Klarar inte du heller att gå den antroposofiska skolningsvägen?
Med den antroposofiska skolningsvägen menas den väg antroposofen går för att genom meditation förädla sitt inre. Denna skolningsväg anses mer eller mindre definiera antroposofin. Frågar man en antroposof hur man går den vägen får man veta att man ska läsa Hur uppnår man kunskap om högre världar, där Rudolf Steiner ger en allmän orientering i förhållningssätt med några få konkreta övningar. Som bredvidläsning rekommenderas det lilla häftet Grundläggande övningar som ger några enkla koncentrations- och viljeövningar. That´s it.
Men egentligen ställer dessa texter mer frågor än de ger svar. Det är nämligen inte så enkelt att meditera som man i förstone kan förmoda. Om man ska gå efter Steiners anvisningar vill säga. Man misslyckas nämligen ständigt. Tappar koncentration och fokus. Somnar. Men det är bara att kämpa på, säger de som vet, misslyckandet är ett nödvändigt ont. Alla misslyckas, heter det. Därför står man där med sina frågor. Men den officiella hållningen är att det är vars och ens ensak hur man mediterar. Och eftersom lärjungen på detta sätt lämnas att ”i frihet” välja tillvägagångssätt helt själv framstår den antroposofiska skolningsvägen med tiden som rätt diffus.
För en utomstående måste detta framstå som egendomligt. Nybörjaren lämnas därhän i sin strävan. Man är hänvisad att själv leta i den omfattande Steiner-litteraturen eller i svensk sekundärlitteratur. Fråga andra. För det finns en rad frågor. Hur ska jag meditera? Varför ska jag meditera? Vilka meditationer ska jag göra? Var får man tag på dem? Gör jag rätt? Varför lyckas inte mina övningar? Vilka tecken skall jag vara uppmärksam på? Detta leder till en stor osäkerhet hos människor med de mest seriösa avsikter. Denna officiellt sanktionerade låt-gå-mentalitet lägger stora hinder i vägen – den väg som anses vara antroposofins viktigaste.
Detta är olyckligt eftersom den inre skolningen är ett högprioriterat område för en antroposof. Ändå läggs inte två strån i kors från ansvarigt håll att bistå medlemmar i detta viktiga värv. Denna livsuppgift. Inget stöd ges, inga frågor klargörs, inga generella regler eller hållpunkter, inga regelbundna kurser. Aldrig uttalas intentioner att hjälpa till att lägga en grund. Det enda som erbjuds är någon från utlandet som kommer nån gång om året till Järna och håller ett föredrag. Och kanske att en enskild medlem tar på sig att hålla en (dyr) kurs.
Bristen på stödjande orientering är fatal inte minst då man står inför rätt komplicerade förhållningssätt. Många av de krav som uppställs i Hur uppnå man kunskap… är så avancerade att de framstår som i det närmaste omöjliga att leva upp till:
En dygd som man först måste tvinga sig till är värdelös för den ockulta skolningen. Så länge man ännu har ett begär stör det skolningen, även om man anstränger sig för att inte ge efter för det. Och det är likgiltigt om detta begär tillhör kroppen eller själen. Om någon till exempel avstår från ett visst njutningsmedel för att därigenom luttra sig, så hjälper detta honom enbart om hans kropp inte lider av denna avhållsamhet.
Vem har hört om en ung människa utan begär? Ovanstående och liknande citat reser frågan om när det är rimligt att påbörja skolningsvägen. Är det någon mening att sätta igång redan i till exempel tjugoårsåldern när man saknar egentlig livserfarenhet? Är det då över huvud taget meningsfullt? Kan man verkligen komma någonstans i sin esoteriska skolning innan, säg femtioårsåldern? Frågor, frågor.
