Så borde skolan vara – om eleven själv får välja
Moderaterna vill nu införa betyg redan från tredje klass. En del klagar på detta, men egentligen är förslaget en helt följdriktig konsekvens av synen på skolan som en sorts industri med input-output-tänkande där allt handlar om resultat. Undervisningen utvärderas genom statliga direktiv i nationella prov. Skolan är målstyrd. Man ska uppnå fastställda kunskapsnormer. Detta ifrågasätts sällan. Trots att det är väsensfrämmande för barnen.
För de är minst av allt resultatorienterade. Från småklasserna upp till åtminstone femte, sjätte klass gäller inte målet utan vägen. Inte en abstrakt framtid utan nuet. Barnen vill leka och lära känna varandra och utveckla ett förtroendefullt förhållande till vuxna. Detta är prio ett om barnen själv får välja. Sen är de nyfikna på världen. Men som vi alla vet missköter skolan detta uppdrag å det grövsta.
Istället för att stödja och stimulera barnets naturliga intresse för omvärlden dödar man det genom tvång. Istället för en pedagogik inriktad på en spännande upptäcktsfärd inriktas skoltiden redan i de lägre klasserna på ett tröstlöst pluggande av saker barnen är ointresserade av. Istället för att främja en glädjefull personlighetsutveckling råder principen om korvstoppning. Som få ifrågasätter. Tvärtom – det upplevs allmänt som ”naturligt” att barnen tycker skolan är tråkig. Men skolbränder, fönsterkrossning, mobbning och klotter talar sitt tydliga språk.
Förutom läsning, skrivning och räkning tvingas barnen ta emot kunskaper som få kommer ihåg efter skolan. Vad de kommer att minnas från skoltiden är meningslösa ramsor som Lagan, Nissan, Viskan och Ätran, in, neben, über, unter, vor, zwischen och summan av kvadraterna på kateterna är lika med kvadraten på hypotenusan. Vilken vuxen kan idag räkna upp grundämnenas atomvikter, eller komma ihåg hur regula de tri funkade? Och vilken nytta har de av dessa kunskaper (som snarare skulle ingå i de senare yrkesförberedande studierna)?
Tänk om man istället ägnat tiden i skolan åt det som är väsentligt för det fortsatta livet – oavsett yrkesval – genom att utveckla elevernas inneboende förmågor. Tänk om man gav barnen möjlighet att utveckla sånt som självförtroende, medmänsklighet och initiativkraft! Öva dem i hur man står emot grupptryck, hitta egna lösningar på problem, undervisa i konfliktlösning, ge dem möjlighet att bygga upp tillit till sin egen förmåga, ge dem empatiträning, lära dem uttrycka och hantera känslor och hur man förebygger mobbning.
Det de resten av livet verkligen behöver är emotionell intelligens och social kompetens. Detta kan övas. Hur man skapar och upprätthåller positiva och meningsfulla relationer är också möjligt att förstå och få kunskap om, liksom hur man blir medveten om sina val och hur man förstår konsekvenser och risker med de beslut man fattar. Detta är livsviktiga kunskaper – inte meningslöst kunskapsstoff man senare inte har någon användning av.
Det som är meningsfullt för det egna livet glömmer man inte. Sådan kunskap rustar en för livet. En undervisning i livskunskap skulle göra barnen dugliga i vilket sammanhang de än hamnar i – därför att de ger dem möjlighet att genomskåda och förstå de egna förmågorna och begränsningarna och hur man hanterar mänskliga relationer.
Denna typ av undervisning skulle inte kräva kateder utan gestaltas i levande rollspel och lekar utomhus, på resor och på platser där man känner sig bekväm. Utbildningen i medmänsklig kompetens borde upplevas som spännande eftersom eleverna ständigt interagerar, och eftersom individerna själva är arbetsmaterialet. Den skulle aldrig behöva bli tråkig. Säkert måste ett och annat trist ”pluggämne” behöva klämmas in i de högre klasserna, men vid det laget skulle man kanske ha en större beredskap och intresse än i dagens skolor.
Det finns idag skolor som intresserar sig för livskunskap, men normerna är för stelbenta för försök i större skala. Vi har fått ett friskolesystem, som det så vackert heter – vilket på intet sätt betyder att skolorna är fria att frångå fastställda föreställningar om vad en skola ska göra. Idag är skolan en tvångsanstalt som barnen helst skulle vilja slippa. När den skulle vara en plats där det sker spännande saker.
En skola som barnen själva skulle välja. Varför får det inte vara så?
