I snart tre år har Mummel i kön kritiskt granskat den antroposofiska rörelsen och Antroposofiska sällskapet. Många har kommenterat och diskuterat dessa krönikor. Offentligt exponerad internkritik har nämligen varit utomordentligt sällsynt tidigare eftersom den allmänt uppfattats som en otänkbar indiskretion. Vi har trots detta – eller just därför – fortsatt granskningen då vår statistik visar att dessa texter har en omfattande läsekrets. De fyller en del av det behov av tankefrihet som borde vara en självklarhet inom Antroposofiska sällskapet. Vi har länge behövt tala om dessa saker.
Såvitt vi vet var Arve Mathiesen i Norge den förste på många år att störa denna lägga-på-locket-kultur då han med sin artikel Art makes sense i svenska Balder för några år sedan manade oss att vid bedömningen av Steiners texter skilja på dem som antingen resultat av hans omfattande beläsenhet, andliga forskning eller intellektuella kapacitet. I vilka av de tre områdena har de fel uppstått som vi idag kan peka på, var hans fråga till oss. Det banbrytande i Mathiesens analys fick på den tiden inte ventileras i sällskapets medlemstidning Forum för antroposofi och stannade därför inom Balders något begränsade läsekrets.
Att Cato Schiøtz* nu träder fram med kritik av Högskolan för antroposofi i svenska sällskapets organ är visserligen anmärkningsvärt, men förklaras av att han är en tungviktare i det norska sällskapet. Artikeln finns i nr 3/11 av Medlemsbladet och har rubriken ”Talet jag inte höll i samband med 150-årsfirandet av Rudolf Steiners födelse. Högskolans centrala ställning och situationen idag.” Hans huvudlinje är att ”Högskolan saknar hög akademisk nivå, öppenhet och meningsutbyte, professionalitet och kritiskt tänkande”:
»När man utvärderar utvecklingen efter Steiners död, kan man beklagligt nog konstatera att Högskolan inte levt upp till detta ideal om öppenhet. Snarare måste man beklagligt nog säga att stridigheterna i sällskapet har sektens alla kännetecken.«
Han menar att detta är djupt olyckligt eftersom ”kritik skärper och är något man kan lära sig av, något man kan justera kursen efter och förbättra kvalitén efter”. Och han fortsätter: ”Det är mitt bestämda intryck att man från antroposofiskt håll alltför ofta reagerar med frustration och starkt ordbruk på snart sagt all extern kritik”. Han pekar på icke-antroposofen Helmut Zanders ”två extremt viktiga böcker” om antroposofi ”eftersom de kommer att gälla som standardreferenser för snart sagt all akademisk och extern behandling av antroposofin”.
Zanders bok, som är på sammanlagt närmare två tusen sidor, har med rätta kritiserats, ”men det har inte funnits en samlad plan för arbetet med att bemöta den”, menar Schiøtz. Enligt honom skulle detta vara en självklar uppgift för Högskolan. Att detta krav ställs kan i förstone tyckas vara naivt eftersom representanter för Högskolan aldrig tänkt i dessa banor. Att Högskolan ska ta ansvar för rörelsen på detta sätt har aldrig funnits på kartan. Samtidigt kommer dessa idéer från en central personlighet i den norska antroposofiska rörelsen, vilket är något helt nytt.
Begreppet andevetenskap – som förut kritiserats här i Mummel i kön – betecknar Schiøtz som ”problematiskt”: ”Man kan undra om Steiner själv skulle ha använt sig av vetenskapsbegreppet om han hade lagt dagens rådande vetenskapssyn till grund för det”. Sen menar Schiøtz att man måste vara öppen för att Rudolf Steiner faktiskt kunde ta fel. Det borde vara ett ”ärlighetskrav” inom Högskolan att erkänna detta:
»Vad är det hos Steiner som i efterskott har blivit bekräftat och som idag framstår som riktigt och fruktbart? Vilka avsnitt/synpunkter bör vi lägga åt sidan för att vi faktiskt inte vet: Steiners konklusioner kan varken avvisas eller bekräftas? På vilka punkter tog Steiner bevisligen fel?«
Här nämner Schiøtz Steiners uttalande om planeten Mars ytbeskaffenhet som i backspegel visar sig vara fel. Avslutningsvis vill han understryka att hans synpunkter ”inte på något sätt är menade som ett misstroendevotum gentemot de som idag gör ett stort och osjälviskt arbete inom Högskolan”. Men ”för min egen del inser jag beklagligt nog att så som situationen ser ut idag, tvivlar jag på Högskolans berättigande”:
»Jag förväntar att man under loppet av de närmaste dryga tio åren genomför en omstrukturering och arbetar på ett annat sätt. I första vändan får man som ett minimum föra en diskussion om centrala frågor och utmaningar. Detta inlägg är menat att vara ett bidrag till den diskussionen.«
Den som lever får se.