Nybörjarens känsla av otillräcklighet riskerar med åren formas till ett torrt konstaterande: Jag kan inte leva upp till detta. Jag klarar inte att gå den antroposofiska skolningsvägen. Jag saknar förutsättningar. Och man tror man är ensam om detta. Sen får man reda på att de man betraktar som ledande personligheter också har dessa svårigheter. Och då undrar man ännu mer – funkar detta verkligen? En del säger till och med att man måste räkna med att det kan ta år, ja decennier innan man märker något. Kanske man inte kan räkna med resultat förrän i nästa liv!
Samtidigt vet man att det finns andra meditationsskolor som är betydligt mer lättillgängliga och – som det verkar – ger mer påtagliga resultat.
Man kunde tycka att det skulle vara en huvuduppgift för Antroposofiska sällskapet att upprätta en ständigt pågående meditationsskola där grunderna ges och frågor besvaras. Samt att man trycker upp ett häfte med råd i hur man går den antroposofiska skolningsvägen. Med meditationer, översikt över de viktigaste böckerna i ämnet. Och FAQ (frequently asked questions). Är detta verkligen för mycket begärt?
Att frågan överhuvudtaget behöver ställas är anmärkningsvärt.
Fuldstændigt korrekt beskrevet, samme situation råder i Danmark, og med samme resultat, at alle unge søgende mennesker søger alt andet end antroposofien.
Men findes der egentligt overhovedet nogen i Sverige der kunne skrive noget sådant?
Johannes!
Dina frågor är berättigade, fast utifrån en synvinkel enkla att besvara. Det skall inte finnas någon Route 66 till insikt i andliga sammanhang. Det vore för den personliga utvecklingen ”A Highway to Hell” att följa ett i förväg upplagd spår eller klara riktlinjer.. Varje individ har sina egna karmiska hinder OCH hjälpkrafter i livet. Vad som gäller för en, är värdelöst för en annan. Doktorns försiktigt hållna anvisningar duger utmärkt att börja med. När man kommer dithän att man tar itu med Högskoletimmar och de specialiserade föredragen, särskilt de hållna under WWI, stöter man på problematiker som är dagsaktuella i dag. Då förstår man att antroposofisk övning inte är ett Quick Fix”, utan ett kluster av sublima sammanhang som man helt enkelt må leva med som inre frågeställningar, om nödvändigt ett halvt eller helt liv, för att kanske, någon gång, i sinom tid vakna med en klar bild av vissa sammanhang.
Detta är något som ingen berättar om, sannolikt av marknadsföringsskäl, då unga människor som vill ha något, vill ha det fort. Nu! Då vill man inte berätta att: Kära du, detta kan du traggla med tills du hamnar på hemmet, och kanske även längre. Vem skulle köpa en sådan kurs för dyra pengar? Antroposofi har ju också blivit en födkrok, vilket man får tycka vad man vill om.
Men du har helt rätt i att en hederlig konsumentupplysning fattas.
Med en sådan vore vi inte många som, efter 35 år fortfarande försökte…..
Curt, læg lige mærke til sætningen ”Man kunde tycka att det skulle vara en huvuduppgift för Antroposofiska sällskapet att upprätta en ständigt pågående meditationsskola där grunderna ges och frågor besvaras”.
De er vel en ret genial ide, der er i så fald tale om et individuelt møde og individuelle arbejdsprocesser.
Mitt intryck är att man odlar en falsk ”vi sitter alla i samma båt”-mentalitet. Precis som inom andra områden skiljer vi oss mycket åt i begåvning, engagemang och förmåga även när det gäller meditation. Men istället för att uppmärksamma dem som har en större förmåga och ge dem ett motsvarande större ansvar verkar man gå efter antal tjänsteår. Som en direkt följd av detta saknar man i stor utsträckning ledande personer som kan tala med auktoritet om meditation.
Här finns trots allt en del kurser: http://www.antroposofi.nu/aktuellt/kurser/
Någon som har koll på denna bok? http://www.amazon.ca/Meditation-Spiritual-Perspective-Rudolf-Steiner/dp/1855842610
Gert och Anders!