Johannes Ljungquist
Jag har svårt att tro att ”om eleven själv får välja” kan generaliseras på det här sättet nuförtiden. Redan inom en vanlig skolklass varierar det mycket vad eleverna skulle välja om de kunde, för att inte tala om inom en hel skola … Nä, för mig låter det här som en återgång till 70-talets ideal i en uppfräschad variant.
Själv hade jag roligast i skolan när mina förmågor utmanades på allvar, när jag fick antränga mig maximalt för att klara av något. Favoritämnet var matte (fast jag tyckte om alla ämnen), men utmaningarna mattades snabbt av, och jag hade allt tråkigare på lektionerna. Mina krafter togs inte i anspråk!
Jag kan tänka mig att du ser matte som ett trist pluggämne — men för mig var siffror och formler levande upplevelser (ungefär som man kan uppleva musik), inget torrt och tråkigt. Någon press från lärare eller hemifrån fanns inte, tvärtom.
Om jag hade fått välja hade jag avgjort valt väsentligt svårare undervisning i matte, naturvetenskap, språk och musik. Från tredje klass. För det var då jag började tröttna, från fjärde klass var jag definitivt skoltrött. Och inte på grund av för mycket pluggande, utan för lite … för mig.
En tråkig sida av den här tematiken är att många förmågor inte alls kan utvecklas på samma sätt längre fram. Hur ofta hör man talas om en stor musiker som började öva intensivt först i högstadieåldern? Det är väldigt sällsynt! Det man tenderar att glömma bort är att det här gäller även för matte, språk etc etc. (det finns större förståelse när det gäller idrott).
Personligen tror jag att det är mer tillfredställande för individen och nyttigt för samhället om alla sådana förmågor får blomstra!
@Anders
De med den begåvningsprofil som du uppenbarligen representerar är inte det knappast det stora problemet. De är i minoritet. Sen var inte mitt förslag ett realistiskt förslag. Det låg mer på det ideala planet. Och jag är inte ensam. Alldeles nyss debatterade en höjdare av något slag i radio om att ta bort det meningslösa, mekaniska räknandet i skolan som enligt honom bara dödade lusten hos de matematiska begåvningarna i vardande.
Det verkar som du är för att förstärka pluggandet i skolan. Svårt att förstå hur du kan föreslå något sådant. Säg mig att jag missförstått dig!
Jo, det mekaniska räknandet har nog aldrig varit en bra idé, det uppmuntrar ju inte eleverna att faktiskt förstå talen, utan målet är bara att kläcka ur sig rätt svar. Vilket kan slå tillbaka redan på gymnasiet, då matten på en del linjer blir för avancerad för att den metoden ska hålla.
Jag vill framför allt att undervisningen verkligen individualiseras. Både de som ligger i före och de som ligger efter behöver få anpassad undervisning för att fungera bra i skolan. Och jag menar att alla barn har en rätt att få fungera bra i skolan!
Det finns också en del konstiga idéer kring begåvning i Sverige som inte är så vanliga i andra länder. Medan man i andra länder snarare ser begåvning som något som behöver utvecklas, verkar den svenska synen vara att det handlar om något statiskt och medfött (och mera av antingen/eller). Och medan man i andra länder tenderar att se begåvade elever som en tillgång ses de i Sverige snarare som ett problem.
Vi har helt klart ett problem när universiteten måste sänka nivån på kurser (ett känt exempel är just inom matematik) för att eleverna inte längre har de förkunskaper som krävs. Det fungerar inte i längden för att land som i hög grad baserar sin ekonomi på god kompetens bland ingenjörerna! — Den lösning som brukar föreslås är att alla ska läsa mera matte i grundskolan. Jag tror mer på en lösning där de som är har ett intresse får läsa kanske inte mera kvantitativt sett, men mer avancerad undervisning som matchar deras intresse och kunskapstörst.
För mig låter det som en win-win-situation: de som är intresserade får utmaningar på rätt nivå, de som inte är det slipper traggla saker i det oändliga utan får istället en allmänbildning på området, som gör att de förstår hur lån med räntor fungerar och annat som behövs i livet!
Fast det kräver förstås en del nytänkande att genomföra en sådan här förändring. — Det vore intressant att veta mer om hur man tacklar sådana här frågor från waldorf-håll!
För att vara tydlig: Jag tycker förstås att samma som jag sagt ovan ska gälla alla ämnen, alltså musik, bild, gymnastik, slöjd osv. Utmaningar på rätt individuella nivå där också!