*Cato Schiøtz är en känd brottmålsadvokat i Norge, ekologisk bonde och aktiv företrädare för antroposofi (Foto Wikipedia)
Ojojoj. Jag hade inte väntat mig att jag skulle vara så otroligt LÄTTAD över att detta inte angår mig längre. SOM det har betryckt mig! Alltså att behöva känna sig medansvarig för en så repressiv, dysfunktionell och pretentiös organisation. Himla trist att Högskolan inte ville vara det forskningsuniversitet det var tänkt att vara, men men, man kan inte tvinga folk att lyssna, än mindre att ändra sig. Jag får bita mig i tungan för att inte berätta för alla jag möter att jag efter nitton år gått ur Sällskapet och Högskolan. Det Steiner ville sätta till världen har INGET behov av dessa strukturer. Tvärtom.
Bara frågeställningen ”kunde Steiner ha fel”!
Jag skulle gärna vara med i ett Steinersällskap. Alltså typ ett Strindbergsällskap eller ett Swedenborgsällskap eller ett Linnésällskap. Som ombesörjer utgivningen av Steiners böcker och böcker om Steiners böcker. Arrangerar föredrag och iscensätter saker Steiner hittat på. Men utan dessa betungande anspråk på att förvalta en ”impuls”.
Schiötz ifrågasätter också dogmen om att antroposofi inte är tro: ”Jag bör uppfattas som en troende”, skriver han. ”Det kan finnas många goda skäl för mitt troende. Men jag tror. Jag tror på reinkarnation, jag tror på eter- och astralkroppar, jag tror till och med på skyddsänglar. Det borde väl inte vara på det sättet, men jag kan inte offentligt gå ut med att säga att detta är något jag har ett erfarenhetsmässigt förhållande till. När jag blir pressad kan jag säga att det inte är någon tro, det är ”arbetshypoteser”. Det låter i vilket fall bra, men realiteten är densamma.”
Vi hjälps alla åt att upprätthålla föreställningen om att vi VET antroposofi, inte TROR. Alla vet det, ändå låtsas vi att vi vet för att inte avslöja att vi INTE vet. Kanske några gör det – säkert är det så – och illusionen upprätthålls för att ingen ska känna sig mindervärdig i vetande-hierarkin.
Jag håller med Pappan. Det känns som en så, rent ut sagt, larvig fråga. (Ursäkta mig Johannes, du vet hur jag tänker)
Det är någonting omvälvande som händer när man drar sig ur den antroposofiska gruppen. Om man klarar att ta distans till allt ”antroposofiskt” – dvs alla människor som anser sig vara antroposofer, och deras värderingar, sätt att prata etc – och då menar jag verkligen att man börjar ifrågasätta och distansera sig ifrån allt ”antroposofiskt”.Då händer något ganska revolutionerande. Inte bara ser man den sekt-liknande strukturen, det osjälvständiga imiterandet, repeterandet, språket, oförmågan till kritiskt tänkande utan man ser också Rudolf Steiner på ett helt annat sätt.
Steiner levde i en speciell epok med en speciell uppgift och det är mycket viktigt att se detta!Varje föredrag måste ses i detta perspektiv. Herre Gud, se själva skillnaden i föredragen hållna vid olika tidpunkter eller för olika grupper!Det är 100 år sedan. Otroligt mycket har hänt sedan dess. Varje uttalande måste ses ur det sociala och historiska tillfälle som fanns då det yttrades! Hur kan en av Steiners väsentligaste uppmaningar – att kritiskt ifrågasätta och pröva allt han sade – så totalt ignoreras av så många människor!
