Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Varför tycker vi svenskar så illa om den republikanska mentaliteten? Är det en fördomsfull och orättvis bild vi blivit itutade av ett vänstervridet medieklimat? Knappast. De republikanska idealen behöver inga vänstervridna vinklingar. De talar för sig själva. Och det är ideal som i jämförelse får Moderaterna att framstå som en kommunistisk kamporganisation. Detta blir tydligt då man läser den nyligen utgivna boken Den amerikanska högern av Martin Gelin.

Författarens arbete med research är imponerande. Han har åkt vitt och brett över USA på republikanska kongresser och konvent, intervjuat ”vanligt” folk liksom en mängd politiker och ideologer och läst nästan ofattbart mycket litteratur i ämnet. Fram träder en bild av en djupt konservativ livssyn som upplever demokraterna som ett hot mot Amerika. I ett närmast ursinnigt behov av revansch med nästan religiösa övertoner vill republikanerna ”ta tillbaka” sitt land.

Det för ett europeiskt synsätt kanske mest chockerande är republikanernas avsaknad av en solidarisk människosyn. Idealet är ett uttalat sköt dig själv och skit i andra. Man talar allmänt om fattiga som ”lata” och kritiserar demokraterna för att ha låst fast fattiga i bidragsberoende och därmed berövat dem möjligheten att bli självförsörjande. Den republikanske senatorn Pat Buchanan sade under sin presidentkampanj på 1990-talet:

»Vad fattiga svarta behöver mer än något annat är en dos av sanningen. Slumområden är produkter av dem som bor där. Värdighet och respekt är inget som delas ut, som matkuponger. Det är något man förtjänar.«

En republikan menar att välfärdsstaten gör folk ansvarslösa. Demokraternas sociala skyddsnät ”belönar” ansvarslöshet så att man exempelvis inte behöver gifta sig innan man skaffar barn, och kan leva på bidrag istället för att arbeta. ”Att vi ska betala vår grannes sjukförsäkring, vår grannes bolån, vår grannes arbetslöshetsersättning är slaveri”, säger bokförläggare Yaron Brook. Och han fortsätter:

»Om du jobbar hårdare än alla andra, men inte får mer än alla andra? Det är orättvist. Vi behöver inte mer jämlikhet. Vi behöver mer ojämlikhet. För det är mer rättvist.«

Den inom det republikanska partiet uppburna filosofen Ayn Rand menade att det  i grunden bara finns två slags människor: de produktiva, och så parasiterna som lever på det som de produktiva producerar. Till parasiterna hör de som arbetar med att administrera bidragen, liksom de intellektuella, akademiker och journalister som uppmuntrar till en bibehållen välfärdsstat.

Statsadministrationen är nämligen en styggelse för republikanerna. Redan den republikanske presidentkandidaten på 60-talet, Barry Goldwater, sa att han inte ville göra staten mer effektiv – han ville göra sig av med den. Och denna inställning gäller fortfarande i allra högsta grad. Systemkritiken är kärnan i den republikanska livssynen. Och det är inte storkapitalet som är problemet utan universitetens ”snobbiga professorer, fackförbunden – och framför allt de arroganta byråkraterna i Washington”.

Konsekvensen av detta synsätt har lett till idén att skattesänkning är lösningen på republikanernas problem. Genom skattesänkning minskar man statsapparaten och folk uppnår ett större självbestämmande. Den tongivande ideologen Grover Norquist har till och med formulerat ett så kallat ”löftesbrev”, The Pledge, som är ett informellt kontrakt där republikanska politiker lovar att aldrig, under några omständigheter, höja skatterna. Idag har nästan alla republikaner i kongressen skrivit under The Pledge – 41 senatorer, 238 kongressledamöter och 1250 republikaner på delstatsnivå. Det är detta dokument som ligger bakom de strandade budgetförhandlingarna härom året. Grover Norquist:

»En republikan som höjer skatterna förstör hela vårt varumärke. Det är som att jobba på Coca Cola och lägga en råtta i en Coca Cola-burk. Det sabbar varumärket. Ingen behöver ta upp en Coca Cola-burk och läsa innehållsdeklarationen, för de vet redan hur den smakar. Ingen ska behöva läsa vad republikanerna står för, för alla vet att vi är för skattesänkningar.«

 Under Nixon-eran 1969–1974 upplevde republikanerna att TV-rapporteringarna var vänstervridna. Då föddes idén att skapa en konservativ budskapsmaskin genom att producera högervinklade nyhetsinslag. Detta förverkligades tjugo år senare då tv-kanalen Fox News startade. Receptet var att lägga tonvikten på konservativa kommentatorer med stark personlighet med uppdrag att hellre skapa konflikter och kontrovers än att åstadkomma en balanserad rapportering. Att de saknade bildning var ett plus, de skulle upplevas som vanliga amerikaner.

För att ge intryck av ”balans” bjöd Fox regelbundet in karikatyrer av amerikansk vänster: förvirrade marxistiska professorer, hippieungdomar som pratade om pacifism och ville legalisera droger, och feminister som uttryckte sig i snåriga akademiska termer. De lättsamma konservativa programledarna kunde rycka på axlarna åt sina gäster och klippa till reklam. Man letade upp de fåtaliga forskare som inte stöder teorin om att den globala uppvärmningen är orsakad av människan och gav dem stort utrymme. Det är medveten desinformation.

Genom Fox News och andra konservativa radiostationers motvilja att vara delaktiga i det nationella samtalet, har man systematiskt lyckats nedmontera traditionella mediers trovärdighet som neutrala och balanserade, för att istället skapa ett parallellt universum av konservativ information. Det är idag möjligt för en republikan att tillbringa större delen av sitt liv utan att stöta på åsikter som ifrågasätter den befintliga världsbilden.

Det brukar sägas att det republikanska partiet idag är så långt högerut att Reagan inte skulle ha någon chans att bli nominerad till presidentkandidat. Vilket veteranen från Reaganadministrationen, Steven F Hayward, håller med om i en artikel med rubriken: ”Är konservatismen hjärndöd?”: ”Idag har den konservativa rörelsen tappat fattningen. Populisterna har tagit över och de intellektuella har gjort en total reträtt och slutat komma med nya idéer.” Och demokraterna Norman Ornstein och Thomas Mann skriver:

»Republikanerna har blivit ideologiskt extrema; de föraktar den rådande samhällsordningen; de föraktar kompromisser, de ignorerar konventionella fakta, empiriska bevis, forskning och vetenskap och avfärdar den politiska legitimiteten hos sin opposition. När ett parti går så långt från den politiska mittpunkten är det extremt svårt att genomföra politik som tar itu med landets problem.«

”Republikanerna framstår inte längre som ett normalt politiskt parti, utan som en märklig proteströrelse”, skriver David Brooks i New York Times. De som har haft svårt att fördra den republikanska mentaliteten kan efter läsningen av Martin Gelins bok konstatera att det var mycket värre än de kunde ana. Man kan till och med ifrågasätta republikanernas demokratiska legitimitet. Gud give att Obama vinner.