Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Det var inför höstterminen 2008 som Stockholms universitet sa upp samarbetet med Waldorflärarhögskolan (WLH). En orsak var att fakultetsnämnden bedömde att en del av kurslitteraturen hade vetenskapliga brister. I ett slag stod WLH utan examensrätt och kunde inte ta in några nya studenter. I och med att den offentliga finansieringen därmed upphörde måste skolorna själva finansiera lärarutbildningarna från och med höstterminen 2013.

Detta förorsakade naturligtvis skriverier i rikspressen. Kända föräldrar protesterade. Men uppmärksamheten ebbade förvånansvärt snabbt ut. Sen vidtog en fyraårig tystnad där inget massmedialt agerande från waldorfhåll kunde förmärkas. Inga demonstrationer, inga artiklar, inga uppvaktningar av politiker som gav avtryck. Man hade ju fem år på sig, bevars. Först nu på vårkanten 2012 började en växande insikt om sakernas tillstånd göra sig påmind. I elfte timmen uppstod yrvakna opinionsyttringar på Facebook som ledde till protestlistor och en liten demonstration i regn och blåst på Mynttorget 2 juni.

Denna senkomna reaktion och brist på organisering är typisk för den antroposofiska rörelsen. Man kan ju fråga sig hur seriöst intresset för waldorf i verkligheten är. Är det i själva verket ett uttryck för brist på engagemang – kanske till och med liknöjdhet? På bloggen Intuitive Pedagogy Journal kommenterar Evelin Tamm att hon inte gick till Mynttorget eftersom hon inte ”fann det relevant”. Istället borde man sinsemellan diskutera vad waldorfpedagogik är idag, menar hon. ”Inga andra än vi själva kan rädda Sveriges waldorfskolor.”:

»When I talk to people and visit schools then it is clear that far too many people in Waldorf movement here in Sweden are living in their comfortable ways in the past. Going around like in their dreams, trusting that someone else will make things happen for them, unwilling to open up what is happening now.«

Den nymornade debatten på Facebook – som snabbt lämnade frågan om WLH:s examensrätt till förmån för en modernisering av waldorf – dominerades av nytillkomna föräldrar utan en längre tids erfarenheter. Och de som kan sin historia verkar inte dra de nödvändiga slutsatserna. Man kan fråga sig om det överhuvudtaget existerar ambitioner till en förnyelse av waldorfpedagogiken. Rektorsfunktionen var ju en omvändelse under galgen och dogmen om steinerdirektivens tidlöshet i övrigt verkar bergfasta. Evelin Tamms funderingar kan synas enkla – men de skulle skaka waldorfdoktrinen i grunden om de förverkligades.

Att ”sinsemellan diskutera vad waldorfpedagogik är idag” har visserligen uttalats både då och nu men aldrig lett till något synbart resultat. Och även Tamms ord om öppenhet inför ”vad som händer nu” är uppfordrande. För är inte detta det andra stora problemkomplexet i den uteblivna waldorfrevolutionen – waldorfskolans totala ointresse för allt utanför den? Den intresserar sig bara för sig själv, inte för Den Svenska Skolan. Hade waldorfskolan deltagit i den allmänna skoldebatten hade man själv blivit uppmärksammad.

Waldorf syns bara i pressen när det är kris som nu. Inte en artikel från waldorfhåll har synts på åratal som företräder sunda pedagogiska idéer, eller kritiserar osunda tendenser i skol-Sverige. Och då blir ju waldorfskolans problem okända, för att inte säga ointressanta i den allmänna skoldebatten. Syns man inte finns man inte. Hade waldorf varit en del av den svenska skolrörelsen hade det inneburit en stor skillnad, inte minst politiskt. På den vägen hade waldorfskolorna fått feedback på ”omoderna” förhållningssätt (vanligt argument i Facebookdebatten) och dessutom kunnat förmedla en del av de fina idéer man trots allt har kvar och därmed inspirera det svenska skolväsendet. På den vägen hade man dessutom varit tvungen att formulera waldorfs egenart och placera allt det som nu är fel på rätt plats.

Waldorfpedagogiken hade kunnat utvecklas till en reformpedagogisk rörelse med breda kontaktytor i samhällslivet. Men istället för att tänka fritt och inspireras av väsentliga impulser i samtiden har en nästan mallig gruppegoism odlats med ibland sekteristiska drag utan märkbart intresse för omvärlden. Attityden verkar vara vi är bäst, vi behöver inga andra idéer.

Kanske det ännu inte är för sent. Men spåren förskräcker onekligen. Av vilken anledning ska vi tro att en förändring ska ske just denna gång, när den uteblivit alla andra gånger? Ska vi tro att en liten patetisk skara i regn och blåst på Mynttorget är början på den total makeover så många väntat på så länge? Eller är det Örjan Liebendörfers glädjande återkomst till fadershuset som ska göra´t? Ge oss realistiska anledningar att hoppas!