Kritiken av waldorf behöver bli mer seriös för att kunna tas på allvar
♦ ♦ ♦ I föregående krönikor har vi tittat lite på den kritik av antroposofin i allmänhet och waldorfrörelsen i synnerhet som förekommit i Frankrike, USA och England de senaste åren. Sverige har också funnits med, kanske framför allt kritiken mot bristen på information om den antroposofiska bakgrunden som framförts av Alicia Hamberg. Denna kritik går att bejaka, den är konstruktiv.
Men syftet dessa kritiker har är sällan att medverka till en förbättring av waldorfpedagogiken. Tvärtom. Man ifrågasätter waldorfskolornas själva existens. Varför? För att man av olika anledningar känner sig sviken, lurad och manipulerad av de waldorfskolor man varit elev eller förälder i. Detta har skapat en bitterhet som hos vissa stegrats till ett nästan passionerat motstånd mot allt vad dessa skolor står för. Man ser därför som sin uppgift att varna för dem – och inte minst för antroposofin.
För undertecknad var det både märkligt och deprimerande i början att upptäcka de som med en sån fermitet och kraft förtalade antroposofin och waldorfpedagogiken. Var det verkligen så illa? Varför har jag inte märkt något av detta under min skolgång och senare umgänge med otaliga waldorfpedagoger? Dessa erfarenheter var totalt nya för mig. Men inte nog med det. Jag minns att jag tappade hakan över hur kritikerna samtidigt beklagade sig över att de fick mothugg från de som försvarade antroposofin och waldorfpedagogiken. Vilken fräckhet och vilka krokodiltårar, tänkte jag. Idag ser jag mer nyanserat på det hela. Kanske har antroposofiska ”försvarare” inte alltid uppträtt föredömligt.
Det är framför allt sekulära reduktionister som är aktiva, vilket gör att deras kritik många gånger grundar sig i en aversion mot allt `andligt´. Waldorfläraren Daisy Jane Powell (som vi skrivit om tidigare) tror deras antal är begränsat, kanske ett tiotal aktiva på internationell nivå – men på bloggar, hemsidor och i övriga sociala medier formulerar de sin kritik mot waldorf och antroposofin med stor emfas, år efter år.
De flesta antroposofer rycker på axlarna åt detta eftersom inflytandet på den offentliga debatten verkar vara ringa. Vilket reser frågor om hur representativa deras klagomål är för waldorfrörelsen i stort. Inskränker sig deras erfarenheter till några enskilda skolor eller kan man säga att de talar för en stor gruppering waldorfföräldrar? Själva vill de göra gällande att kritiken avser hela waldorfsystemet, men vilka belägg har de för detta? Inga alls, verkar det som då jag nyligen ställde tre frågor till Alicia Hamberg:
1. Om det är så illa som kritikerna av waldorfpedagogiken påstår – varför är medierna då så tysta?
2. Om det är så illa som kritikerna av waldorfpedagogiken påstår – varför tar inte föräldrar sina barn ur skolan i en omfattning som väcker uppmärksamhet?
3. Var finns belägg för kritiken? Hur många skolor har problem? Hur många föräldrar är missnöjda?
Dessa tre frågor är retoriska, det vill säga frågor där svaret är givet. Media ÄR knäpptyst, föräldrar TAR INTE ut sina barn ur waldorfskolor i stor omfattning, och kritikerna har INTE kommit med en uppskattning av omfattningen av missnöjet mot skolorna.
Avgörande för trovärdigheten är hur allmängiltiga problemen kan sägas vara för waldorfrörelsen i stort. Om man inte kan styrka kritiken av waldorfsystemet genom siffror – eller i alla fall ge en grov uppskattning av problemens omfattning – kommer kritiken uppfattas som gällande i huvudsak de enstaka skolor kritikerna har personlig erfarenhet av. Och därmed tappar anspråken på systemkritik sin relevans. Det är klart att waldorfskolor har problem – men det har alla skolor, oavsett skolform.
Övertygelsekraften hos kritikerna är bestickande. Pete Karaiskos i USA försäkrar att nästan varje waldorfskola i landet ”har dålig administration, saknar kommunikation, har en dold agenda, mobbar barnen (och deras föräldrar)”. Det är svårt att inte tro honom. ”Detta är inte isolerade företeelser, det gäller ALLA waldorfskolor”, skriver han, ”det är det genomgående drag som karakteriserar människors upplevelser av waldorf”. Och han tror inte det bara gäller amerikanska waldorfskolor. I England drar Melanie Byng mer radikala slutsatser: ”Waldorf är en dålig pedagogik, delar av (waldorf)pedagogiken är farlig”. För att nu ta några röster ur högen.
Melanie Byngs rakt upp och ned-diskvalificering av waldorfpedagogikens själva idé är vanlig i dessa kretsar. Man peppar varandra med allsköns hånfullheter om waldorfpedagogiken och antroposofin. Men raljerandet stärker knappast trovärdigheten utåt då det mer gränsar till näthat än seriös debatt. Detta är kontraproduktivt och isolerar kritikerna till en klubb för inbördes beundran.