Visst vore det en bra sak att göra som Gert föreslår. Jag tror ändå Anders kommer problemet nära i sin fundering. Det är min upplevelse att man i ”kretsarna” ogärna talar om sådana saker alls, de hör så att säga till intimsfären. Delvis vill man kanske undvika att oinsatta missförstår, delvis vill man inte offentliggöra vad man själv uppnått. Detta kan ju ha minst två konsekvenser, pro primo att ingen vet vem som vet (i fall någon vet alls), pro secundo att den som till äventyrs har kommit en bit på väg, av någon anledning sitter på sin kunskap, då kunskap som inte är allmän, är lika med makt i sociala sammanhang. Själv vet jag inte vad jag skall tro om detta, flera möjliga svar finns säkert. Utmärkt dock att Johannes tar upp saken, lite genomlysning skadar nog inte.
@curt jansson
Curt, att jag inte håller med dig i ditt första inlägg här ovan förstår du av min krönika. I själva verket är min text något av en protest mot din och många andras inställning i denna fråga. Du upprepar bara den gängse hållningen. Jag talar ur egen erfarenhet. Att mot detta hävda att allt är som det ska känns lite grann som ett hån. Att mina ”krav” skulle vara förmätna. Möjligt att jag inte ansträngt mig tillräckligt. Men jag har ansträngt mig. Att säga att mina önskemål är onödiga, felaktiga eller säga att jag missförstått känns orättvist. Och jag kan då bara konstatera att du inte förstått min poäng. Ska jag tolka din antydan som att klarhet inte är önskvärd? Och att det inte ingår i sällskapets uppgifter att kontinuerligt finnas till hands med råd och dåd? Menar du på fullt allvar att svårtillgänglighet och brist på engagemang hos ansvariga är en förutsättning för ett sunt karma? Jag har aldrig förordat en ”quick fix” att hjälpa till att undanröja hinder på skolningsvägen. Jag talar inte om att ta bort MINA EGNA karmiska hinder. Jag talar om den brist på allvar ansvariga visar genom att inte erbjuda råd och vägledning RENT GENERELLT. Denna hållning är svår att uppfatta som annat än en brist på ansvar i en angelägenhet av högsta vikt för Antroposofiska sällskapet. Menar jag.
Johannes!
Akta blodtrycket för böfvelen! Du har tydligen förväntat dig en negativ reaktion från min sida, vilket du läst in i min kommentar. I själva verket lägger jag ingen bedömning alls på hur någon sköter sitt inre liv eller tar ansvar för uppkomna frågor. Jag försökte helt enkelt berätta hur jag upplevt problematiken genom många år i Järna, mina ord om quick fix och desslikes var ju inte riktade mot dig, utan evt. mot de som anser att alla bör söka själv utan att kunna inhämta råd någonstans.
En sak jag kom att tänka på nu, är att då vi bägge var nyanlända på stället fanns där sådana som Jörgen Smit, Rut Nilsson, Dan Lindholm och Mor Karin, vilka man kunde gå till privat för att söka råd och riktning om dessa saker. Med tiden försvann denna möjlighet alltmer, dels av naturliga orsaker, dels för att en själv inte längre såg nya stjärnor på platsen som naturliga att anförtro så intima saker till. Vet ej om du haft likartad upplevelse av detta. Men gör mig inte så orätt som du nu gjort, att anklaga någon för att inte arbeta tillräckligt hårt på sin skolningsväg har jag aldrig gjort och kommer av lätt insedda skäl aldrig att göra, då jag själv därvidlag ännu ”ligger under för drifter och begär” (som Jörgen S humoristiskt uttryckte det) samt lider av en plågsam lathet inför sådana ansträngningar. Dessutom ligger det mig ytterligare fjärran att klaga på gamla vänners insatser därvidlag. Jag har evigt nog med att bekämpa min egen lättja, om jag inte skulle ta itu med andras också. Jag är väl för f.. ingen präst! Nåh, hoppas denna drápa klargjorde litet, annars får du säga till, så försöker jag igen.
