Götgatans egen Soup Nazi

Svenskarna älskar sin gräddglass. Sedan femtiotalets pinnglass med två smaker – vanilj och jordgubb – omfattar marknaden idag en uppsjö av smaker. Och inte längre bara pinnglass. Sen årtionden har vi strutglass och glassbarer som serverar glass i lösvikt (skopglass). Och mjukglass – en lågbudgetvariant gjord på i princip vällingpulver.

För de som inte är så förtjusta i den feta svenska gräddglassen har de senaste åren en ny typ av glass etablerats på glassbarerna – gelato, italiensk mjölkglass. Gelato betyder ’glass’ på italienska men syftar alltså på den typ av glass som består av mjölk, socker och smakämnen. Gelato innehåller med andra ord inte grädde, vilket ger en mer läskande, mindre fet upplevelse.

Den första italienska glassbaren i Stockholm hette Venezia och låg i Götgatsbacken i närheten av Medborgarplatsen. Jag och mina vänner upptäckte den på sjuttiotalet och blev frälsta. Vi gick dit så ofta vi kunde – och inte bara när det var varmt. Jag tror till och med att baren var öppen på vintern, men det ska vi låta vara osagt.

Innehavaren, en sträng äldre polack med ett uttryckslöst stenansikte, hade en ständigt snurrande glassmaskin bakom disken. Då och då skalade han lite bananer som han slängde i, ibland frukt eller bär. Trots att han talade mycket dålig svenska förstod han trots allt när kunden beställde sina strutar. Däremot var det oklart om han riktigt hängde med i beställningarna av de olika smakerna. Fast vi uppdagade snart var skon klämde.  Med en närmast patriarkal pondus regerade han sin glassbar med stor auktoritet. Här var det HAN som bestämde. Även smakerna, skulle det visa sig.

För oss nyfrälsta blev detta tydligt då vi upptäckte att han gav mer glass till vissa kunder. Vad var det som gällde här? I smyg började vi därför bedriva fältstudier. Och vi upptäckte snart att de gynnade följde en  social kod som löd – Som stammis får du  en större portion än nytillkomna. Men detta privilegium upphör då du själv väljer smak – då straffas du med en mindre portion. 

Vi började därför raskt tillämpa lagen. Nu beställde vi bara stor eller liten strut och betraktade sedan hur stenansiktet – med ett synbart välbehag – slevade i de smaker HAN ansåg att man skulle ha. Vid överlämnandet till oss av de med tiden allt större portionerna sprack stenansiktet upp i ett välvilligt leende: vi förstod varandra. Man var med i klubben. Med ett visst deltagande noterade man sedan de som ännu var suckers och som bestraffades med ynkliga portioner för att de inte fattat grejen.

Jag tror stenansiktet kände sig som lite av en konstnär som blev kränkt av att vissa ville bestämma över hans konst. Det var ju ändå HANS glass! Han var Götgatans egen Soup Nazi, årtionden före den newyorkska förebilden som Seinfeld parodierade. Dessvärre finns Venezia-mannen inte längre i livet. Han och hans glassbar försvann efter några år. Men hans pionjärinsats är idag legendarisk – flera av dagens gelato-barer hävdar att de är efterföljare till honom. I sanning en kulturimpuls!

Och av dessa barer finns en som står ut som extraordinär – StikkiNikki. Deras gelato har samma läskande friskhet som glassen på gamla Venezia. Desutom är den ekologisk, vilket gör en stor skillnad rent smakmässigt jämfört med konkurrenterna. Det sägs att deras kiosk på Tegelbacken skall återkomma i juni efter omfattande vägarbeten. Men sedan ett år tillbaka har de en butik på historisk mark för oss nostalgiker – Götgatan 46, praktiskt taget vägg i vägg med gamla Venezia! De har redan börjat ha helgöppet ”även om det snöar”, som Nikki själv säger…

Och jag garanterar – här får ni välja smakerna själv!

 

Twingly BlogRank


  1. No comments yet.

  1. No trackbacks yet.