Att waldorfskolorna döljer information om den antroposofiska bakgrunden, som kritikerna säger, har säkert fog för sig. Det är inte ärligt, menar man. Men samtidigt döljer samma kritiker beläggen för sin systemkritik. Det stannar vid påståenden. Avsikten är att vi ska tro dem på deras ord och ärliga blå ögon. Och Alicias svar på mina tre frågor går i stort sett ut på att förklara varför man inte kan besvara dem.
Detta är naturligtvis själva grundbulten i varför waldorfrörelsen inte bryr sig. Och ju mer kritikerna retar sig på detta, desto mer tappar de i trovärdighet. Med mer handfasta belägg för sin kritik skulle inte bara deras trovärdighet öka – oavvisligheten skulle tvinga waldorfrörelsen att agera. Det skulle vara en konstruktiv åtgärd för alla parter som skulle skapa en win-win-situation.
Johannes Ljungquist
För mig är inte detta något direkt ”problem”; inte alls något jag inte förstår. Det är ganska uppenbart.
Waldorfskole-pedagogiken och metodiken bygger på ett andligt synsätt. De allra flesta människor är inte bekväma med ett andligt synsätt, alltså blir det problem.
För att kunna ”slinka igenom” ändå ska lärarna i waldorfskolan låtsas som ingenting och hålla allt för sig själva (dvs de, av dem, som bejakar idéerna bakom) men ändå utföra handlingarna dvs metodiken = följden av det antroposofiska tankesättet.
Hur ska det gå till? Hur kan man låtsas att man inte handlar utifrån en andligt livsåskådning? OK en ensam lärare som försöker se eleverna och pedagogiken i en annan dager i en vanlig skola, det kan fungera. Det är den lärarens egen livsåskådning som ingen har rätt att ifrågasätta. Men när en hel skolform går ut och låtsas att de inte står för en viss ideologi, då blir det problem.
Väldigt mycket av kritiken är befogad, men som jag ser det för den ingenstans. Det är ett dilemma.
Antingen ska man då skapa ”den nya Waldorfskolan” där de goda delarna av pedagogiken kvarstår men utan andliga synsätt bakom.
Eller så ska man erkänna att det är en skolform som bygger på antroposofi och kanske göra skolan till en ”konfessionell skola”.
I det första fallet kan man fråga sig hur mycket av tanken med waldorf som finns kvar efter en sådan förenkling. Vilka delar står sig om man tar bort livsåskådningen som ligger till grund? Kan man bejaka varje barns utveckling om man inte tror på jagets roll och reinkarnation?Hur ”sann” blir en sådan pedagogik?
I fall nr två kan man fråga sig om de som förespråkar den här skolformen är beredda att ta ett steg in i det som kallas för sekterism. (Nu är det ju så att waldorfskolorna redan i nuläget har kallats för sekt-styrda..).
Vad vill egentligen kritikerna att man ska göra? Vad kan man dra för slutledning av detta och hur ska skolan förändras? Ska man slå igen skolorna?
Om man – som många kritiker önskar – öppet går ut med att det är antroposofin som ligger bakom pedagogiken och förklarar detta blir man en konfessionell skola. Hur många föräldrar kommer att sätta sina barn i en sådan skola? Hur många skolor kommer att finnas kvar?Blir det antroposofiska sammanslutningar och små samhällen med egen skolform, a la Camphill?
Om man tar de ”bästa bitarna” ur pedagogiken vad blir det då? Kan en ateist vara lärare i en sådan skola? Hur kan man uppmuntra barnets tillväxt på rätt sätt om man inte anser att människan är ett andligt väsen?Blir inte metoderna väldigt tomma när orsaken försvinner?
Man måste också ta med i diskussionen att mycket helt enkelt hänger på lärarna. En bra pedagog med kärlek och fantasi kan hjälpa och stötta eleverna medan en lärare som oengagerat följer en metodik som pålagts ”uppifrån” helt kan förstöra studieintresset och elevernas lärande. Oavsett skolformen!
En ytterligare aspekt som spelar in i de här sammanhangen är det som upplevs som indoktrinering.
Det är där sekt-tänkandet kommer in. Steiner var ju alltid mån om att man inte skulle acceptera hans ord utan att pröva dem själv. Han uppmuntrade till eget tänkande. I stället för detta har det blivit en flockmentalitet inom antroposofin (precis som inom rosenkorsorden, frikyrkor, sekter…) Det är ofta något man helt enkelt vägrar att se. För många kommer det sen en dag då man vaknar upp ur denna rosensömn och inser att man blivit ”(för)ledd” i många år. (Precis som någon som lyckas ta sig ur en sekt. )Och detta uppvaknande är mycket dramatiskt och mycket, mycket känsloladdat. En hel del av de största kritikerna är just ”uppvaknade” som gör upp med sitt förflutna.
Vilken del av kritiken är konstruktiv?Jag har inte sett det ännu. Vart för all denna kritik? Förslag?Dåliga lärare finns det massor att pracka ner på (och ibland samlas de i vissa skolor) men vart för det?
För mig verkar det som om skolformen fungerar mycket bra upp till femte klass – förutsatt att läraren är en bra mogen pedagog som gjort upp med sin egen livsåskådning. Det är viktiga år i barnens uppväxt och den konstnärliga, kreativa inlärningen är grundläggande i vårt i övrigt allt mer intellektuella vänster hjärnhalve-inriktade samhälle. Efter detta klarar inte lärarna att stå för tankarna bakom och man spelar en roll. Man kan inte ha en skola med rollspelande lärare….