@Johannes
Curt, du kanske inte uppfattade den polemiska tonen i ditt eget inlägg:
”Det skall inte finnas någon Route 66 till insikt i andliga sammanhang. Det vore för den personliga utvecklingen ”A Highway to Hell” att följa ett i förväg upplagd spår eller klara riktlinjer.. Varje individ har sina egna karmiska hinder OCH hjälpkrafter i livet. Vad som gäller för en, är värdelöst för en annan. Doktorns försiktigt hållna anvisningar duger utmärkt att börja med.”
Dessa formuleringar var alltså inte avsedda att uppfattas som en kritik av min krönika. Så OK – då gör jag inte det.
Johannes !
Utmärkt! Nej, gör inte det! Ett spätt försök att tolka en allmän hållning så som jag själv upplevde den, från dåtida koryféer med nedlåtande ton…
Hej Johannes , jag förstår att det kan vara svårt med den så kallade ”skolningsvägen” för vi ska ju inte gå i kloster.
Steiner talar ju ingenstans om en ”skolningsväg” men det han talar om är ”Pfad der Erkenntnis”, ”kunskapens stig”, inte väg !
Du har nog en poäng i det du säger och det är nog många som tänker som du- men tyvärr skulle jag vilja säga, så har det inte mycket att göra med det som Steiner utvecklat som en ”kunskaps stig” till ett mera individuellt självmedvetande och medvetande om tillvaron överhuvud taget.
Kanske är det så att Steiner har blivit helt fel tolkad av de så kallade ”antroposofer” ( det är i princip diskriminerande att tala om antroposofer idag det är individer det handlar om) som du haft kontakt med.
När det gäller begär så är fjärde kapitlet i Hegels ”Andens fenomenologi ganska tydligt med vad begär kan vara, driften till självmedvetande.
Begreppet meditation är i dagens läge ett utvidgat begrepp som fyllts med innehåll som är mycket missvisande , meditation betyder ursprungligen – att tänka efter ”reflektera”.
Kontemplation är ett komplementerande begrepp till meditation och skolning är väl det man kunde kalla bildning.
Man lär så länge man lever, men drömmer man om att skåda änglar och dylikt får man nog vänta tills man lärt sig att respektera en annan människas individualitet.
Utan helt vanlig allmänmänsklig bildning fungerar ingen ”skolningsväg”!
Börja med andakt i det vardagliga!!!
Jag gillade Curts inlägg med route 66
@Heidegger
Hej Heidegger. Ja du ser – det finns olika tolkningar och rena missförstånd. Det understryker det rimliga i kravet på en grundläggande rådgivning eller förberedelse för nytillkomna. Och en enkel orienterande skrift. Att Antroposofiska sällskapet ännu inte sett denna uppgift som självklar säger en hel del.
Johannes, jag förstår vad du menar men jag tror inte det skulle hjälpa för om du läser Steiner så finns svaren på det som du behöver veta för att komma igång och sen måste du naturligtvis göra jobbet själv.
Att upprepa det som redan står hos Steiner tycker väl endel vore lite överflödigt ,visst finns det en tröskel man måste gå över och då behövs eget intresse och egen drivkraft,
Jag menar att en viss del av kunskapandet bör ske i muntlig form , genom levande ”logoskraft” och inte genom skriftlig formal logik.
Jag antar att dialektik aldrig varit ditt intresse , synd tycker jag , för samtalet är nog det som ger bästa grunden.
För mig verkar det som om du haft otur genom att inte möta de människor du kunnat få råd av.
Som sammanfattning vill jag upprepa det jag försöker att säga ,enligt min mening finns det tillräckligt med skrifter om kunskapandet, för att få en klar bild av vad som gäller.
Genom att bara upprepa det som redan finns eller som endel menar- förklara och förenkla det som Steiner säger, så att alla kan förstå , göra det idiot säkert räcker inte. Att Steiner inte kan förstås utan vissa ansträngningar är nog ett faktum, men går det att förenkla göra det lättare ,jag har inte upplevt det även om jag läst sådan skrifter som jag tror du menar, men på tyska.
