Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Ängeln som föreställning har alltid fascinerat mig. Men den gängse schablonbilden av ett kvinnoliknande bevingat väsen i nån sorts grekisk toga – eller varför inte eurytmiklänning – står i vägen på samma sätt som en skäggig gubbe på en molntapp står i vägen för strävan att anande närma sig tanken om höga gudaväsen.

Det var därför befriande att se hur de gestaltade änglar i filmen Himmel över Berlin. Två män i trenchcoat! Här hade ett djärvt konstnärligt uttryck förlöst hela tankelåsningen på ett häpnadsväckande sätt. Bara vid ett tillfälle anade man vingarna som jag minns. Bristen på sensationer i den kroppsliga gestaltningen möjliggjorde att de själsliga kvalitéerna hos ängeln kom i förgrunden – stillheten i gestalten, de fridfullt harmoniska ansiktsdragen (trots tydliga personlighetsdrag), en oaffekterad mildhet och ett allestädes närvarande allvetande.

Att de var osynliga (för alla utom för biobesökaren) var kanske inte överraskande, men att de gick omkring och lyssnade på människors tankar var ett sånt där konstnärlig grepp som möjliggjorde en mer påtaglig upplevelse av ängelns väsen. Och så naturligtvis deras närvaro vid dödsfall, vare sig det var i en operationssal eller trafikolycka. Hur ängeln stod tillsammans med den från jordelivet just befriade människosjälen och betraktade den döda kroppen för att därefter beledsaga individen mot ljuset.

En annan aha-upplevelse var änglarnas upplevelse av en plats. De hade sett den förändras under århundraden, och plötsligt slog det mig – naturligtvis, så måste det ju vara. Och långsamt började ängel-principen bli mer fattbar. Detta allseende, utanför tid och rum stående väsen, har naturligtvis en obegränsad tillgång till världsvisa tankekällor. Till skillnad från oss människor som framlever våra liv i smärta, omdömeslöshet, brist på orientering, ständiga affekter, stormande känslosvall och en allestädes närvarande egoism.

Men vår avsaknad av perspektiv är för änglarna den lika självklara som nödvändiga utgångspunkten för människans utvecklingsprocess mot en högre bestämmelse. Som någon sa – människovarat är ett sjukdomstillstånd. Men i människans hjälplösa aningslöshet finns ändå en oerhörd livsnärvaro, dynamiska och känslofyllda sinnesupplevelser som änglarna står utanför. I filmen leder en längtan att få dela dessa villkor med människan den ena ängeln att stiga ned till människoriket. Vilket på ett mycket kreativt och pedagogiskt sätt åskådliggör skillnaden ängel-människa.

Filmen gjorde ängelprincipen till något möjligt att anande uppleva. Filmen (och boken som ligger till grund för den) är vad jag vet den första konstnärliga gestaltningen av ämnet i den strida ström av nära döden-upplevelser vi tagit del av sedan 1975 då Raymond Moody publicerade sin epokgörande bok Life after life. Himmel över Berlin gick på biograferna 1987.

”En grundtanke hos Steiner är att all tillvaro är medvetenhet. Olika former av existens beror på skillnader i medvetenhet. Det gäller såväl den fysiska som den andliga världen. Bärarna av medvetenhet är väsensartade och behöver inte ha fysisk gestalt för att kunna bära ett medvetande”, läser jag på en blogg som sedan räknar upp namnen på ett antal änglaväsen av högre dignitet. Jovisst, det finns mycket att säga om detta, ett av de definitioner som gjorde intryck på mig var Jörgen Smits i ett föredrag på Steinerseminariet 1984: ”Ängeln är ett viljecentrum som vet om sig själv”.

På ett annat ställe i mina anteckningar från detta föredrag står att läsa om människans lott i förhållande till ängeln: ”Vår vilja är att sträva gott, men det mesta vi gör är aldrig riktigt bra”. Så sant, så sant.