Det enda jag verkligen har med mig från grundskolan är multiplikations och divisionstabellen, som vi verkligen tragglade! Och det var underbart roligt, vi gjorde testen på tid och tävlade med varandra!De sitter som berget och jag har enorm glädje av dem, i så mycket i mitt liv!
Självklart finns det olika inlärningsvägar och de hör till olika personligheter och även olika ämnen och ja, det rena pluggandet är i sitt sammanhang utmärkt! Precis som violinisten ”pluggar” med sin arm i rörelse timme efter timme kan vi med tankens fokus och ansträngning lära in de mest komplicerade saker, och även minnas dem.
”Waldorf är så bra, sa en, för man behöver inte stressa utan får ta allt i sin egen takt( vilket tyvärr innebar i detta fall, göra så lite som möjligt av sina förmågor) Men vad blir det för styrka av det? Vi ska väl för guds skull bli starka av vår skolgång åtminstone!
Debatten om waldorf äro oändlig…för det är verkligen det sista som är menat med någon skolgång, att det skulle vara nåt gulligulligt ”ta det i sin egen takt” lunk. En violinist vore här slagen direkt – av en skicklig japan, för där har de helt visst förmågan att råplugga haha! Men vi kan använda oss av alla verktyg i en skoltid! Det ena behöver inte utesluta det andra. Ett visst mått av sport måste ingå, på rätt plats, i rätt ämne, och helst i alla…att pressa sig själv och tävla, inte minst med sig själv, kan ibland vara en ytterst bra metod, om nu livet är lite som att cykla; man behöver en viss fart för att komma framåt…
@Anders
Jovisst att hitta olika undervisningslösningar för varje elev individuellt i en trettiohövdad klass skulle ju vara underbart, men är naturligtvis en utopi. Dessutom får du tampas med frågeställningen om du önskar en A- och en B-klass. Där är de begåvade och där är de svagpresterande. I den kampen är du dömd på förhand bland de politiskt korrekta. Som ju styr landet.
Vad har vi skolan till, Johannes? Vad ska den uträtta, anser du?
@Mio
Vi bör ha skolan till det jag skrivit om i min krönika – i första hand personlighetsutveckling, därför att det är den enda utbildning de har nytta av resten av livet – oavsett yrkesval. Men naturligtvis måste övriga grundläggande färdigheter läras ut. Det är att man menar att bara bokliga kunskaper är det enda saliggörande jag anser vara djupt olyckligt. Det är ju ändå mötet med livet vi borde ge dem kunskap i. Och att lära känna sig själva. Tycker du att jag uttryckt detta otydligt i min krönika?
Inte alls inte alls. Lära känna sig själv kan man ju dock göra i de mest
olika tillfällen, såväl vid ett svårt inläst prov som ett första möte med sin
nya kattunge. Och att utveckla sin personlighet likaså, även då man tragglar sk
input kommer ju den till sin rätt. Förstår naturligtvis vad du menar men vill ändå
slå sönder begreppen lite. För att det är roligt och för att det behövs. Kom att fundera lite över mig själv och vad det var i min skoltid som gjort att jag alltid vill lära nya saker
och alltid är nyfiken på allt runtomkring. Det var knappast lärarna. Knappast föräldrarna. Det var snarare avsaknad av allt det du beskriver. Och ändå lyckade jag behålla någon barnslig
aldrig sinande öppenhet för tillvaron. Så det är lite av en gåta det där. För Mig. Var det börjar och slutar. Och hur mycket en skolgång egentligen kan förstöra av det man har av förmågor. Tål att tänkas på…
Men för att skolan ska kunna leda till personlighetsutveckling för individer — på ett sätt som verkligen betyder något — krävs det väl nästan att skolan går ut det håll som Anders målar upp. Att den erbjuder större möjligheter för barn med olika typer av begåvning, att den blir mer individanpassad. Att barn som är intresserade av och begåvade i t ex matte — men man kan ju ta vilket ämne som helst som exempel — inte får utmaningar utan i stället får lära sig att skolan är trist och tråkig (ostimulerande) är knappast en vinst för deras personlighetsutveckling. Det är ju lite krasst om skolan bara ska klara av att vara personlighetsutvecklande för genomsnittsbarn. En duktig och kompetent lärare bör väl kunna hjälpa alla barn att få ut något av den. Det är väl idealet.
Sedan tycker inte jag att man ska sky det där med pluggskola som vore det något pestsmittat — snarare bore man få pluggande att bli något roligt och stimulerande för så många som möjligt. Det är ju inte som att man får kunskaper utan anstränging. Det finns ingen anledning att pluggande ska vara synonymt med trist, mekaniskt, dött, o s v.