Jag tror mera på det levande ordet att man talar med varandra byter erfarenheter.
Johannes jag erbjuder dig att ställa frågor om kunskapandet som du har och jag lovar du skall få svar , att kunna ställa frågor är nämligen svårt för en riktig fråga bär fröet till svaret i sig själv.
Det finns ingen konungs väg till kunskap!
@Heidegger
Tack för ditt erbjudande, men avsikten med min krönika var inte att be om hjälp för personlig del, eller att jag ”haft otur genom att inte möta de människor du kunnat få råd av”. Min avsikt var att påvisa ett systemfel som många lider av, inte bara jag. Det verkar som om du inte riktigt förstått det jag skrivit, ”för om du läser Steiner så finns svaren på det som du behöver veta för att komma igång och sen måste du naturligtvis göra jobbet själv”. Jag vet att Steiner givit en mängd anvisningar, problemet är att hitta dem utan att tvingas läsa igenom 350 band på tyska. Och uppmaningen att jag måste ”göra jobbet själv” verkar komma ur ytterligare ett missförstånd. Kanske du ska läsa texten en gång till?
Hej Johannes!
Frågan var alltså:
”Klarar inte du heller att gå den antroposofiska skolningsvägen?”
Det kan man ju fråga sig…Jag tror alla som på allvar tar upp antroposofin går en slags skolningsväg. Sedan beror det på engagemang, vägledning, förmåga, tidigare liv och annat hur långt man kommer. Det är ju inte heller nödvändigtvis den som kan ”skåda änglar” som har kommit längst. Kanske har den som skaffat sig ett skarpt tänkande kommit längst…eller den som uppövat en stor förmåga att leva sig in i olika sammanhang och olika människors sätt att tänka.
Det är ju inte heller så att detta var den enda vägen Steiner nämnde. Han nämnde ju åtminstone två andra, nämligen den ”tankemässiga” (som brukar exemplifieras med Frihetens Filosofi och boken han skrev om Goethes kunskapsteori + egentligen hela Goethes fenomenlogi), samt den ”känslomässiga”, som han visserligen hävdade var svår att följa i vår tid, men som jag inte känner till att han skulle tagit avstånd från. Gissningsvis innehåller alla vägarna element från de övriga, och är väl fundamentalt sett bara olika sätt att leva sig in i den yttre och/eller inre världen, så att…på tid och längd…genom arbete och nåd, perceptioner och begrepp som man inte tidigare hade framträder. Det är i alla fall min bild av läget. Synpunkter mottages…
Hur som helst: Jag håller med dig. Jag har själv massor med frågor om invigningsprocessen, men saknar ett sammanhang där man kan diskutera sådant. Jag tycker att det borde gå att på ett grundläggande sätt beskriva den, utan att för den skull förneka att var och ens väg (se ovan) och personliga utmaningar kan vara olika. Det kan vara skriftligt – om det befinnes lämpligt att avhandla det ”offentligt”, men framförallt genom muntlig tradition från de som vet. Tyvärr ser det dock ut – från mitt utanförperspektiv på AS – precis som du säger, dvs att det finns en ovilja att söka reda på de personer som faktiskt kan nåt om sådana saker, en ovilja att bygga upp de strukturer som behövs (en uppgraderad FHA, förslagsvis) och en skepsis kring allt vad ”gurus” och personlig vägledning heter.
Hälsningar
RB
@RB
Hej RB! Den mänskliga biografin är det mest individuella som finns – oavsett hur mallad och generell en undervisning man deltar i är, vare sig det handlar om en grundskola eller en ockult skolning. Våra liv har sina egna vägar oavsett. Så den rädsla många antroposofer hyser inför att en övergripande orientering om grunderna i en inre skolning skulle beröva dem friheten att gå sin egen individuellt designade skolningsväg, känns osaklig och överdriven. Jag förstår inte varför detta ska vara så svårt att ta till sig.
