Antroposofin är fortfarande en samling Steinerrecept
Namnet Rudolf Steinerseminariet existerar inte längre. Platsen är nu omdöpt till Kulturcentrum Järna. Det gamla namnet hängde med ett halvsekel. Intentionen var att inte hymla med ursprunget till verksamheten, men kanske blev det med tiden mer ett uttryck för dogmatism och osjälvständighet. Det nya namnet är mycket bättre – och har funnits i idévärlden i minst tio år. Men ”det nya namnet är lite intetsägande”, menar Alicia Hamberg i ett debattinlägg på Facebook. ”Man förstår varken anknytningen till antroposofin eller vilken typ av verksamhet det är.”
Curt Jansson ser namnbytet som ett kamouflage av ”inspirationernas härstamning ur det hinsidiga” liknande namnet Antroposofins hus råkade ut för då det omdöptes till Kulturhuset. Curt menar att detta är ”en kapitulation inför världens förakt för andlighet”. Men att döpa ett hus till Antroposofins hus ger automatiskt associationer till religiös sekt, varför man tidigt bytte ut namnet till det mer neutrala Kulturhuset. Att ha med ordet antroposofi eller Steiner på en plats eller hus signalerar att det är ett ställe som vill värva proselyter till en lära. Oavsett intentioner är det så det kommer att uppfattas av omvärlden. Klart är ju ändå att verksamheterna är inspirerade av antroposofin.
För Alicia åskådliggör detta antroposofernas ”besynnerliga” förhållandet till Rudolf Steiner. ”För den utomstående ter det sig som ett vacklande mellan oinskränkt beundran och avståndstagande – eller i alla fall något slags märklig distansering.” Och hon jämför med waldorfskolorna som ”smusslar” på liknande sätt med kopplingen till antroposofi.
Denna diskussion är lika gammal som antroposofin själv. Vi har de som anser det vara ett ärlighetskrav att redovisa ursprunget till en verksamhet. Att säga som det är. Och andra som ser de uppenbara riskerna i detta och vill minska friktionen med allmänna fördomar och föreställningar. Helt enkelt låtsas att verksamheten i princip är ”vanlig”, eller ”normal”.
Att öppet redovisa de bakomliggande idéerna vore helt okay om man kunde göra dem rättvisa på ett självständigt och insiktsfullt sätt. Men eftersom detta sällan är fallet, generellt betraktat, är det förståeligt att man gömmer denna bristande förmåga bakom det praktiska skalet som ändå finns där och fungerar hyfsat varje dag. Om idéerna skulle företrädas individuellt erövrade, skulle allt det andra lösa sig. Men personligheter med den förmågan har inte visat sig i detta land efter Arne Klingborg. Det handlar ju om att göra intryck på sin samtid med något som upplevs som unikt. Det är svårt att se någon idag som kommer i närheten av denna kvalitet. Antroposofin har ännu inte kommit vidare från studiecirkelsstadiet. Vi kör Steinerrecept utan att vara vuxna dem.
Men – existerar inte en antroposofisk inspiration som drivkraft bakom en verksamhet går den på sikt under i själlösa rutiner. Och frågan är om inte många anser att den antroposofiska rörelsen är ett minne blott av sitt forna jag på grund av just detta. Hur många skolor skulle finnas i landet om de enbart bemannades av lärare med ett självständigt och insiktsfullt förhållande till antroposofin, frågar sig Curt. ”Skulle vi ha lärare till en enda skola?”
Ett tydligt exempel på att denna kompetens saknas är waldorfskolornas stora svårigheter att kunna förklara vad man håller på med. Detta kommer Alicia Hamberg ständigt tillbaka till i sina krönikor. Och bakom denna oförmåga ligger frågan: Vet de själva vad de gör? Arne Klingborg hade insikten och kunde redogöra för den. Liksom Jens Bjørneboe och Jörgen Smit. Det vet vi. Men detta var giganter som satte stora avtryck i rörelsen – liksom sin samtid.
”Jag tror i och för sig att det kan vara en god sak att det finns lärare som inte är antroposofer också”,skriver Alicia. ”Som komplement och balans. Men detta förutsätter ju att alla har förmåga och kunskap att hantera antroposofins närvaro.” Att det är lite si och så med antroposofin i lärarrummet är sedan länge fallet, enligt de som vet. Hur man i det läget ”hanterar antroposofins närvaro” blir då en fråga om att läsa recept. Och gå efter praxis. Fast man måste ju förutsätta ett visst intresse för antroposofi. För det ligger något djupt problematiskt i ett bristande antroposofiskt engagemang om man är waldorflärare. Varför söker man sig då till en waldorfskola? Knappast för lönen i alla fall.
