Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Barnen var små och dagarna var fyllda av blöjbyten, lek, matpauser, sagoläsning, promenader och nattande. För oss föräldrar var detta ett kärt besvär trots de praktiska olägenheter det innebar med jobb och annat som fyllde dagen. Vi var inte purunga, så ungdomsårens hektiska uteliv var ett passerat stadium. Livet var fokuserat på barnen. En förmiddag då jag bytte på den förnöjt jollrande minstingen kom insikten – barnets trygghet ger mej trygghet.

Jag funderade länge över denna paradox. Barnets självklara förtröstan inför världen som välvillig och god med föräldrar som älskar det och bär det genom tillvaron, gav det trygghet. Det hade inte en aning om lidandet i världen. Dess världsbild var helt upptagen av känslor av sympati och antipati avgränsad till den plats det för tillfället befann sig. För en far vars medvetande var fyllt av vardagens bekymmer fungerade denna okomplicerade förtröstan hos barnet som rena terapin. Allt kommer att ordna sig. Gläds över tillvaron! Det lilla barnets trygghetsupplevelse smittade av sig.

Senare år har en annan paradox långsamt kommit upp i medvetandet: Tryggheten i att allt förändras.

I ungdomen var det tvärtom. Förändringar gjorde en otrygg. Önskan att få njuta av livets soligaste sammanhang förstärkte rädslan att mista dem. Jakten på status och position och att njuta av livets goda var det som gällde, och tanken att förlora detta fyllde en med ångest. Önskan var att leva så länge som möjligt. Helst skulle man vilja vara odödlig.

Åldringsvårdens fasor har fått en att omvärdera.Vill man egentligen bli jättegammal? När det kommer till kritan alltså. Med åldern kommer krämporna, och livet i övre medelåldern kan ibland få något rutinartat över sig. Gamla vänner dör bort ifrån en. Arbetslivets ambitioner är ett minne blott. Barnen är utflugna. I det läget blir tanken på att detta ska fortgå i evinnerlighet outhärdlig. Livet som något alltmer stillastående ger en mättnadskänsla.

Då blir trösten istället att allt inte står stilla – i det långa loppet i alla fall. Saker förändras trots allt. För de som tror på ett liv efter detta känns döden som en möjlighet att gå vidare till nya perspektiv. Att det egna livet är en del av ett stort kosmiskt skeende. När P G Gyllenhammar tillfrågades om sin existentiella ståndpunkt i tv nyligen sa han att han aldrig varit religiös, ”jag har inte haft tid att tänka på sånt”. Men han menade sig ha svårt att föreställa sig att allt det komplexa som ägt rum i hans liv, alla erfarenheter och det rika inre livet han upplevt bara skulle försvinna i ett svart hål då hans tid var kommen. Det hade han svårt att tro.

Han trodde på nån sorts fortsättning ”även om det inte finns någon logik i det”, som han uttryckte sig.