Rudolf Steiner lever inte längre – det finns ingen RS i den andliga världen heller. Han har gått vidare till andra uppgifter. Kanske han (som rosenkorsarna påstår) kommer/kommit ned för att bekämpa det som blev fel i det antroposofiska initiativet.
Ändå lever det en spöklik Steiner i allt antroposofiskt papegojliknande imiterande som förekommer inom antroposofin av idag.
Antroposofin är som alla liknande företeelser. En stor ledare startar en ”rörelse”, entusiasmerar och avslöjar sanningar. Han får en stor grupp ”anhängare” ”uppvaknade” ”följare”. Ledaren dör och rörelsen fortsätter stark ett tag pga den stora kraften i initiativet. Det går vidare av sig själv. Men…det håller ett tag. Om ingen ny eldsjäl kommer och sätter sin prägel på gruppen, tankeinriktningen, så dör den sakta ut. Det kommer olika ledare, initiativ etc men man lever på de idéer som initiativ-tagaren lanserade. Inget nytt tillkommer i princip utan det mesta är en upprepning av de ursprungliga idéerna i ny tappning. Och sakta dör sedan initiativet ut eller degenererar. I brist på livskraft. Idéer, ideal kan leva vidare. Men de har behov av ny energi, nytt ”blod”.
Steiner gav detta stora till mänskligheten vid förra sekelskiftet. Meningen är att det ska leva vidare i människorna som frön som gror och växer till nya starka plantor, inte förökas genom delning.
Näringen gör att fröet gror och växer till något nytt, något eget. Det är det som måste ske!
Vad jag (som vuxit upp med antroposofin)vunnit genom denna distansering är ett eget andligt uppvaknande, en egen andlig utveckling. Jag har träffat fantastiska icke-antroposofiska mycket andligt utvecklade människor som tänker självständigt. Jag har utvecklats otroligt mycket. De gränser som redan i o m den antroposofiska livsåskådningen var relativt öppna, har öppnats ändå mer. Varje dag vidgas de ytterligare. Det finns en fantastisk värld här utanför!
Steiners idéer kan inte läggas på burk och konserveras. Det är levande frön! De dör om de stängs in! Hela den antroposofiska rörelsen håller på att torka bort pga detta.
Men efter att ha sett bristen på egenutveckling bland antroposoferna så tror jag helt enkelt att det är det rätta. Den måste dö ut, kanske för att något nytt ska kunna leva. Bra idéer och sanningar dör inte. De tar sig bara olika uttryck i olika situationer och tider.
Åke Kumlander var alltid så noga med att få initiativen ned i ”det fysiska”( i hans fall dvs hus). Det är sant, det finns många initiativ som lever vidare i det fysiska nu: waldorfrörelsen(även om den har det svårt i Sverige just nu)biodyn. odling, medicinen, läkeped hem etc. De finns där och lever mer eller mindre sitt eget liv beroende på hur människor lyckas förnya dem. Men idéerna måste gro i varje människa och växa till något nytt!
Jag säger som min smågalna väninna: Jag är inte antroposof jag är Steinerian.Steinersällskap låter bra, Pappan.
Tack, Johannes, för denna inlaga. Cato, Pappan, Elisabeth, Du själv och andra, ingen nämnd eller glömd delar på något vis min erfarenhet men kanske inte konklusionen. Hur mycket det än tar emot, måste jag överväga att skicka in det skära och det blåa medlemskortet, då rådande förhållanden inte längre kan kallas en situation, utan ett tillstånd. Smärtsamt efter så många år men det enda som med summan av hela kardemumman kan kallas hederligt (för mig, andra får agera utifrån sig själva). Tack framför allt för denna blogg där vi fått bryna våra andliga näsor på varandras argument, något så livat och livgivande har jag inte upplevt inom Sällskapet på en mannaålder. Förhoppningsvis kan jag, som damen här ovanför, som god ”steinerist” fortsätta läsa, skriva och förargas här på sidan i framtiden.