Sen måste en sak klarläggas på uppmaning av Jostein Sæter. Det ovan sagda innebär självklart inte ett utdömande av antroposofiska strävanden i övrigt. Jag menar bara att dessa strävanden inte ligger i paritet med Arnes livsgärning. Det kan var och en se. Ingen annan har skapat en kulturö någon annanstans i landet med samma strålkraft som under Järnakonceptets storhetstid. Att inse detta innebär därför på intet sätt en nedvärdering av andras strävanden.
Jens Bjørneboe???
Historien är cyklisk. Allt som sker går igenom faser. Livet är en process som vi är involverade i. Detta är en central idé i Steiners antroposofi. Han pratade inte om decennier eller sekler när det gäller dess framtidsutsikter, utan om tusentals år. Också här är perspektivet med reinkarnation centralt. Om vi började prata om Steiners antroposofi, Arne Klingborgs antroposofi, Jørgen Smits antroposofi, John Ljungquists antroposofi, din och min antroposofi, skulle vi bättre förstå denna historieprocess som vi är involverade i. Att tala hela tiden om antroposofin som en överordnad faktor som vi alla måste förhålla oss till, leder bort från möjligheten att bli aktiv själv.
Detta är för mig en stagnerad uppfattning om antroposofin, som kulminerar i en sådan kommentar som författaren Kai Skagen (som jag ser har inaktiverat sig på Facebook – och därför är hans uttalande inte längre att hitta) skrev på min vägg för några dagar sedan. Fritt efter minnet sa han att mina karmiska insikter är en ren privatsak och att de ”bidrar till att skandalisera antroposofin”, när jag publicerar dem på min blogg. Huvudproblemet i alla debatter om antroposofi i dag visar sig enligt min bedömning i detta tänkesätt att antroposofin skulle vara en faktor utanför människan som vi måste relatera till. Att göra antroposofin till en doktrin eller en världsåskådning eller för den delen till en religion i paritet med buddhism, kristendom och islam, leder bort från Steiners, Smits och Klingborgs intentioner, nämligen skulle vilja skapa en individuell relation med en andlig verklighet som kan uttrycka sig i filosofi, konst, pedagogik etc.
Sluta kritisera alla misstak eller skylla på någon för vad de inte får till! Börja beskriva de egna innsikterna! Börja på nytt med de frågor och teman som inspirerar till att på allvar att det finns en andlig värld! Den negativa kritiken i de egna leden var för Steiner hans största problem! Den gjorde att han insjunknade och dog så ung. Ett gammalt kinesikt ordspråk säger: ”Båten skal segla på vattnet; vattnet skall icke vara i båten.” Vi sitter alla i samma båt. Låt oss hålla kritiken mot andra utanför. Endast självkritiken får var ombord.
Det tog ett tag att smälta insikten men antroposofin är sekteristisk. Ju mer jag accepterar denna insikt desto tydligare blir den. Trist. Men sant. Osanning är trots allt tristare.
@Alexander Kieding
Björneboe var lärare på Steinerskolan i Oslo på 50-talet, då han skrev den uppmärksammade boken ”Jonas”. Det var klart för de flesta av hans samtida att den skola som ordnade upp i sakerna hade misstänkta likheter med Steinerskolen på Smestad. JB var en gång världsberömd i Norge, för denna och andra böcker.
@Jostein Sæther
Det är ju likt Kai Skagen att hugga till så där och sedan klippa av. Han har aldrig riktigt kunnat skilja på debattera och docera. Vad skandaliseringen angår (jag har ännu inte läst allt du skrivit om karmiska saker) kan du väl hellre betrakta alla de som anser dina alster vara högeligen intressanta och känner sig hjälpta i sin vidare utveckling av dem. Jag känner en del. Din reflektion över periodiciteten i tillvaron stämmer väl överens med min upplevelse, nu då jag sysslat med historiska problem i snart 40 år. Steiner är ständigt närvarande som ett incitament att ställa de frågor som annars aldrig ställs, från vinklar som Academia anser vara förkastliga (”sån´t finns ju inte..!”). Alla som uttalar sig offentligt utifrån egna erfarenheter kommer i någon andlig vakthunds ögon att ”skandalisera” antroposofin. Så det är bara att fortsätta!