@Elisabeth
Kritiken leder ingen vart uppenbarligen. Waldorfskolorna hör den inte och massmedia bryr sig inte. Och märkligt nog verkar kritikerna inte bry sig om att föra sin kritik utanför sin egen nätklubb. Därför är kritiken inte seriös, den är en hobby för en handfull som gillar att ha något att klanka på. Punkt.
Det finns många som vittnar om att waldorfundervisningen är bra:
http://www.youtube.com/watch?v=SiH-_P097ho
Tack, det var väldigt snällt sagt, Johannes. Det bekräftar för mig att det är helt meningslöst att försöka föra ett samtal med människor som befinner sig, på ett eller annat sätt, inom waldorfrörelsen. Det bekräftar att det är fullständigt meningslöst att vi som kritiker — och tidigare waldorfföräldrar och -elever, som farit illa i dessa skolor — försöker föra någon som helst dialog om något eller förklara våra argument så att kanske även någon inom rörelsen förstår dem. Detta trots att det inte på något sätt är vår sak att göra något åt skiten; det är helt och hållet waldorfrörelsens egen sak. Vi har inget intresse av att förbättra waldorfskolan — vi har lämnat den, och kommer aldrig tillbaka. Vi har inget att vinna.
Det spelar absolut ingen roll hur mycket vi anstränger oss, hur mycket vi försöker förstå vad vi varit med om, hur mycket förbannad tid — av våra liv! — vi förslösar på detta ämne. Man får väl hoppas att det dyker upp dundrande arg waldorfkritiker som vill ställa upp i media och utsätta sig för spott och spe och än värre konsekvenser.
För övrigt förefaller det inte mig som att kritiken inte leder någon vart. I dag kan föräldrar googla ’waldorf’ och ’problem’ och genast få en helt annan bild än den waldorfskolorna själva presenterar. Tänk om man hade kunnat det på den tiden jag var waldorfelev! Detta tror jag glädjer många waldorfkritiker, även om jag själv inte bryr mig särskilt.
Jag vill passa på tacka Elisabeth för en insiktsfull kommentar ovan. Det finns ett några saker där som jag kanske inte riktigt håller med om, men kommentaren kännetecknas av en ärlighet som är närmast obefintlig i waldorfrörelsen och från waldorfskolornas sida i dag — nämligen kring waldorfskolans grund. Detta är precis vad jag talat om väldigt ofta:
’För att kunna ”slinka igenom” ändå ska lärarna i waldorfskolan låtsas som ingenting och hålla allt för sig själva (dvs de, av dem, som bejakar idéerna bakom) men ändå utföra handlingarna dvs metodiken = följden av det antroposofiska tankesättet.’
Jag skulle nog påstå att för de flesta kritiker är det rätt ointressant att förändra waldorfskolan; det som är prioriterat är att få andra människor att förstå just ovanstående, eftersom waldorfrörelsen verkar tycka att det är onödigt att människor förstår. Så länge inte media befolkas av ilskna f d waldorföräldrar är tydligen ärlighet inget eftersträvansvärt. Jag tycker att den har ett egenvärde. Men så är jag bara en människa med en oseriös hobby.
(Jag har för övrigt givit Johannes ett svar, redan för ett par veckor sedan: http://zooey.wordpress.com/2013/01/22/not-merely-personal-beliefs/#comment-22795.)
-alicia
De är intressant att se en person som Alicia tala om ärlighet, som konsekvent i varje läge försvarat de osanna demoniserande historier om antroposofin som från år 2000 och till denna dag sprids av Peter Staudenmaier på internet, varje gång deras osanningsenlighet påvisas och som senast för någon månad sen ljög rakt av på sin blog om vad jag bara några dagar tidigare uttryckligen talat om för henne på twitter vad ansett om hans skriverier.
Sen tio år publicerar jag på internet en analys av inledningen till den artikel med vilken Peter Staudenmaier år 2000 inledde sin karriär som soloförfattare om antroposofin: ”Antroposofi och ekofascism”.
Den visar att det föredrag av Rudolf Steiner, om vilket Staudenmaier i sin artikel hävdar att det beskriver ”den ariska rotrasens överlägsenhet” och att Rudolf Steiner under en föredragsturne i Norge propagerade för ”den ’germansk-nordiska underrasen” som dess spjutspets är en beskrivning i den judisk kristna traditionen anda av människans andliga väsen och verksamheten hos ärkeänglar som det som kommer till uttryck i det som kallas ”folksjälar”.
Föredragsserien kulminerar med en beskrivning av den gestalt som betecknas som ”Vidar” i den nordiska mytologin. Steiner beskriver det som ett ärkeänglaväsen, som pekar på Kristus och beskriver hur allt fler människor från mitten av 1900-talet, med början i Europa, kommer att ha en liknande upplevelse av Kristus som Saulus hade vid Damaskus, som sedan som Paulus predikade alla människors lika värde, oberoende av om man är jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna.
http://thebee.se/comments/PS/Staudenmaier.html och
http://thebee.se/pseudovetenskap/
Vad han vridna historier från 2000 sammanfattar i ett nötskal hans senare skriverier.
