Han hade ett IQ på 126 – men ingen hjärna

Vår jaguppfattning är intimt förknippad med kroppen. Många upplever att de ÄR sin kropp. Men denna omedvetna generalisering måste korrigeras vid förlust av en kroppsdel, eftersom jaguppupplevelsen då är opåverkad.  I själva verket har jaget mycket lite med kroppen att göra. Jagupplevelsen är immateriell, den sitter i medvetandet. Och medvetandet sitter i hjärnan – eller?

På sjuttiotalet fick professorn i neurologi John Lorber in en man med ett ovanligt stort huvud. Allt tydde på att det var en s k vattenskalle. Mannen, som inte klagat på några hälsoproblem, var matematikstudent med ett IQ på 126 och hade vunnit pris för sina matematiska färdigheter. Vid en CT-skanning visade det sig att mannen var ”praktiskt taget utan hjärna”, som Lorber uttryckte det.

Kraniets hålrum var fyllda med hjärnvätska, bara omslutet av en millimetertunn hinna av nervvävnad. Lorber kunde knappt tro sina ögon, men upprepade skanningar gav samma resultat. En normal hjärna väger kring ett och ett halvt kilo, vävnaden hos denne man vägde mellan 50 till 150 gram. Undersökningen innebar inga förändringar i den unge mannens liv, han levde vidare med sin i det närmaste obefintliga hjärna. Detta berättar den norske biologen Trond Skaftnesmo i Forum för antroposofi, december 2006.

Vartefter skulle Lorber undersöka 600 vattenskallar med allt från nästan normal hjärnstorlek till kranier fyllda av hjärnvätska till 90-95 procent. I denna grupp vara bara tio procent mentalt tillbakastående, resten hade en IQ på över 100.

Detta utlöste naturligtvis debatt och strid inom fackkretsarna. Varken John Lorber eller hans kollegor förmådde lägga fram någon helhetlig teori som förklarade dessa fenomen. Än idag har de därför framstått som ”oberörbara anomalier” (avvikelser från det normala). Gissningarna hos Lorber och hans kollegor var antingen att hjärnan har en överkapacitet så stor att den fungerar även om den reduceras till fem procent av sin ursprungliga volym. Eller så har hjärnan en anpassningsförmåga som kan flyttas till andra områden av hjärnan som är intakta.

Lorbers upptäckt påminner oss om att vi redan varit tvungna att revidera många av våra modeller om hjärnans funktionssätt, säger Skaftnesmo. Länge trodde man att det fanns specifika ”minnesspår” i hjärnan, att minnen ”lagrades” ungefär som på ett datachip. Men närmare undersökningar har visat att minnet inte låter sig lokaliseras till bestämda hjärncentra. Minnet är överallt och ingenstans.

Men om hjärnan inte lagrar våra minnen och erfarenheter, hur kan den då rekonstruera dem? Och var finns de innan de rekonstrueras? Och var är sinnet/medvetandet/jaget över huvud taget? Är hjärnan inte alls något organ för att producera tankar, utan snarare ett organ för att fånga upp dem? Som en radio? Radioapparaten producerar inte själv programmen. Den fångar upp och förmedlar dem.

Biologen Rupert Sheldrake menar att hjärnan inte är medvetandets orsak, utan snarare dess redskap.

Om vi tänker så blir det lättare att förstå att en reducerad hjärnvolym ändå kan ge fullgott resultat. För om hjärnan är producent av vårt medvetande – hur kan vi då fungera utan hjärna? Radion fungerar inte när den är trasig. Om Sheldrake har rätt talar vi inte om någon justering av neurologin. Vi talar om ett radikalt nytt paradigm.

Och just det kan ju vara en förklaring till att dessa fenomen så länge kunnat förbli gömda och glömda.

 

Twingly BlogRank

    • Frode
    • april 26th, 2012

    Lorber admitted it later, saying that he ”was only half serious”, but defends himself with: ”I can’t say whether the mathematics student has a brain weighing 50 grams or 150 grams, but it is clear that it is nowhere near the normal 1.5 kilograms.”

    • InG
    • juli 8th, 2012

    Mycket intressant!

  1. No trackbacks yet.