Alexander, du skrev: ”Det tog ett tag att smälta insikten men antroposofin är sekteristisk.” Detta sätt på vilket termen antroposofi vanligtvis används – även av dig här – säger lite eller ingenting om det som Steiner utvecklade så som antroposofi eller om den antroposofi som jag lever. Jag förstår att du syftar till vissa böjelser inom den antroposofiska rörelsen, som också jag säkerligen tycker är sekteristiska. Sådana tendenser upptäckte jag för årtionden sedan. Hur kan antroposofi(n) som sådan vara sekteristisk eller för den delen social? Kan filosofi(n) vara sekteristisk? Jag antar att du inte har läst mina artiklar på min blogg nyligen om ämnet ”antroposofi”, för då skulle du väl ha formulerat dig minre kategoriskt. För övrigt skulle det ha varit interessant att följa dig i den mentala process som ledde till din insikt.
Curt, självklart känner jag till JB, jag tror däremot inte att han kallade sig, eller betraktade sig som, antroposof. De antroposofer som (passivt eller aktivt) trots detta räknar JB till antroposofernas skara uppvisar ett klart sekteristiskt beteende. Rätta mig om jag har fel, jag hatar att ha fel.
Jostein, det finns gott om sekteristiska filosofier, men filosofi i sig kan givetvis inte vara sekteristisk. Du implicerar eller hävdar att antroposofi i detta avseende är att jämställa med filosofi, eller hur?
@Alexander Kieding
Stämmer väl att han inte kallade sig antroposof, han var lärare på en Steinerskola, vilket på den tiden och i detta sammanhang satte stämpeln i hans panna lika tydligt som ett par lila snickarbyxor skulle gjort. I min föreställning var han den ständigt sökande människan som brände sitt ljus i bägge änder (och mittpå därtill), med ty åtföljande behov att döva sin Weltschmerz med alkohol och andra roliga substanser, tills sökandets vånda blev honom övermäktigt. De som vill ta, ej honom själv utan hans verk, till intäkt för antroposofin beter sig sekteristiskt, då de inte vill se den förtvivlade medmänniskan i dess strävan, enbart verken som före ”Uten en tråd” ju var rätt presentabla. Det var tendenserna till sekterism som drev både Björneboe och André Bjerke bort från antroposofiska sammanhang, de kunde inte tåla de krav som ställdes på andlig konformism (vilka existerade även i min ungdom, då en tystnad som en våt filt lade sig över sällskapet vid en oförsiktig eller oskolad replik).
Du ser. ”En oskolad replik”. Bara en sån sak. Bevare mig väl!
@curt jansson
Oskolad replik är en utsökt benämning på det man för liv och pina ville undvika. Och andlig konformism förutsattes.
Alexander & Johannes
Så, kära vänner, ni kan då tänka er med vilken brännande rodnad på kinderna jag trampade mina barnskor i Sällskapet anno dazumal, med min mystiska förmåga att säga fel sak i rätt tid…
Det kan jag livligt föreställa mig. Ett andligt klimat där frasen ”oskolad replik” fungerar, det är ett sekteristiskt klimat. En sekt som säger att den inte är en sekt är en farlig sekt.
Nja, farlig är väl i detta fall en mild överdrift, då ”sekten” i fråga inte har minsta tillstymmelse till karismatiskt ledarskap. Något mindre charmigt än Sällskapets yttre uppenbarelse (nu tänker jag inte på Abbis hus o. d.) kan väl knappt tänkas. Dessutom har ju så många hoppat av då det gått upp för dem att de inte skulle få vare sig några insikter eller utsikter utan hårt eget arbete; ofta inte ens då. Sekter är farliga för dem som söker en guru och ”instant revelations”, knappast för vanliga andliga latmaskar.
En sekt är farlig om den attraherar andligen begåvade människor som sedan inte förverkligar sina visioner i världen, utan försakar dem för sektens skull. Hela liv går till spillo här. Jag tänker inte bara på mig själv här.
”Hela liv går till spillo här. Jag tänker inte bara på mig själv här.” Det verkar vara tragiskt, om det stämmer som du faktiskt skriver, Alexander: Att ditt liv har gått till spillo i och med att du blivit antroposof eller stannant kvar i Järna. Om detta verkligen är fallet, verkar nog starkare nedbrytande krafter än de som rullar runt på den antroposofiska scenen. – I övrigt upplever jag mycke av det som ibland kritiseras här på bloggen til Johannes och som berör ”antropsoferna” så löjeväckande, att jeg inte kan ta det på allvar. Jag har erfarit att det går att finna sin väg oavsett hur upprörande man kan tycka att förhållandena är i den antroposofiska rörelsen. Karmat har mycke mer på lager för var och en, än det som berör relationerna i detta sammanhang.
Er antroposofien ikke bare stadig et barn? Det er uden tvivl den sværeste spirituelle retning at beskæftige sig med, fordi den forudsætter at den deltagende skal forsøge at ”forstå” verdens-sammenhængene”, og ikke ”bare” kan sidde og meditere….?