Tack själv Curt, du har i hög grad bidragit till samtalet, där även jag nu befinner mig i samma predikament som du – ska jag skicka tillbaka korten? Spontant ja – jag tror inte längre på AS som en sann yttring av antroposofin. Mer eftertänksamt – nja, vad har ändå denna sammanslutning förr inneburit i mitt liv! Den har varit avgörande. Borde jag inte därför av pur tacksamhet fortsätta vara medlem till döddagar? Dessa tankar kämpar jag med sedan en tid tillbaka.
De samma tankar har upptagit mig i flera år, framför allt då jag har känt och tagit på allvar att jag, personligen, står inne för det jag kunnat tillägna mig och göra till eget inom antroposofin; alltså på något vis representerat den. Det kommer jag väl i ärlighetens namn att fortsätta med, då det ju inte är Rudolf Steiners livsverk jag är på kant med, utan det som utan hans förskyllan utvecklades efter hans död. Frågan har blivit om det andligt sett är möjligt som icke-medlem och huruvida man bör känna solidaritet i sådana situationer eller inte. Svårt är det och blir inte lättare.
Jag insåg att jag egentligen inte hade några bra skäl att stanna kvar som medlem, så jag tog konsekvenserna av detta och skickade in korten. Någon särskild tacksamhet känner jag inte gentemot Sällskapet. Och om jag hade gjort det vet jag inte om jag skulle räkna det som ett bra skäl att stanna kvar som medlem!
@Curt: Varför skulle det vara ett problem att representera antroposofi utan att vara medlem? Om jag inte minns fel var Steiner aldrig medlem av det första Antroposofiska Sällskapet!
Oj kära nån, kortet!Tack Curt. Det har jag ingen aning om var jag har. Har inte haft någon tanke på att det måste skickas in. Det innebär inte någon konflikt för mig heller (om jag inte får hela sällskapet till mina fiender förstås) Ska söka fram det – det är väl det enda rätta.
Ska vi skapa något nytt istället? Steinersällskapet?
Imponerande Torsten. Och dina texter har ALLTID relevans, det vet du. Det finns väl ingen i sammanhangen här i Sverige som har samma kompetens att djupdyka i sådana här filosofiska och akademiska ämnesområden som du. Att texten publiceras i norska medlemsbladet antyder att den refuserats av det svenska. Det hade inte jag gjort. Jag lägger ut länken på Facebook så fler får se. Ha en skön sommar!
Bekräftelsen på mitt utträde har nu kommit. Och det har aktualiserat frågan om tacksamhet. Hyser jag tacksamhet för Antroposofiska sällskapet? För min tid i detta sällskap? Har det varit lärorikt? Utvecklande? Givande?
Jag har träffat människor där som jag annars knappast skulle ha träffat. Många av dem skulle jag gärna ha varit utan, andra är jag hedrad eller rentav ärad över att ha fått lära känna. Några få kan jag till och med känna mig andligen befryndad med — men det är nog lätt räknade.
På det hela taget tror jag att mina 19 år i Sällskapet har hämmat min utveckling. Kanske finns det bra sidor av den saken, kanske inte. Jag har säkert också skyddats på olika sätt av mitt medlemskap och av det allvar på vilket jag tog det. Jag har föranletts detaljstudera omständigheterna kring ett esoteriskt sällskaps tillkomst och utveckling med en noggrannhet jag säkert inte skulle ha uppbådat annars. Det har varit givande. Jag har i processen bekantat mig med ett otal namn, skriftställare, esoteriker, uttolkare och funktionärer som jag annars inte skulle ha intresserat mig, än mindre fått upp ögonen, för. Allt det där väcker en sorts tacksamhet.
Men jag skulle, med facit i hand, inte göra om det. Eller rekommendera resan.
På min dödsbädd — som vad jag vet kan vara den jag går och lägger mig i om några timmar — vill jag kunna känna odelad tacksamhet för allt som varit, tiden och engagemanget i Antroposofiska Sällskapet inbegripen. Så är det.