Som antroposof deltar man ju ändå i kurser, föredrag och allehanda sammankomster på temat inre skolning. Problemet är att de bara är fristående fragment i den större helhet vi alla längtar efter att uppleva. Jag menar att sällskapet borde ombesörja denna helhetsgestaltning. Istället hattas denna huvuduppgift bort och reduceras till nån sorts oseriös hobbyverksamhet.
Till skillnad från etablerade lärosäten där det går ut på att under många år plugga in bokliga kunskaper, handlar det här om att tillhandahålla en bred orientering i grunderna. Och de skall INTE pluggas! De är bara till för att trygga att man har säkra utgångspunkter i gestaltningsprocessen av det egna livet. De skulle fungera mer som en orientering på den väg du själv måste gå till hundra procent.
Tack för ditt inlägg!
Kurserne som blev anbefalet højere oppe er præcist hvad man behøver at have, det skal bare være rullende kurser over hele året og med genvelkomst hvis nogen behøver at opfriske dette.
Hurra for det!
Hvis man ser på den vigtighed Steiner selv lægger på at gå en indre vej, så er det klart at alle skal have tilgang til sådanne kurser.
Jeg tror et eller andet sted at man glemmer hvem der var omkring Steiner, medens han levede, det var mennesker der i høj grad vidste at man skulle meditere for i det hele taget at holde sig i en fremadskridende retning, noget som man ikke kan forvente sig af mennesker der møder antroposofien første gang.
Håber at denne praksis også kommer til Danmark.
@RB
En annan aspekt av det du tar upp är den ofrivilliga skolningsvägen. Om du inte medvetet gör andliga övningar utvecklas du givetvis ändå. Du kan inte gå genom livet opåverkad. Ditt liv förändrar dig helt enkelt för att du lever det. Och jag tror precis som du att med ett lidelsefullt intresse för t ex antroposofi struktureras din själ så att denna förändring går mer på djupet. Och det är ju det som är tröstande att veta för dem som anser sig ha misslyckats med sitt medvetna inre övande. Det är ju ändå livet som är huvudsaken. Och egentligen är en sådan vetskap också något att uppmärksamma i den rullande kursverksamhet Gert föreslår här ovan. HUR utvecklas de som inte övar medvetet?
Netop fordi alle gennnemgår en udvikling igennem livet burde sådanne kurser altid være åbne, gratis (eller ihvertfald altid tilgængelige) og opreklamerede, således at mennesker der mærker at de bevæger sig altid kan finde gode samtalepartnere i forhold til åndelige spørgsmål.
Hvis ikke antroposofien gør det, trust me, så er der masser af tosser der gør det istedet (sådan er det jo allerede idag).
@Michel
(Signaturen Michel, som denna kommentar är ett svar på, har önskat att hans kommentar skall raderas.) Som jag ser det är vi antroposofer inympade med goda föresatser där vi väljer att tolka allt till det bästa. Detta har närt en eufemism-kultur (förskönande eller beslöjande omskrivningar, ofta för saker som anses oangenäma) som med åren har känts alltmer plågsam. Att säga som det är har uppfattats som kärlekslöst, underförstått vi gör ju alla så gott vi kan. Och visst gör vi det. Men i denna dimma av eufemismer skyms en mängd problem som vi behöver tala om. De försvinner inte bara för att vi inte talar om dem. Jag tror tvärtom att de förstärks av att ingen låtsas om dem. I alla fall kommer de aldrig att lösas i denna kollektiva tystnad.
Jag ser därför min roll med Mummel i kön som den som vill uppmärksamma problemen, som vill uppmuntra till debatt. För ju mer vi ventilerar sakerna, desto mer kommer rörelsen till insikt om var skon klämmer. Det är med andra ord en strävan efter ökad medvetenhet som är mitt syfte. Jag ser det som en kärleksgärning.
(Signaturen Michel, som denna kommentar är ett svar på, har önskat att hans kommentar skall raderas.)