I början av januari beslöt jag mig för att via twitter försöka utreda om du, Alicia, bara var naiv i ditt envetna försvar av Staudenmaiers osanna historier eller om du faktiskt var medveten om deras osanningsenlighet. Dina svar talade för att du mycket väl visste att han var osannninsgsenlig. Du hävdade också att min analys inte visade motsatsen, men vägrade att påvisa det när jag bad dig göra det och sa bara att det inte intresserade dig att visa det.
Den 11 januari talar jag uttryckligen om för dig på Twitter vad som upprör mig med de osanna historier av Staudenmaier från 2000 som du, Alicia, alltid försvarat och fortsätter att försvara fram till denna dag när jag påpekar deras osanningsenlighet efter att du påstått att min analys av dem i förhållande till de publicerade historiska källor ”misslyckas” att påvisa att han talar osanning om dem:
https://twitter.com/MycroftII/status/289772861751713792
I’m infuriated @ Staudenmaier 4 playing intellectual mind games 2 incite hatred. Please show my analysis ”fails” as you claim.
Den 29 januari, för bara två veckor sen, beskriver du det – medvetet osant till Staudenmaiers försvar – på din blog med:
”What Sune is infuriated with — he used that word, and I do believe it’s accurate, he is infuriated — is not me or Melanie or Peter or Diana or anyone else. He’s infuriated with poor old Rudolf S who said some silly things that don’t sound very appealing today and probably didn’t to lots of people even back then.”
Ditt envetna försvar av Staudenmaiers osanna historier sen du började blogga, Alicia, är ett av huvudskälen till att BBC i november med anledning av öppnandet av en ny Waldorfskola i Frome sände ett inslag som beskriver Staudenmaiers osanna historia från 2000 som Steiner ideologi och som identisk med vad nazisterna propagerade på 1930- och 40talen.
På http://thebee.se/BBC kommenterar jag det.
Din trohet till Staudenmaier har burit frukt.
Så jag tycker väl inte att du är rätt person att tala om ärlighet vad gäller antroposofin, Alicia.
@Sune Dra dit pepparn växer, din lögnhals till svinpäls.
Därför att?
Det enda anmärkningsvärda i denna historia, Sune, är att så få människor inom den antroposofiska rörelsen är beredda att ta avstånd från den nedsmutsningskampanj du för mot Peter Staudenmaier. Den är inte ägnad att väcka andra människors sympatier för antroposofin, det borde ju åtminstone stå helt klart för varje läskunnig och tänkande människa.
Och från mig har du, som jag redan påpekat för dig, inget att hämta. Du har behandlat mig och människor jag håller av rent vidrigt — det räcker gott och väl som skäl.
Alicia , varför gör du inget mer konkret som att analysera Björklunds skolpolitik vs waldorf !
@ Alicia
Alicia, P. Staudenmaier och hans verk står för mig (och säkerligen flera) som något liknande Dr Dryasdust i Walter Scotts ”Waverly”, en skinntorr kalenderbitare som inte skulle känna en andlig aspekt om han så serverades den på silverfat, danderat med persilja. Det borde vara uppenbart för dem som känner Steiners text i ”Folksjälscykeln” att Staudenmaier är ute och cyklar, över stock och sten dessutom.
Hur någon tyska- och läskunnig människa kan ta honom på allvar, särskilt om man är medveten om inriktningen på hans universitet, är mig en gåta. Mannen är för allan del helt seriös men har en agenda. Denna agenda lyser för mycket igenom. Jag anser att din egen anklagepunkt mot skolan (och pedagogiken) är helt giltig. Det du har upplevt, kan ingen förneka realiteten av. Det visar med all önskvärd tydlighet att något redan då var allvarligt fel med skolans syn på lärare, elever och dessas inbördes förhållande. Din vurm för Staudenmaier sätter krokfot för dina andra, helt giltiga argument ( ex. vis om lärares benägenhet att sticka antroposofin under stol). Jag förstår inte riktigt din hållning här.
@Heidegger Det finns ett väldigt bra svar på det: precis som de flesta bloggare skriver jag om ämnen som intresserar mig. Annat lämnar jag därhän. Det jag skrivit om waldorfpedagogik och antroposofi har varit sådant som jag personligen funnit intressant eller viktigt. Vad du menar med konkret vet jag inte, men jag har säkert tangerat skolpolitik också någon gång, även om det inte är något större intresse.
@Curt,
jag ber att få påminna dig om att det inte är jag som kommit dragandes med Peter Staudenmaier i ett ovidkommande sammanhang, det är Sune. Peter har en doktorsgrad från Cornell-universitetet, han är i dag verksam vid ett katolskt universitet — utan att vara troende katolik, tänk så det kan gå när akademiska meriter räknas i stället för lojalitet till en världsåskådning! — men det enda som spelar någon roll för mig i det här sammanhanget: det är min bestämda uppfattning att Sune har fel när han utpekar Peter som bedragare, mm. Med Sunes oläsliga litanior, som är pepprade med otrevliga personattacker, vill jag inte ha något mer att göra — punkt. Jag tänker därför inte ge mig in i detta. Jag föreslår att du går med i Waldorf Critics forumet (en epostlista på yahoo) och där konfronterar Peter med dina invändningar. Han har många gånger bemött även Sune, men till ingen nytta alls. Jag undanber mig en roll i detta.
