Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Antroposoferna har en bristande förståelse för antroposofins identitet. Och eftersom det därför inte finns en gångbar formulering av antroposofins egenart snickrar var och en till sin egen förklaringsmodell. Detta upplevs inom rörelsen inte som en brist, utan paradoxalt nog som något positivt. Som om det är bra att antroposofins komplexitet inte låter sig fångas i en kortfattad sammanfattning. Som att det skulle vara ett tecken på kvalitet.

Detta är nog den avgörande orsaken till den märkliga bristen på klarhet vad begreppet antroposofi innebär. Och genom att det som är ett problem istället betraktas som ett ideal har antroposofins identitetsproblem blivit alltmer avsiktligt. För om viljan funnits är det är svårt att tro att inte kompetenta människor hade kunnat åstadkomma detta. Antroposofin har ändå existerat i snart ett sekel.

Man har helt enkelt gjort en dygd av nödvändigheten genom att likställa antroposofins identitet med dess komplexa innehåll. Eller med andra ord: Processen som syftar till en förståelse av antroposofin ÄR antroposofi. Det ses därför som en pedagogisk poäng att intresserade har svårt att förstå antroposofins särart. Den outtalade ambitionen är att det egentligen är helt i sin ordning att de inte kan få svaret innan de har möjlighet att förstå det. Man menar att först när de intresserar sig på allvar kan de börja gå den livslånga kunskapsvägen mot en förståelse.

Alltså inte förståelse som förutsättning för ett intresse – utan intresse som förutsättning för en förståelse.

Man likställer därmed på sätt och vis den egna osäkerheten med den ytligt intresserades. Som om man vill understryka det komplicerade i antroposofin istället för att förenkla. Denna bakvända kommunikation måste vara ett unikum i en tid då marknadsföring är allt. Och en obegriplighet för alla utom för antroposofer. Man kan fråga sig om denna hållning är i linje med vårt uppdrag som representanter för antroposofin. Skulle Steiner idag ha samtyckt? Är det verkligen OK att antroposofin framstår som obegriplig?

Sen kan man också se detta förhållningssätt som ett uttryck för ett demokratiskt sinnelag. Där den frihet man ger var och en att själva formulera egenarten visar på en långt driven respekt för vars och ens omdöme. En manifestation av en decentraliserad rörelse där centrum bugar inför periferin.

Att på detta sätt ”filtrera bort” intresserade är en taktik som verkligen har lyckats. Medlemsantalet i Antroposofiska Sällskapet i vårt land ligger fortfarande under två tusen. En märkligt låg siffra om man ser till de allmänmänskliga mervärden och goodwill antroposofin skapat. Men hållningen är konsekvent. Den gåtfulla exklusivitet omvärlden upplever sammanfaller uppenbarligen med självbilden hos rörelsens silent majority.