Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Som alla föreningar har även Antroposofiska sällskapet ett årsmöte med fastställande av dagordning, val av ordförande, revisionsberättelse, budget och liknande. Här finns också en punkt som heter intern revisionsberättelse. Till skillnad från den externa revisionen som sköts av en revisor ”utifrån” som granskar räkenskaperna, innebär den interna revisionen att en av årsmötet utsedd medlem kollar att styrelsen under året handlat riktigt utifrån ett mer ideologisk perspektiv.

Det går till så att vederbörande läser alla styrelseprotokoll för det aktuella året. En sådan granskning har normalt en rent formell funktion. Förtroendet för styrelsens arbete är av tradition grundmurat, så ingen väntar sig något kontroversiellt. Nån gång har granskaren till sin rapport på årsmötet lagt en liten antroposofisk förnumstighet, kanske till och med vågat sig på en lustighet. Men sen går man över till nästa punkt.

Överraskningen blev därför stor då ett modernt designat newsletter häromdagen landade i brevlådan. Där fanns internrevisorns rapport från vårens årsmöte återgiven i sin helhet. I en ovanligt uppriktig ton tas bladet från munnen. Och här hymlas inte. ”Som vanligt är jag benägen att säga att allt ser OK ut”, uttrycker han sig visserligen. Och läsaren förväntar sig den vanliga intetsägande utläggningen. Men sen kommer det:

»Internrevisorn är dock lätt skakad av antroposofins situation i rådande världssituation. Exempelvis:

1. Antroposofisk medicin gastkramas av EU-direktiv.
2. Waldorfskolan avkönas av våra egna svenska myndigheter.
3. Unga människor med god vilja till att finansiera verksamheten försvagas.
4. Medlemmarnas vilja till att finansiera verksamheten försvagas.

Om detta nästan inget i protokollen.«

Och han tycker trots detta att det ser OK ut! En konsekvent reaktion hade annars varit att resa allvarliga frågor kring styrelsens handhavande av dessa problem. Tonen mildras något i formuleringen att styrelsen tagit upp ”vilka negativa trender som skall motverkas”. Men alltså inte vad man tänker göra. Den glesnande skaran som infunnit sig till årsmötet kommenteras också: Det ”konstaterades att endast ett fåtal medlemmar infunnit sig till årsmötet”. Sen fortsätter han:

»27/9 konstaterades: vi börjar få ont om pengar. 18/10 konstaterades: kassan börjar bli tom. 25/1 förekom samtal om en tankesmedja som plattform för samhälls- och kulturdebatt. Det kanske inte är styrelsens uppgift att lösa världsproblemen, och det kan säkert vara så att protokollen inte återger värmen, kraften eller oron i de förda samtalen, men internrevisorn upplever genom protokollen ett glapp mellan världen vi lever i och den värld styrelsens protokoll återspeglar. Jag rekommenderar årsmötet att bevilja styrelsen ansvarsfrihet.«

Snipp snapp snorum! Den lakoniska avslutningen är nästan lika oväntad som budskapet i sin helhet. Att rekommendera ansvarsfrihet efter dessa kritiska kommentarer är minst sagt överraskande. Är det menat som en ironi avsedd för läsaren att dra sina egna slutsatser? I så fall är det en skickligt formulerad protestyttring kamouflerad som en normalitet.

Eller också är summeringen av den nästan apokalyptiska tonen i texten ett uttryck för den brist på förståelse för vad som faktiskt sker och har skett inom sällskapet under lång tid. En brist på krismedvetande. Man ska inte gräva ned sig i problem, är ju inställningen. Livet går vidare. Nu tar vi nya tag. Oavsett om internrevisorns rapport är avsedd som en protest eller inte är nog styrelsens uppfattning mer i enlighet med denna senare konklusion. Man har ju faktiskt godkänt texten.

Medicinen ”gastkramas”, waldorfskolan ”avkönas”, ”den goda viljan att finansiera försvagas”, ”internrevisorn är skakad av antroposofins situation i rådande världssituation”, ”glapp mellan världen vi lever i och den värld styrelsens protokoll återspeglar”. Det är ord och inga visor, även om budskapet som sagt är motsägelsefullt, något den före detta waldorfeleven och initierade antroposofkritikern Alicia Hamberg, vanligtvis kallas Zooey, också ger uttryck för.

Att man protokollfört funderingar kring en tankesmedja låter bekant, men knappast realistiskt med tanke på den sedan länge rådande handlingsförlamningen. Och inte lär heller rapportens brist på diskretion förändra något väsentligt. Men tack Lennart för en stimulerande läsning!