Jag har i ett svar pekat på karaktären i Staudenmaiers ”invändingar” (http://thebee.se/comments/PS/Staudenmaier.html) och dokumenterat osanningsenligheten i Alicias bekrivning av vad som upprör mig med Staudenmaiers skriverier.
Johannes har valt att inte publicera det.
Det är för mig mycket intressant att läsa dessa inlägg, och nu och då får jag ett infall om att jag ska skriva.
Det jag tycker är allra mest intressant med hela denna debatt och olika meningar om waldorfpedagogiken etc är, hur man ser på antroposofins roll i det hela.
Under min tid i waldorfrörelsen lade jag märke till många intressanta ting som också gjorde att jag tappade intresset för denna rörelse och även waldorfskolan, faktiskt.
Hur kan man öh taget blanda in Steiner och antroposofin i kritiken av waldorfskolorna av idag, är min första fråga? När han inspirerade Emil Nolde och andra till att starta en ny skolform på sin tid, sade han någonsin då, att waldorfskolor alla skulle heta waldorfskola, vara uppbyggda på det sätt de är idag och ha de individer som lärare som är lärare idag? Sa han att de alla var lämpliga, godkände han sättet varpå varje enskild individ verkar som lärare idag? Missförstå mig inte nu, men har Steiner himself ansvaret för, att waldorfskolorna av idag ser ut som de gör? Knappast. Har Kristus och hans apostlar ansvaret för att alla världens kristliga kyrkor är som de är idag? knappast? Har Muhammed ansvar för självmordsbombarna? Knappast.
När man läser Steiners böcker, vilket många har gjort men också många INTE har gjort, gör man sig tankar, om man är en flitig bokläsare, tankar som är oundvikliga om den individ som hållit alla dessa föredrag och skrivit så välartade verk.
Man inser, om man är som jag i alla fall, att han var en oerhört innerligt aktiv person som levde i nuet, som följde med i tanken i allt som skedde omkring honom OCH även var sin egen lyckas smed. En mycket modern människa. Skarp. Livfull. Välordnad inuti, men också mycket livskraftig. En komplex personlighet som inte bara var antroposofins grundare i västvärlden utan också en stor personlighet; stark, driftig,
humoristisk, ödmjuk och mycket tolerant. Han talade helt sakligt om det han talade om, ändå framträdde det i sitt rätta, levande ljus. Alltid. Han talade inte i sk allmänna ordalag om hur saker borde vara, han talade aldrig om att någon hade fel eller inte hade fattat poängen. Ofta då han talade om nutida fenomen beskrev han dem som ”nödvändiga enligt tiden ” och han refererade till mänsklighetens utveckling och hur vi måste förstå sakernas natur och hur de förhöll sig till tidsandan.
När jag läser det han skrivit som nu är böcker, förstår jag, som själv är en ytterst modern, tänkande, skarp och innerlig person, precis hur han verkade i sin omgivning. Hur hans ande verkligen begärligt sympatiserade med sin omvärld på ett högst ädelt sätt. Hur han som en annan dras till sin flaska rödvin på fredagskvällen efter jobbet drogs till en viss filosof eller ett tankesätt som livgav honom och gav honom inspiration till något att prata om i ett föredrag. Hur hans liv var det han verkade i.Precis som en annan känd förkunnare, Kristus. Och skulle vi alla leva så starkt i vår egen verksamhet skulle världen se annorlunda ut. Det märkliga med Steiner och andra likartade människor är ju, att deras liv är konstnärligt utformat så till den grad att den de är och det de gör är ett. Förstår ni var jag vill komma? Det handlar om varandet. Och nånstans tror jag att vi kan se speglingen här vad gäller pedagogiken, waldorfpedagogiken. Vi vill att våra barn ska vara så uppe i sitt liv så till den grad i varandet, att deras utvecklig förenas med deras idé på ett mycket konstnärligt sätt. Har jag uttryckt mig rätt?
Så måste vi förstå att man kan inte påpeka såna här saker, man kan bara leva i, inspirera andra till och hela tiden mer och mer förmå sig själv till att bli sig själv. Men detta är svårt, säger du. Detta tar tid, säger du. Detta är omöjligt, säger ni. Nej, det är inte alls omöjligt, säger jag och verkligen sa Steiner det. Det handlar om att vara här och nu. Det handlar om att fånga upp det fantastiska liv vi har omkring oss hela tiden.
Och det handlar om total ärlighet, precis som Alicia så sant påpekar. Det handlar om att vara helt ärlig inför sig själv alltjämt varje dag.
För det handlar egentligen inte om vem som sagt fel eller rätt eller vad som faktiskt sagts när och till vem, utan om en alltid närvarande upplevelse av livet, barnen, verksamheten.
Och någonstans känner de här människorna som är ärliga när denna ärlighet fattas. Och de ser kanske runt omkring sig resultaten av den. Självklart blir de arga. Jag blir också arg, eller rättare sagt har jag slutat vara arg och bestämt mig för att jag aldrig ska tappa den ärligheten i förhållande till mig själv. Jag ska fortsätta min väg efter att ha vaknat upp ur det Elisabet pratar om och fastän det kan ses som sorgligt att dessa saker existerar i en inte helt god värld och även i en rörelse där jaget skulle vara främsta ledljus så kommer jag alltid till den punkten att jag måste ta verkligheten för vad den är. Utan att göra så, kan jag aldrig förändra någonting.
