På Facebook kan man umgås med sådana man inte träffat
♦ ♦ ♦ För flera år sedan då jag fortfarande var yrkesverksam dök allt som oftast ett begrepp upp i media som kallades Facebook. Jag hade svårt att få grepp om det nya fenomenet, men det verkade spännande. Som nån sorts elektronisk mötes- och nyhetsplats. Jag frågade mina vänner om de kunde beskriva konceptet. Vad var grejen? Men de tyckte att det var svårt att förklara så det tog ett tag att ringa in vad det handlade om.
Men mitt intresse växte, så jag skaffade ett konto. Jag hade tänkt att jag här kunde publicera lite texter som kunde intressera mina bekanta, men förstod snart att sajten mer var tänkt som ett anspråkslöst kommunikationsmedel för vardagliga göranden och låtanden. Ville jag skriva längre texter var jag nödd att starta en blogg. Så min dataexpert till son fick hjälpa mig med detta. Jag döpte bloggen till Mummel i kön efter en avdelning i den numera avsomnade tidningen Se som jag jobbade på i mitten av sextiotalet. Tanken var att jag sedan kunde länka mina bloggtexter till Facebook.
Och som många nybörjare på Facebook hamnade jag i ett lite märklig definitionsproblem; vilka var mina vänner – egentligen? Som affärsbiträde hade jag ett stort kontaktnät med dagliga givande samtal. Denna centrala placering mitt i den antroposofiska kulturen gjorde att jag under åren lärde känna fler människor än de flesta i rörelsen. Men kan man därför säga att mina kunder också var mina vänner?
Min önskan att få många läsare av bloggen fick mig snart att se mer krasst på det hela – jag inkluderade alla bekanta jag hade. I dag har jag 461 facebookvänner, varav kanske ett tjugotal kan anses vara vänner i en mer traditionell bemärkelse, resten får väl mer betraktas som bekanta. Men bara en tiondel av de 461 syns regelbundet på Facebook, varav mina närmaste vänner knappast alls. De jag kommunicerar med är mest bekanta, ofta flyktiga sådana – ja till och med sådana jag aldrig träffat. Det är lite paradoxalt.
En av de jag umgås med nästan dagligen på Facebook har jag aldrig träffat. Bekantskapen är lite okonventionell då hon tillhör en av våra flitigaste kritiker av waldorfpedagogiken och antroposofin. Vi har därför starkt divergerande åsikter, men det finns ändå intressanta aspekter i många av hennes synpunkter i dessa frågor. Och vi har i övrigt flera andra intressen gemensamt. Trots att vi som sagt aldrig träffats. Och jag har fler exempel på denna nya tidens icke-rumsliga kontaktform.
Umgängesformerna på Facebook handlar oftast om kortfattade och glättiga kommentarer till vardagen. Men då och då uppstår diskussioner. Ibland luftas hjärteangelägenheter. Vilket kan vara berikande – eller leda till meningsskiljaktigheter som kan bli besvärliga. Jag har blivit blockad några gånger av människor som inte gillar mina ståndpunkter liksom jag plockat bort en och annan där vidare meningsutbyten känns ofruktbara.
Vår tids umgängesformer har utökats med sociala medier. Men flera av mina gamla vänner anser att de inte behöver Facebook som kommunikationsplattform, ”jag föredrar att träffa mina vänner istället”, säger flera, eller ”jag sitter framför en dator hela dagen på jobbet, jag vill inte göra det hemma också”. Detta är synpunkter få bland de yngre har. För Facebook är ju en umgängesform som kompletterar det konventionella umgänget, inte ersätter det. För mig möjliggör Facebook ett umgänge som pensioneringen och flyttandet till en annan ort omöjliggjort. Därför är jag tacksam för denna chans till ett umgänge jag annars inte skulle ha haft.
Och genom Facebook har vi en nästan daglig kontakt med våra barn i ett annat land. En annan sida av detta medium är alla tips på artiklar, filmer, nyheter, musik och bilder som finns där hela tiden i ett flöde. Berikande. Något sådant fanns ju inte förr. Och när man ibland kommer till Järna kommer alltid någon fram, glatt vinkande och med en skälmsk glimt i ögonvrån: ”vi ses ju på Facebook numer!”
Det var inte bättre förr.
Johannes Ljungquist
No comments yet.