Jeg har ihvertfald en tydelig oplevelse af at man kan tale med rigtigt mange spirituelle (udenfor antroposofien) mennesker som ”ved” alt muligt om kanalisering, og trance og spirituelle væsener som de har været i kontakt med, men uden at de har et forståelsesmæssigt overblik over det de taler om. Det forbliver ofte noget rod, og det er netop en af de ting steiner advarer imod.
Forståelsen er den sværeste del og den del der tager længst tid, og ikke at forglemme, så er det også umiddelbart, for de fleste mennesker i vor tid en ”kedelig” måde at være spirituel på!
For mig har der aldrig været andre metoder end at forsøge at forstå, og ja, det kan være kedeligt, men jeg har aldrig citeret steiner medmindre jeg 100% selv kunne udrede hvad det var han ville med det han sagde, – helst citerer jeg slet ikke, fordi det i sig egentligt ikke bibringer forståelse, og forståelse er mit job, at give folk mulighed til at forstå deres spirituelle liv.
Således bliver det ofte ensomt som antroposof, fordi de fleste der søger antroposofien egentligt ikke søger at forstå, fordi det er kedeligt og tager tid, men hellere vil have en ”spirituel light” version af antroposofien. – DERFOR bliver det til en ”klippe og klistre steinercitater” – klub, fordi det grundliggende er for svært for folk at forstå deres egen eksistens, deres egen bevidstheds forhold, deres egen jeg-konstitution og forbundethed med den åndelige verden, selvom det er grundbøgernes essens hos steiner, at man netop skal kunne forstå disse ting.
Derfor forbliver antroposofien en strikkeklub idag, fordi den er svær, og fordi det er lettere at følge et ikon end at følge sit eget væsens essens og udstrækning.
Har börjat läsa runt lite i bloggen nu, bra att den finns, uppskattning till dig Johannes!
För mig är det underbart när hela det yttre antroposofiska bygget rämnar; jag har känt en stor sorg över förljugenheten i konstruktionen.
I själens djup
finns kvar
inom oss
visst?
@Maria
Ja vi är några stycken vid det här laget som hoppas på en mental revolution. Men det kommer att bli mycket värre innan det kan bli bättre. De flesta är uppgivna och har inga intentioner till förnyelse. Många verkar uppfatta sakernas tillstånd som en normalitet.
Det var därför jag startade Mummel i kön för tre år sedan. För att inverka på tankeklimatet inom rörelsen. För tankar är ändå en början.
Allvarligt. ..”hoppas på en mental revolution” och vänta på att det blir värre.. 😛
Varför inte sluta att hoppas och sätta igång istället? Nu. Om något ska hända. Någon annan kommer inte att fixa det.
Varför inte ha ett stormöte och enas om en strategi? Var och en funderar innan och kommer dit och brainstormar. Sedan gör man en sammanställning och går vidare.
Som jag skrev i ett inlägg tror jag på att agera för miljön, det skulle kännas meningsfullt att göra något konkret som det verkligen ropas efter.
@Maria
Min erfarenhet säger mig att det nu inte finns något underlag för förändring. Under alla åren i Järna fanns ingen förändringsvilja alls. De senaste åren börjar en allt större uppgivenhet märkas hos de jag talat med. Men inte en vilja till förändring. Det är som det alltid har varit – det är mer en fråga om man ska lämna sällskapet och när.
Men när du nu säger det – jag har över 400 facebookvänner. Man kan ju fundera över hur man skulle formulera någon sorts upprop där man ber om ett svar om intresse finns för ett stormöte i frågan. Men då måste man vara ordentligt förberedd om intresse finns – för vad är man ute efter?
Sen brinner jag inte för en förändring – jag har helt enkelt tappat sugen. Hur många gånger har man inte hoppats och trott på en förändring? Jag inser nu att jag varit naiv. Väldigt naiv. Och jag tror inte längre på sällskapet – eller på att folk bryr sig. Och vad ska ett stormöte kunna ändra på? Vad är det som säger att det ska bli annorlunda efter det mötet än alla andra möten där stundens eufori övergått i eftertankens kranka blekhet?
Jag ser min huvudsakliga insats som redaktör för Mummel i kön. Och den vill jag fortsätta med, för det är ett förändringsarbete mer på sikt.
Ska det bli nåt med din stormötesidé måste man satsa stort och vara uthållig – och det tror jag inte jag orkar. Men din dådkraft och entusiasm skvallrar om ett ungt sinnelag. Vad skulle du ha för plan med dig till stormötet?
Ja, vad är man ute efter? Stormötesidén kanske är ett helt tokigt spår.