En grov missuppfattning är att vi med jaget som ledljus kan bortse från jaget. Det kan vi inte. Du kan inte den tidsålder vi lever i nu bara bortse från sakers ärlighet i förhållande till dig själv om du fortfarande vill leva enligt dess anda. Ty det, mina vänner, blir aldrig den rätta vägen. Aldrig nånsin. Du kan inte hålla på i tjugo år och göra något som du tror är antroposofi etc och följa någon slags abstrakt diffus auktoritet som du inte läst själv men som sagt det ena och de andra som ett stort antal människor menar något om. Nej, det kan aldrig, aldrig, aldrig vara rätt. Någonsin. Och det var egentligen det Steiner också menade då han sa Läs Frihetens filosofi och lämna resten åt Gud. Men man kan inte bara plocka citat ur sitt sammanhang heller sådär, det blir inte helt rätt heller. Man måste förstå begreppen i deras rätta förhållande och sätta dem i deras rätta sammanhang. Men man måste framför allt förstå att en waldorfskola mycket väl kan vara mycket långt från att leva i den anda Steiner och hans krets bildade med den första skolan i Stuttgart. Eftersom den präglades av just den konstellartionen av människor som där höll till. Och de barn som då gick där.
För ett perspektiv på Alicia Hambergs krav på ”total ärlighet” av Waldorfskolor på sin blog, som Mio kommenterar och instämmer i, se ovan: http://blogg.ljungquist.org/archives/6167/comment-page-1#comment-12622
Jag syftar inte på åsikter utan märker på Alicias personlighet som genomsyrar hennes inlägg att hon är en person som vill och söker ärlighet och
människor som vill något ärligt i livet för det lyser igenom och ger en särskild ton åt det skrivna. Det är mer värdefullt HUR vi lever i vår tid än
VAD innehållet i vårt liv består av. Det är mycket
viktigt att alltid komma ihåg, enligt min erfarenhet.
@Sune, jag förstår att det är frestande att försöka påvisa att Alicia är oärlig, det är ju så mycket bekvämare än att ta tag i den fråga som egentligen är viktig här: nämligen den om transparens och ärlighet från waldorfskolornas sida. Som idéburna verksamheter/organisationer har man helt andra förväntningar på sig än t.ex. företag och en hel del att leva upp till!
@Mio: Tänkvärda inlägg, tackar!
Hej igen…jo, jag skulle även citera Vaclav Havel, en före detta ledare i öst och storartad man ;
” The truth is not simply what you think it is ; it is also the circumstances
in which it is said and to whom, why and how it is said”
Vad var det i Europas kulturutveckling Rudolf Steiner anknöt till med antroposofin och där Staudenmaier går snett i sin demagogi?
http://thebee.se/comments/BadResearchByBBC.html försöker peka på och identifiera det. Boxall är den person i BBC-filmen som beskriver Staudenmaiers osanna historia från år 2000 som Rudolf Steiners uppfattning.
@Mio Tack för din vänliga kommentar!
@ Anders — Ja, och det är ju lite märkligt med idéburna organisationer som inte så gärna vill tala om sina idéer. Och nog förväntas större uppriktighet av sådana organisationer. Men i frågor som är avgörande för människors beslut förväntar man sig ju ärlighet även av kommersiella företag. (Och när denna ärlighet uteblivit, och saken kommer fram, kan det ibland uppstå välbehövliga diskussioner.)
Jag vill även passa på att säga att Sune helt klart passerat gränsen för vad som är acceptabelt. Inte nog med att de gamla dumheterna dyker upp igen, nu får jag mig nya vidrigheter serverade. Pedofilliknelsen är så fullständigt opassande att jag har svårt att förstå hur någon kan sjunka så lågt.
Peter Staudenmaier är historiker, jag uppskattar den forskning han gjort och jag uppskattar honom som person för hans generositet i att dela med sig av sina kunskaper. Jag är dessutom övertygad om att Sunes anklagelser (om bedrägeri, o s v) mot Peter Staudenmaier är grundlösa. Detta är rationella uppfattningar som jag har rätt att hysa utan att bli anklagad för att vara som ett pedofilbarn. Det är så motbjudande att jag inte finner ord. När det är Sune som ständigt och jämnt tjatar om Peter Staudenmaier i alla tänkbara och otänkbara sammanhang! När det är Sune som i över ett decennium hyst ett fullständigt oresonligt agg!
I övrigt är Sunes kommentar full av svammel.
Jag anser att det är fullständigt rimligt att BBC rapporterar om brittiska protester mot de ny steinerfriskolorna. Men jag är inte på något vis inblandad i detta. Jag talar inte osanning och jag tänker i övrigt inte vidare befatta mig med Sunes dravel, hans anklagelser och hans personangrepp.
Och någon avsky mot antroposofin vill jag inte väcka.
Johannes, är det verkligen okej att ha kommentarer på din blogg där folk jämför sina meningsmotståndare med pedofiler och pedofilbarn? Det är extremt smaklöst, till och med för att vara Sune.
Jag hoppas att alla som läser denna blogg kan se hur låg nivå Sune argumenterar på (eller snarare kastar skit på) och ta avstånd från det.