Michel,
”Hur många av er har lust att starta upp grupper där vi belivar rörelsen? Där vi tar tag i vad som behöver göras.”
Jag är absolut intresserad av att diskutera frågan. I grund och botten håller jag med Johannes om att det är AS ledning som bär det största ansvaret för att försöka få skutan på rätt köl igen – och inte vi i den (något) yngre generationen som ska behöva ”skapa något ur intet”. Men det är klart – om inget händer – så får man börja fundera på om övriga delen av rörelsen kan göra något.
Problemet är att det du föreslår är svårt. Varför? 1. Man måste veta var det gick snett för AS, annars kommer det att hända igen. 2. Därför att esoterik bygger på tradition. Det gör egentligen allting, men speciellt måste esoterik göra det eftersom det är ett område som är så olika allt annat vi pysslar med i vårt vanliga liv. Därför skulle jag – om jag vore delaktig i det du förslår – aldrig dra igång något utan att först ha förankrat det ordentligt hos personer som har egen erfarenhet av esoteriskt arbete och villkoren för en fungerande esoterisk tradition. Jag är övertygad om att denna kompetens faktiskt finns inom rörelsen om man letar ordentligt…och naturligtvis även utanför.
Sedan är det ju det där kruxet i att få tag i alla personerna, inte minst så att det kan hända nåt på olika geografiska orter.
Men…detta är bara mina personliga reflektioner. Har du några idèer hur man skulle kunna göra så låt oss höra!
Hälsningar
RB
Civilingenjör, Östergötland
(Signaturen Michel, som denna kommentar är ett svar på, har önskat att hans kommentar skall raderas.)
Hej Michel,
”Ditt inlägg får mig att rikta fokus mot AS. På ett möte med Projekt Järna mötte jag Mats-Ola Ohlsson som presenterade AS…”
Jag är ingen större expert på den antroposofiska rörelsens organisation. Jag träffar antroposofer ibland, men har aldrig varit engagerad i någon del av verksamheten. Så vad jag egentligen menar är väl inte just Antroposofiska Sällskapet i strikt mening, utan den organiserade antroposofin, och då speciellt de personer som fungerar som ledare – eller ses som ledare – där. Och att det är naturligt att dessa – som i vilken organisation som helst – tar initiativ till eventuella förändringar som behöver göras, eller i annat fall är öppna för förändringar som föreslås av ”medlemmarna”, dvs de som uppfattar sig som en del av rörelsen. Att man är öppen för förändringar och att det som behöver förändras förankras med de som uppfattas som ledande i rörelsen. Då kan man bygga vidare på det som redan finns, och det kan på sikt utvecklas till något bärkraftigt. Det som annars riskerar att hända är ju att det hela bryts upp i fraktioner. Vi får ”gamla antroposoferna” och ”nya antroposoferna”, och ingen vettig människa har en aning om vad som är vad…Jag och Johannes hade nån diskussion om det där förra året. Johannes exemplifierade med vänster-sossar och höger-sossar har jag för mig. Du kan ju söka på bloggen.
Nu verkar ju förändringsprocesserna som jag talar om ovan inte direkt stå som spön i backen, om vi får tro vår vän Johannes och andra. Det är även så det ser ut utifrån, tycker jag. Då får man naturligtvis fråga sig om något kan göras på andra sätt. Ett sätt är ju att helt enkelt dra igång något (som du är inne på) och göra det som man själv tycker att det borde göras. Sedan får man se vad reaktionerna blir. En grupp kan man ju alltid starta. Men säg att t.ex någon skulle vilja utveckla den s.k. Fria Högskolan, längre än den idag är utvecklad. Vad händer då? Vad tycker de ledande personerna om det?