Kan bara tala för mig själv. Jag är ute efter att finna människor att arbeta med som vill lösa uppenbara behov i världen. Människor som känner i sina hjärtan att de vill.
Min förhoppning är att gemenskapen och inspirationen blir till en drivkraft att också arbeta med sitt inre (det kan göras i det tysta, under tiden). Det här ger i sin tur fruktbarare resultat i det yttre.
Här ser jag antroposofin som en möjlighet som jag saknar i andra sammanhang. Viljan att växa, att förändras, att upptäcka. Det finns liv och jag vill liv.
Jag har ju snöat in på tanken att röja bort sopbergen i vattnen. Det skulle vara en tacksam uppgift att samlas kring. Organisera, strukturera, förbinda. Visst är det att satsa stort, men var och en gör så mycket den vill. Varje del som görs med god vilja är betydelsefull även om den kan synas liten.
Rent konkret behövs en plan för genomförandet. Vad vill man uppnå? Det räcker inte med att rensa bort avfallet eftersom det kommer nytt också. Därför är förebyggande arbete för att förhindra att det sker igen, minst lika viktig.
Gruppen tar kontakt och koordinerar olika företag, ”tunga” personer och allmänhet. Några namn som dyker upp är Petter Stordalen, Bob Geldof, Al Gore osv. I nuläget har det blivit ett allt större krav på att företagen ska ta socialt och/eller miljömässigt ansvar (CSR) och det här projektet blir en möjlighet att skapa bra goodwill.
Idén är att många människor är inblandade och att kunskapen sprids till allmänheten om att projektet är igång och hur det fortskrider. Alltifrån tekniker som bygger pumpar till experter som på bästa sätt tar hand om avfallet så att det dessutom kommer till användning.
Fördelen med projektet är att det är konkret, synligt och har ett mål som är möjligt att uppnå. Det är heller inte kontroversiellt på samma sätt som kärnkraften utan skapar enhet mellan människor och får dem att känna samhörighet för något större än de själva. Säg den människa som vill bevara de flytande sopbergen, jag tror inte den existerar.
”Jag ser min huvudsakliga insats som redaktör för Mummel i kön. Och den vill jag fortsätta med, för det är ett förändringsarbete mer på sikt.”
Vill bara säga att jag är glad över ditt arbete med bloggen och glad att du vill fortsätta med den. Skönt är det också att den inte är obegripligt flummig.
Jag håller faktiskt helt med om att liv går till spillo.Eller li ,som kunnat sprudla och blomstra och vara ytterst personliga och händelserika,drunknar i ett mediokert varken eller,där ekologisk mat och fika på järnaslätten tog över en individs annars möjliga öde nån gång på 90-talet…som blev till reumatisk värk el utbrändhet el annat trist och detta ledde till vidarkliniken och sjukskrivning och fiktivt tillverkade livssysselsättningar utan en minsta tillstymmelse till andlig utveckling.Åjo,sant är det allt kära vänner,att liv går till spillo.Vad vi dock ej vet är huruvida dessa stackare skulle blivit vettigare utan järnaslättens släta kaffekoppar…@Alexander Kieding
Nej och åter nej.
Det är fel spår.
Tankebanorna,tillvägagångssätten,uppgivenheten.Det är fel spår.
1.Ödmjukhet
2.Tacksamhet för det som faktiskt görs
3.Förståelse för att det finns så otroligt många utanför denna sk rörelse som tänker
så sunda friska livskraftiga tankar dagligen som skulle kunna inspirera en hel värld.Och göra
vardagen så mycket bättre.För alla.Nu.Se dem,ta vara på dem,låt er tillfriskna, inspireras.Våra jag behöver näring nu,frisk sund näring.På tankeplanet.Genom aktivitet.Riktigt bra böcker av alla de slag( du väljer de själv.Varför inte en biografi,sagor,religiösa skrifter,erotiska noveller-whatever)
Ni är inte ensamma.Resten av världen är mycket bra den med.Ni har missat mycket som de hittat,lovar.Släpp loss nu och berika fantasin med allt som går.Nej, ni kommer inte svika varken Steiner,Johannes eller ordföranden i sällskapet.Ni kommer berika era liv!Gör det ni alltid drömt om att göra följ själens djupaste längtan och njuuuut.Antroposofin också.Eller inte.Eller bägge,allt och mer därtill.Så gjorde Arne K. Det var därför han var så inspirerande.Leva livet 100%.
Och Goethe.Tala om att leva livet fullt ut! Steiner älskade Goethe.Släpp loss nu.Ni får.Ni borde.Livskraften-den vill flöda!!!