Nytt NDU-fenomen: Delad dödsupplevelse
Dottern satt vid sin mors dödsbädd. Vid dödsögonblicket hamnade dottern plötsligen utanför sin egen kropp. Hon såg sin kropp uppifrån, liksom mammans döda kropp – men också mammans gestalt som andligt väsen. Och hon såg mammans andliga gestalt tillsammans med tidigare avlidna vänner badande i ett fantastiskt ljus. Sen drogs mamman och vännerna in i ”tuben” och försvann och ljuset släcktes i en sorts spiralrörelse ”som påminde om slutaren i en kamera”. Denna händelse ägde rum 1972, berättade den berömde NDU-pionjären Raymond Moody på konferensen Final Passages: Research on Near Death & the Experience of Dying som ägde rum i maj detta år.
Detta var den första Shared Death Experience (delad dödsupplevelse) han hört berättas om. Detta var alltså ingen nära döden upplevelse (NDU), det var en delad dödsupplevelse (DDU) – vilket då var en nyhet för honom. Efteråt har han hört berättas om många liknande fall, inte minst bland läkarkollegor som suttit vid sina patienters dödsläger. Senare blev delade dödsupplevelser vanligare hos anhöriga beroende på att det blev allt vanligare att läkarna lämnade rummet innan patienten dog. Moody hade också andra begrepp för Shared Death Experience – Empathic Experience, eller Empathic co-living the Life Review.
En vanligt förekommande DDU-upplevelse hos anhöriga är att de ser ”något” lämna kroppen i dödsögonblicket och att ett ”runt” grått eller guldliknande ljus framträder med en sorts struktur som förvandlas till en kopia av den dödes kropp. Vanligt är också att anhöriga känner att de lämnar sin kropp och beledsagar den döde halvvägs mot ljuset. ”Skeptiker har alltid avfärdat NDU som fysiologiskt-kemiska hallucinationer hos de som upplevt dem ”, anmärkte Moody stillsamt, ”jag har svårt att se att samma förklaringsmodell kan vara giltig när flera anhöriga delar en sådan här upplevelse – och dessutom samtidigt”.
Ett annat märkligt fenomen många av de anhöriga beskriver är att vid dödsögonblicket ändras rummets geometri så att det inte längre upplevs tredimensionellt. ”Jag kunde se min mors kropp från `ett omöjligt perspektiv´”, säger en. Rummet fylls av underbar musik och ljus. Och döda släktingar och vänner uppenbarar sig ”nästan som en mottagningskommitté”.
I sitt föredrag på konferensen (http://www.btci.org/bioethics/2012/videos2012/vid4.html) redogör Raymond Moody för flera fall, bland annat om ett ungt par där kvinnan strax innan giftermålet fick ett missfall. De hade sedan ett trettioårigt barnlöst äktenskap där de ofta talade om sitt förlorade barn som en pojke. Då mannen småningom avled i lungcancer kunde hans fru på dödsbädden se hela hans livspanorama. Hon kände till mycket i det, men det hon inte visste överraskade henne. Och vissa områden i panoramat var övertäckta som av ”en gardin”, och en tanke kom till henne: ”Du kommer i sinom tid att få se detta, men inte nu.” Vad hon däremot såg var närvaron av deras förlorade barn – som trots deras tidigare uppfattning visade sig vara en dotter. Sen såg hon sin man försvinna mot ljuset med dottern.
Första gången Raymond Moody hörde om NDU var i ett föredrag av George Ritchie 1965. Första boken i ämnet (Life after life) publicerades av Moody 1972. George Ritchie publicerade sin berättelse Return from tomorrow 1978. ”Life is a two faced process”, säger Moody. I den första fasen lever du livet ”framåt”, den andra fasen ser du ditt liv från de perspektiv de människor du mött har. Du upplever deras upplevelse av dig.
Raymond Moody, som själv haft en DDU-upplevelse, är helt klar över att NDU ännu efter 40 år inte är en vetenskaplig fråga. ”Allt vi har är berättelser”, men han har varit mycket noggrann att inte publicera dessa innan han kunde visa på upprepade mönster i berättelserna hos ett stort antal människor. Och för att dessa berättelser skall få en vetenskaplig grund måste man ha något som talar emot det – och vad skulle det vara, frågar han retoriskt. Sen är det ju en självmotsägelse att tala om ett liv efter döden. Döden betyder ju slutet på livet.
Men fenomenet finns och miljontals människor är redan berörda, så ämnet har en avgörande existentiell betydelse. Och har haft det länge – redan Platon sa att den viktigaste frågan om existensen handlar om vad som händer oss efter döden.
I nästa krönika återkommer vi med fler aspekter från konferensen.
No comments yet.