@Joacim Jonsson
Mummel i kön har hamnat i en mångårig vendetta. Jag har bett både Sune och Alicia om återhållsamhet. Jag har tagit bort ett par kommentarer och nyss Sunes pedofiljämförelse. Och jag upprepar: Jag förstår inte Sunes fanatism i denna fråga. Man kunde tycka att hans poäng för längesedan är klargjord. Liksom Alicias.
@Johannes Jag vet att du har bett om det, och jag förstår din vädjan. Jag såg Sunes kommentar redan då den publicerades, men då jag var övertygad om att du skulle ta bort den (då du ju inte, förståeligt nog, vill ha ’diskussionen’), avvaktade jag.
Jag har inget som helst intresse av detta ’utbyte’ med Sune eller av att förpesta din blogg (jag kan bara beklaga att det är så här), men hur det än är känner jag att om Sunes pedofilkommentar skulle stå kvar, då skulle den inte göra det okommenterad. Och som du ser ger han ju inte upp — han gör om alltihop i den senaste kommentaren.
Bra att du tagit bort kommentaren! Vad gäller problemet kan du lösa det genom att ta bort alla kommentarer av Sune där han spårar ur eller inte håller sig till ämnet. I så fall kommer ju inte Alicia känna sig tvungen att svara heller.
Intressant med en blogg där man tar bort de kommentarer man inte gillar…eller rättare sagt, helt ointressant för min del.
Men man kan förstå att det blir så då huvudämnet är att kritiskt granska. För det har väl aldrig lett till något fruktbart, eller har det…? Det roliga är att jag har kommit underfund med hur kritisk jag själv varit genom åren då jag läst denna blogg och faktiskt kommit fram till att det är det som stoppat utvecklingen mest. För kritik gör aldrig att vi utvecklas. Och kommer aldrig att göra det. Kritik är ett nutidsfenomen som hör ihop med fördomar och fördomsfullhet och att döma allt vi ser och ha olika åsikter om det ena och det andra. En typisk sak som hör till journalistyrket förstås, och är nödvändigt för vår tid. Men inte för att det leder någonstans, utan för att det helt enkelt är en nödvändig del av medvetenhetssjälens och vår intellektuella tidsålder som lider mot sitt slut om vi får tro nya andliga ledare som, för övrigt, lever i nuet och själva forskar i själens liv och vår verklighet från en ”inre” synvinkel. När de tillfrågas om meditation, andlig verklighet, mänsklig utveckling osv kan de svara själva ur egen erfarenhet för att de gått den svåra och krävande väg som är den enda att gå, självutveckling och prövningar som också leder någonstans p g a den inre drivkraften. De spekulerar inte i om någon förr levande andlig guru sagt det ena och det andra och pratar inte om sin ungdom då deras liv förändrades av någons ord (i detta fall Steiners)och man frågar sig – och sedan, vad hände sedan? Var tog din andliga utveckling vägen sedan? Började den någonsin, eller var det bara dessa föredragshållare på seminariet som höll gnistan uppe tills de dog och ljuset slocknade???
@Mio
Du blandar äpplen med päron. Att förhålla sig kritisk till andliga övningar och en andlig skolningsväg är förödande och leder inte i den eftersträvansvärda riktningen.
Att däremot granska allt det i den antroposofiska kulturen som är oreflekterat, nedtystat, omedvetet och inte godkänt menar jag är nödvändigt. Jag menar också att avsaknaden av självsyn i rörelsen är skadlig för oss alla. En rörelse med låg takhöjd är ingenting att yvas över.
Att Mummel i kön är ensam att debattera den antroposofiska rörelsen innebär inte fritt fram för personliga vendettor. Det är få inlägg som lyfts ut under dessa år, förutom Sunes och Alicias interna fajt bara några fräcka internettroll.
@Johannes (Först, inom parentes: det är naturligtvis inte fråga om någon ’intern fajt’ mellan Sune och mig, för i så fall skulle han inte bedriva den här. Han har inte postat dessa kommentarer på min blogg. Han skriver detta för dina antroposofiska läsare, Johannes. Inte för mig.)
Och, utom parentes: du har helt rätt, menar i alla fall jag — en granskande hållning har sin plats. Jag har ibland en känsla av att man tagit Steiners rekommendationer för andliga övningar för långt — och applicerat dem där de inte hör hemma, som om han menat att dessa anvisningar skulle gälla stora delar av tillvaron. (Han gör ju inte det misstaget själv!) Det finns en poäng i att försöka identifiera det som är ’oreflekterat’ o s v. Det måste vara omöjligt att förhålla sig odogmatiskt till något om man inte ger sig utrymme att tänka kritiskt. En dogmatisk, stagnerad antroposofi som försöker ursäkta sin egen existens är enbart dödstråkig och meningslös. Jag kan inte förstå hur en kritisk hållning kan vara ofruktbar eller inte bära med sig potential för utveckling — jag tror precis tvärtom! (Så till vida vi nu inte talar om en avgränsad ’situation’ som i fråga om, t ex, en meditativ övning. Men det är ju, som redan sagts, något annat.)
