hos efterlevande för långa tidsrymder. Den egoistiska avsikten bakom handlingen är ändå tydlig.

För mig som ung idealist, svärmande för idén om altruismen, den osjälviska människokärleken, kändes arbetskamratens krassa konstaterande som ett slag i ansiktet. Inte för att han sa emot mig, utan för att hans argument föreföll mig så oväntat tunga. Som om jag var rädd att han skulle få rätt bara jag tänkte igenom det hela ordentligt.

Nånstans anade jag halvt medvetet att om han hade rätt skulle jag förlora tron på en meningsfull tillvaro. Då skulle människan bara vara ett högre djur på något sätt och alla fantasilösa förnekare av en översinnlig dimension skulle till sist ha rätt. Världen saknar mening! Detta lilla samtal på betald arbetstid hade fått något apokalyptiskt över sig. Jag var djupt skakad.

Åren gick och vårt samtal föll i glömska tills häromdan då radioprogrammet Ring P1 ånyo aktualiserade frågeställningen för mig. Det var en frikyrkligt sinnad som talade om att Gud och Jesus minsann kunde bota genom helbrägdagörelse, vilket fick programledaren och ateisten Täppas Fogelberg att i andanom gnugga händerna. Hans sarkasmer visste inga gränser. Och poängen var kristallklar även om han aldrig sa det rent ut: Folk som säger att de kan bota människor genom att åkalla Gud, Jesus och andra andeväsen är helt enkelt bedragare. Punkt slut. Mirakel existerar inte.

Att människor i gott syfte verkligen tror att de kan hjälpa andra genom böner och handpåläggning är egentligen bara en show för att förhärliga dem själva, menade han. Och att kristna volontärer åkte till Afrika för att ”göra skillnad” var en handling som Täppas bara kunde förstå som något de gjorde för att stilla sitt dåliga samvete. Man märkte att det irriterade honom att de ville ge sken av några andra, tjusigare skäl. Han resonerade precis som min gamla arbetskamrat.

Och plötsligt gick det upp för mig. Doktrinen att alla människor är egoister stämmer ju inte. Den faller med förståelsen av begreppet mening. En människa som upplever mening i en självuppoffrande handling är inte egoist. Upplevelsen av begreppet mening gör att man känner sig delaktig i något högre. Något höjt över den egna personen. Egot är inte längre med. Det är sant att en självuppoffrande handling ibland drivs av en egoism man inte helt och fullt genomskådar. Men drivs inte självuppoffringen oftare av en ärlig och medveten längtan efter att handla oegennyttigt?

Så är jag då slutligen övertygad. Arbetskamraten hade fel, alla människor är inte egoister. Sen kvarstår frågan om han skulle hålla med mig.