Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

”Vad skulle hända om all aggression mot islam plötsligt upphörde”, frågar sig Marcus Priftis i en nyutkommen bok som recenserades av Johanna Mo i SvD häromveckan. Frågan är typisk för det intellektuella skiktet i landet som i sin nit att skuldbelägga rasister och främlingsfientliga slår knut på sig själva i pedagogiska överdrifter. ”Ja varför kan vi inte bara behandla varandra som människor”, utropar recensenten beskäftigt. Man är så upptagen av främlingsfientligheten att man glömt vad som orsakat den – nämligen medias negativa bild av islam. Under decennier har vi matats med förskräckligheter associerade med islam. Hur kan man då förvånas över den växande islamofobin?

Det är i huvudsak från TV och dagstidningar vi hämtar den information som ligger till grund för vår omdömesbildning. Tankeexperimentet ovan är därför poänglöst. En omformulering borde vara vad skulle hända om all islamsk aggression i världen plötsligt upphörde? För det skulle åtminstone på sikt ha en inverkan på främlingsfientligheten. Eller främlingsrädslan, som nog är en bättre benämning. Att den religiösa fanatismen skrämmer är inte svårt att förstå. Men istället för att inse detta skjuter man budbärarna. Tyckareliten moraliserar över den oro fanatismen orsakar, inte fanatismen som sådan.

Detta förhållningssätt till massinvandringen har skapat en ny klass – nymoralisterna. De finns i alla samhällsskikt och kännetecknas av en långt driven politisk korrekthet. Nymoralisterna ser som sin primära uppgift att förneka att det finns problem med invandringen. Och man gör det utifrån ett kraftfullt moraliskt patos.

Intimt förknippat med nymoralisternas harm över främlingsrädslan är deras oförstående för det specifikt svenska. De tycks tro att svenskhet är ett retoriskt begrepp uppfunnet av Sverigedemokraterna. ”Vadå typiskt svenskt? Alla försök att definiera det blir lätt löjliga”, utbrister recensenten. ”Det finns inget vi och dom”.

I ansträngningarna att komma åt rasismens orsaker ifrågasätter Johanna Mo självklarheter. För är det inte uppenbart att så länge det finns nationer finns det ett vi och dom? Sverige är ett land bland andra länder. Länderna har olika namn och placering på världskartan. Seder och bruk skiftar, liksom mentalitet och historik. I naiv frälsarnit förnekas att det finns nationella särarter. Säg det till företag som låter sina medarbetare gå på kurs för att lära sig de nationella koderna i det land man avser etablera sig i. Vi och dom-perspektivet är en realitet – inte en fördom.

Nymoralisterna försöker etablera en parallell verklighetsuppfattning i orwellsk anda genom att ändra betydelsen i kända begrepp. Att tala om nationella särarter innebär i deras nyspråk att du är fördomsfull. Du är rasist om du har synpunkter på invandring och integration. Svenskhet och nationalism är helt oacceptabla ord. Nymoralisten ersätter dessa begrepp med   internationalist och multikulturell. Feminism betyder idag att du bekämpar det svenska patriarkatet men betraktar det muslimska som OK.

Islam betraktas av nymoralisten som en religion bland andra. Varken mer eller mindre. Och elfte september som ett attentat utfört av kriminella. Att de var muslimer har inget med saken att göra. Då man talar om religiös fundamentalism tror nymoralisten man menar den kristna högern i USA. Mångkulturalism innebär för nymoralisten att värderingarna i ett medeltida klansamhälle är minst lika bra som västerländska värderingar. Kanske till och med bättre! Och i begreppet tolerans innefattar nymoralisten även fundamentalistisk intolerans.

Den som inte är nymoralist vet att varje land och kultur har sin egen atmosfär som är högst påtaglig. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Naturligtvis finns mycket som är typiskt svenskt, fråga folklivsforskare som Åke Daun till exempel, som skrivit standardverket Svensk mentalitet. Hur vi ser på saker och ting skiljer sig till och med från våra grannländers synsätt, det vet alla som varit där. Dessa skillnader är ofta en källa till förnöjsamma överraskningar. Det är en självklar upplevelse av vi och dom. Och en berikande sådan.

Länder längre bort har vi naturligtvis ett mer diffust förhållande till. Vårt omdöme blir här beroende av massmedias rapportering. Svenska mediers förmodan i det inledande skedet att gärningsmannen på Utøya var muslimsk terrorist var därför naturlig eftersom terrorhandlingar numera är vardagsmat internationellt. För nymoralisten Johanna Mo var detta emellertid ett typiskt uttryck för svensk vardagsrasism. ”För terrorist, det kan man ju bara vara om man är muslim”, utbrister hon hånfullt.

Nej kanske inte efter Breivik då vi har facit. Men då fanns inga sådana exempel. Då fanns bara erfarenhet av islamistisk terrorism. Johanna Mos ironiska släng är typisk för nymoralisterna – du som trodde det var en muslimsk terrorist ska skämmas. Din reaktion visar att du är rasist innerst inne! Sådana slutledningar gagnar knappast bekämpandet av främlingsrädslan.