Att Cato Schiøtz* nu träder fram med kritik av Högskolan för antroposofi i svenska sällskapets organ är visserligen anmärkningsvärt, men förklaras av att han är en tungviktare i det norska sällskapet. Artikeln finns i nr 3/11 av Medlemsbladet och har rubriken ”Talet jag inte höll i samband med 150-årsfirandet av Rudolf Steiners födelse. Högskolans centrala ställning och situationen idag.” Hans huvudlinje är att ”Högskolan saknar hög akademisk nivå, öppenhet och meningsutbyte, professionalitet och kritiskt tänkande”:
Ojojoj. Jag hade inte väntat mig att jag skulle vara så otroligt LÄTTAD över att detta inte angår mig längre. SOM det har betryckt mig! Alltså att behöva känna sig medansvarig för en så repressiv, dysfunktionell och pretentiös organisation. Himla trist att Högskolan inte ville vara det forskningsuniversitet det var tänkt att vara, men men, man kan inte tvinga folk att lyssna, än mindre att ändra sig. Jag får bita mig i tungan för att inte berätta för alla jag möter att jag efter nitton år gått ur Sällskapet och Högskolan. Det Steiner ville sätta till världen har INGET behov av dessa strukturer. Tvärtom.
Bara frågeställningen ”kunde Steiner ha fel”!
Jag skulle gärna vara med i ett Steinersällskap. Alltså typ ett Strindbergsällskap eller ett Swedenborgsällskap eller ett Linnésällskap. Som ombesörjer utgivningen av Steiners böcker och böcker om Steiners böcker. Arrangerar föredrag och iscensätter saker Steiner hittat på. Men utan dessa betungande anspråk på att förvalta en ”impuls”.
Schiötz ifrågasätter också dogmen om att antroposofi inte är tro: ”Jag bör uppfattas som en troende”, skriver han. ”Det kan finnas många goda skäl för mitt troende. Men jag tror. Jag tror på reinkarnation, jag tror på eter- och astralkroppar, jag tror till och med på skyddsänglar. Det borde väl inte vara på det sättet, men jag kan inte offentligt gå ut med att säga att detta är något jag har ett erfarenhetsmässigt förhållande till. När jag blir pressad kan jag säga att det inte är någon tro, det är ”arbetshypoteser”. Det låter i vilket fall bra, men realiteten är densamma.”
Vi hjälps alla åt att upprätthålla föreställningen om att vi VET antroposofi, inte TROR. Alla vet det, ändå låtsas vi att vi vet för att inte avslöja att vi INTE vet. Kanske några gör det – säkert är det så – och illusionen upprätthålls för att ingen ska känna sig mindervärdig i vetande-hierarkin.
Jag håller med Pappan. Det känns som en så, rent ut sagt, larvig fråga. (Ursäkta mig Johannes, du vet hur jag tänker)
Det är någonting omvälvande som händer när man drar sig ur den antroposofiska gruppen. Om man klarar att ta distans till allt ”antroposofiskt” – dvs alla människor som anser sig vara antroposofer, och deras värderingar, sätt att prata etc – och då menar jag verkligen att man börjar ifrågasätta och distansera sig ifrån allt ”antroposofiskt”.Då händer något ganska revolutionerande. Inte bara ser man den sekt-liknande strukturen, det osjälvständiga imiterandet, repeterandet, språket, oförmågan till kritiskt tänkande utan man ser också Rudolf Steiner på ett helt annat sätt.
Steiner levde i en speciell epok med en speciell uppgift och det är mycket viktigt att se detta!Varje föredrag måste ses i detta perspektiv. Herre Gud, se själva skillnaden i föredragen hållna vid olika tidpunkter eller för olika grupper!Det är 100 år sedan. Otroligt mycket har hänt sedan dess. Varje uttalande måste ses ur det sociala och historiska tillfälle som fanns då det yttrades! Hur kan en av Steiners väsentligaste uppmaningar – att kritiskt ifrågasätta och pröva allt han sade – så totalt ignoreras av så många människor!
Rudolf Steiner lever inte längre – det finns ingen RS i den andliga världen heller. Han har gått vidare till andra uppgifter. Kanske han (som rosenkorsarna påstår) kommer/kommit ned för att bekämpa det som blev fel i det antroposofiska initiativet.
Ändå lever det en spöklik Steiner i allt antroposofiskt papegojliknande imiterande som förekommer inom antroposofin av idag.