Man måste förresten skilja på den kritik som är nödvändig inom den antroposofiska kulturen från den som kommer ’utifrån’ vad gäller specifika verksamheter som waldorf. Det är två helt olika saker. Ingendera kan man i längden komma ifrån. Det gäller väl snarare att sortera ut det som har giltighet från det som inte har det, från det som bör förändras från det som inte bör förändras (för så kan det ju också vara! men det är inte fel att ta reda på varför), o s v. Det går att förfasa sig över vad ’yttre’ kritiker tycker, men i slutänden är det helt irrelevant för antroposofins egna livsduglighet. Vad gäller verksamheterna kommer ju alla möjliga krav, synpunkter och annat från olika håll, men vad gäller antroposofin själv måste det utslagsgivande vara (bli) vilken attityd individerna intar till den, vad de gör av den.
@alicia hamberg
(Jovisst, Sunes kommentarer här är naturligtvis avsedda för Mummel-publiken. Men er fajt började för länge sen, långt före starten av min blogg.)
Sen är jag helt med dig. Jag har precis som du alltid hävdat att man har förstått Steiners rekommenderade kritiklöshet inför det upphöjt andliga som en princip gällande den antroposofiska rörelsen i sin helhet. Men här blandar sig positivitetsövningar och allsköns andliga ambitioner in så att en kritiskt lagd person som jag knappast ses som ett föredöme. Och visst, Steiner kunde ju ibland vara rejält kritisk!
En som var direkt skoningslös över antropotanteriet var ju Jens Björneboe. Han är min favoritantroposof! (Läste delen om hans Sverige-vistelse då boken kom. Härligt.)
@Johannes (Fajten började något decennium innan jag ens yttrat ett ord om dessa frågor. Eller så upplever jag det.)
Bjørneboe är ju min favoritantroposof också; han är fruktansvärt vass och egensinnig! Han har i och för sig fått lite konkurrens av Andrej Belyj de senaste dagarna. Det finns åtskilliga andra antroposofer som varit befriande intressanta. (Jag hade förmodligen aldrig upptäckt Bjørneboe om det inte vore för min märkliga antroposofihobby. Jag är mycket tacksam för detta, för han är helt enkelt storartad!)
Jag blandar ingenting utan vet precis vad jag pratar om till hundra procent. Det är verkligen provocerande att få dessa svar hela tiden där man får talat om för sig vad man gör och inte gör. Och oinspirerande.
@Mio
Om du blir provocerad av en saklig argumentation föreslår jag att du slutar kommentera Mummel i kön. Goddag yxskaft-svar som ovanstående är bara trist – och oinspirerande.
Alicia, det var verkligen en träffande kommentar; Naturligtvis är det så. Människor har tolkat antroposofin och gett stor betydelse till vissa saker och mindre till andra, allt eftersom vem de själva är. Därav problemen. Jag kommer ihåg en dam som glatt och muntert berättade om hur hon feltolkat en av sina elevers temperament och detta hade uppenbarligen fått stora konsekvenser för eleven men det bekom henne inte det minsta! Hur många sådana historier kan det finnas, månntro? Ganska ruskigt.
Man har med människoliv att göra och jag har hört många antropotanter som avgudar sina pedagogiska lärare på utbildningen uttala sig helt olämpligt och fruktansvärt ruskigt om elever.
Men de sker väl mer än väl i vanlig skola och andra friskolor också.
Otroligt märklig kommentar Johannes förresten, om mig och saklig argumentation. Men men, ingen skada skedd.
Jag tror inte själv på kritik som metod att komma någonstans med livet. Jag tror också att mummel i kön skulle kunnat vara en ytterst fruktsam blogg om du spenderat all den tiden du spenderat på att kritisera istället med att ge fruktbara tips på hur antroposofin kan förnyas. Men jag är väl fri att tycka detta, eller?
Men nog om det, jag var inte på besök här nu för att tjafsa med Johannes utan för att jag fick en liten tanke som jag ville dela med mig av. Jag tror uppriktigt sagt, att många människor har kommit genom åren till de många utbildningarna som sägs ska vara antroposofiska och haft med sig både visdom och kunskap, insikter och lärdom för en ny era av antroposofiska insikter. Men de får helt enkelt ingen plats. Rörelsen är så fastnaglad i gamla trossatser och Vi förstår ju det vi förstår och det vi förstår förstår vi inte. De gamla stofilerna hörde inte ropen i öknen. för de var själva öknen! Kanske Alicia är en sån? kanske jag själv och många många fler. Vi var uppgivna, vi såg mycket, men ingen ville lyssna på oss. Vi ville inte vara kritiska men vad skulle vi vara?
Vi eller de, som har nya impulser vilka de nu är, kanske vill komma fram och säga att de förstår och att de har massor att komma med, men innan de yppat ett ord har deras röst försvunnit i mörkret…
Så jag vill tacka dig Johannes för att du har denna blogg. Jag hoppas fler gör sina röster hörda och lämnar utrymme för andra att göra detsamma.
Hej Mio! Jag har inte sett dina senaste kommentarer förrän nu. Jag tror att du säkert har rätt i din analys av hur antroposofiska utbildningar och verksamheter har svikit människors föroppningar — att det varit för inskränkt. (Du är inte ensam om den upplevelsen.) Jag själv har emellertid haft min kontakt med antroposofiska verksamheter enbart som barn — som waldorfskoleelev. Det är en lite annan situation än den som kommer till en utbildning som vuxen. Även om det finns en likhet i att sådana barn som jag inte får plats i waldorfskolan, då den är anpassad efter ett ideal som är omöjligt att leva upp till — eller ens leva i.