Antroposofin är som alla liknande företeelser. En stor ledare startar en ”rörelse”, entusiasmerar och avslöjar sanningar. Han får en stor grupp ”anhängare” ”uppvaknade” ”följare”. Ledaren dör och rörelsen fortsätter stark ett tag pga den stora kraften i initiativet. Det går vidare av sig själv. Men…det håller ett tag. Om ingen ny eldsjäl kommer och sätter sin prägel på gruppen, tankeinriktningen, så dör den sakta ut. Det kommer olika ledare, initiativ etc men man lever på de idéer som initiativ-tagaren lanserade. Inget nytt tillkommer i princip utan det mesta är en upprepning av de ursprungliga idéerna i ny tappning. Och sakta dör sedan initiativet ut eller degenererar. I brist på livskraft. Idéer, ideal kan leva vidare. Men de har behov av ny energi, nytt ”blod”.
Steiner gav detta stora till mänskligheten vid förra sekelskiftet. Meningen är att det ska leva vidare i människorna som frön som gror och växer till nya starka plantor, inte förökas genom delning.
Näringen gör att fröet gror och växer till något nytt, något eget. Det är det som måste ske!
Vad jag (som vuxit upp med antroposofin)vunnit genom denna distansering är ett eget andligt uppvaknande, en egen andlig utveckling. Jag har träffat fantastiska icke-antroposofiska mycket andligt utvecklade människor som tänker självständigt. Jag har utvecklats otroligt mycket. De gränser som redan i o m den antroposofiska livsåskådningen var relativt öppna, har öppnats ändå mer. Varje dag vidgas de ytterligare. Det finns en fantastisk värld här utanför!
Steiners idéer kan inte läggas på burk och konserveras. Det är levande frön! De dör om de stängs in! Hela den antroposofiska rörelsen håller på att torka bort pga detta.
Men efter att ha sett bristen på egenutveckling bland antroposoferna så tror jag helt enkelt att det är det rätta. Den måste dö ut, kanske för att något nytt ska kunna leva. Bra idéer och sanningar dör inte. De tar sig bara olika uttryck i olika situationer och tider.
Åke Kumlander var alltid så noga med att få initiativen ned i ”det fysiska”( i hans fall dvs hus). Det är sant, det finns många initiativ som lever vidare i det fysiska nu: waldorfrörelsen(även om den har det svårt i Sverige just nu)biodyn. odling, medicinen, läkeped hem etc. De finns där och lever mer eller mindre sitt eget liv beroende på hur människor lyckas förnya dem. Men idéerna måste gro i varje människa och växa till något nytt!
Jag säger som min smågalna väninna: Jag är inte antroposof jag är Steinerian.Steinersällskap låter bra, Pappan.
@Elisabeth Gruve
Tack Elisabet, kunde inte sagt det bättre själv. Hälsa!
Tack, Johannes, för denna inlaga. Cato, Pappan, Elisabeth, Du själv och andra, ingen nämnd eller glömd delar på något vis min erfarenhet men kanske inte konklusionen. Hur mycket det än tar emot, måste jag överväga att skicka in det skära och det blåa medlemskortet, då rådande förhållanden inte längre kan kallas en situation, utan ett tillstånd. Smärtsamt efter så många år men det enda som med summan av hela kardemumman kan kallas hederligt (för mig, andra får agera utifrån sig själva). Tack framför allt för denna blogg där vi fått bryna våra andliga näsor på varandras argument, något så livat och livgivande har jag inte upplevt inom Sällskapet på en mannaålder. Förhoppningsvis kan jag, som damen här ovanför, som god ”steinerist” fortsätta läsa, skriva och förargas här på sidan i framtiden.
@curt jansson
Tack själv Curt, du har i hög grad bidragit till samtalet, där även jag nu befinner mig i samma predikament som du – ska jag skicka tillbaka korten? Spontant ja – jag tror inte längre på AS som en sann yttring av antroposofin. Mer eftertänksamt – nja, vad har ändå denna sammanslutning förr inneburit i mitt liv! Den har varit avgörande. Borde jag inte därför av pur tacksamhet fortsätta vara medlem till döddagar? Dessa tankar kämpar jag med sedan en tid tillbaka.
Och de tankarna kämpade jag med i åratal. Plötsligt var kampen över och korten inskickade. Puuuhh!
Betrakta det som en invit, den som så vill… eller en utmaning. Det är väl en temperamentsfråga.
@Johannes
De samma tankar har upptagit mig i flera år, framför allt då jag har känt och tagit på allvar att jag, personligen, står inne för det jag kunnat tillägna mig och göra till eget inom antroposofin; alltså på något vis representerat den. Det kommer jag väl i ärlighetens namn att fortsätta med, då det ju inte är Rudolf Steiners livsverk jag är på kant med, utan det som utan hans förskyllan utvecklades efter hans död. Frågan har blivit om det andligt sett är möjligt som icke-medlem och huruvida man bör känna solidaritet i sådana situationer eller inte. Svårt är det och blir inte lättare.
Jag insåg att jag egentligen inte hade några bra skäl att stanna kvar som medlem, så jag tog konsekvenserna av detta och skickade in korten. Någon särskild tacksamhet känner jag inte gentemot Sällskapet. Och om jag hade gjort det vet jag inte om jag skulle räkna det som ett bra skäl att stanna kvar som medlem!
@Curt: Varför skulle det vara ett problem att representera antroposofi utan att vara medlem? Om jag inte minns fel var Steiner aldrig medlem av det första Antroposofiska Sällskapet!
Oj kära nån, kortet!Tack Curt. Det har jag ingen aning om var jag har. Har inte haft någon tanke på att det måste skickas in. Det innebär inte någon konflikt för mig heller (om jag inte får hela sällskapet till mina fiender förstås) Ska söka fram det – det är väl det enda rätta.
Ska vi skapa något nytt istället? Steinersällskapet?
Räkna med att somliga antroposofvänner fortsättningsvis glömmer bort att hälsa, åtminstone om du bor i Järna och offentliggör ditt utträde.
Det har hänt förr.
Har denna text någon relevans i sammanhanget, Johannes?
http://www.antroposofi.no/fileadmin/ain/Hartmut_Traub_TL.pdf
vh / Torsten
@Torsten
Imponerande Torsten. Och dina texter har ALLTID relevans, det vet du. Det finns väl ingen i sammanhangen här i Sverige som har samma kompetens att djupdyka i sådana här filosofiska och akademiska ämnesområden som du. Att texten publiceras i norska medlemsbladet antyder att den refuserats av det svenska. Det hade inte jag gjort. Jag lägger ut länken på Facebook så fler får se. Ha en skön sommar!
Bekräftelsen på mitt utträde har nu kommit. Och det har aktualiserat frågan om tacksamhet. Hyser jag tacksamhet för Antroposofiska sällskapet? För min tid i detta sällskap? Har det varit lärorikt? Utvecklande? Givande?
Jag har träffat människor där som jag annars knappast skulle ha träffat. Många av dem skulle jag gärna ha varit utan, andra är jag hedrad eller rentav ärad över att ha fått lära känna. Några få kan jag till och med känna mig andligen befryndad med — men det är nog lätt räknade.
På det hela taget tror jag att mina 19 år i Sällskapet har hämmat min utveckling. Kanske finns det bra sidor av den saken, kanske inte. Jag har säkert också skyddats på olika sätt av mitt medlemskap och av det allvar på vilket jag tog det. Jag har föranletts detaljstudera omständigheterna kring ett esoteriskt sällskaps tillkomst och utveckling med en noggrannhet jag säkert inte skulle ha uppbådat annars. Det har varit givande. Jag har i processen bekantat mig med ett otal namn, skriftställare, esoteriker, uttolkare och funktionärer som jag annars inte skulle ha intresserat mig, än mindre fått upp ögonen, för. Allt det där väcker en sorts tacksamhet.
Men jag skulle, med facit i hand, inte göra om det. Eller rekommendera resan.
På min dödsbädd — som vad jag vet kan vara den jag går och lägger mig i om några timmar — vill jag kunna känna odelad tacksamhet för allt som varit, tiden och engagemanget i Antroposofiska Sällskapet inbegripen. Så är det.