Ett sätt att komma lite framåt är väl att ta fram idéer och förslag hur man skulle kunna göra, i sådana här sammanhang, dvs på nätet. Sedan kan man kanske på lite sikt förstå vad nästa steg i utvecklingen kan vara. Jag vet att Johannes förra året funderade på en hemsida där sådant skulle kunna skissa upp, men jag vet inte om han gav upp det. Annars finns ju sidan http://www.angeloi.se, som är ett utmärkt ställe att skissera upp sådana här saker. Det händer visserligen inte mycket där just nu…men det finns ett flertal frågeställningar som vi bara börjat skrapa på ytan av. En del av trådarna har jag själv (RB / Robert) skrivit, men t.ex en som kallar sig Benedictus har också skrivit en hel del. Du kan ju t.ex kolla in Benedictus inlägg ”Rudolf Steiner 2012?”. Det gäller det vi pratar om här. Kanske har du nåt bidrag till frågan?
Jag har också föreslagit att man någonstans skulle kunna ha en lista med folk som uttryckt ett intresse för en antroposofi med en annan ”touch”. Listföreståndaren skulle där kunna se tex. vilka som befann sig på samma ort, vilket kan vara ett första steg mot att en grupp kan bildas på denna ort. Listan i sig skulle inte behöva vara offentlig, men det kan vara offentligt att den finns.
”Tar till mig punkt 2 och börjar leta efter esoteriska personer. Hoppas att jag redan har kontakt med eller med hjälp av er kommer att finna.”
Gör som du tycker, men åtminstone jag skulle ju försöka ta kontakt med de som ”har varit med förr” när det gäller sådana här saker. Jag vet ju inte vad du skulle vilja göra i din grupp, men den ”som varit med förr” kan ju säkert komma med synpunkter på det som du föreslår, och har säkert egna uppslag.
”Svidande kritik men hur många delar den? Om ni/vi är många varför gör ni/vi ingenting? Låt oss samlas och börja arbeta…”
Ja, är ni/vi många? Det kan man fråga sig. Under årens lopp har ett flertal svenska diskussionsforum för antroposofi växt fram på nätet. Alla jag har sett har drivits fram av ett fåtal ”eldsjälar” som hållit diskussionen igång. Och när någon av dessa av en eller annan anledning har lämnat skutan, då har tystnaden infunnit sig…Det kan tyda på att intresset egentligen inte är så stort, tyvärr. Alternativt att det är många därute som inte vill vara uppkopplade i sådana sammanhang…
Varför gör vi så lite? En del av svaret är väl att man har lite annat för sig också…Plus att motivationen inte är sådär jättestor för min del eftersom jag överhuvudtaget inte känner till mer än någon enstaka person på min ort som skulle kunna vara med på något sådant. Jag är helt enkelt osäker på om det finns underlag för en grupp, nu anno 2012. Men jag tycker att den antroposofiska impulsen är en bra grej och försöker ge mitt lilla bidrag till att i alla fall hålla ångan uppe, och frågeställningarna öppna. Därav diverse inlägg, t.ex på denna blogg.
RB
(Signaturen Michel, som denna kommentar är ett svar på, har önskat att hans kommentar skall raderas.)
Michel,
”Kanske kan du tipsa mig eller ta mig in i ett mer påtagligt antroposofiskt sammanhang än anonyma, digitala forum.”
Egentligen inte, eftersom jag aldrig varit med i sådana sammanhang…Vi sitter väl lite i samma båt, på sätt och vis. Jag skrev en gång på 90-talet till Waldorfskolan i Linköping där jag bor, men fick då svaret att ”ingen levande förening längre fanns”. Det kan tyda på att det en gång funnits en. Istället ombads jag kontakta föreningen i Norrköping. Den har någon sorts verksamhet, men jag har bara varit där någon eller ett par gånger. De var i alla fall vänliga och fortsatte skicka sina medlemsblad till mig i nästan 10 år…Vet inte hur det är med ”stämningarna” där, om det är som Johannes beskriver här på bloggen. Järna-området har jag fått mig förevisat en gång, av en person som jag trodde hade koll på vad det var för något. Det visade sig senare att han egentligen hade noll koll, vilket är lite komiskt så här i efterhand.
Det jag kan har jag läst mig till, samt tänkt själv. Plus följt och diskuterat i internetforum, och med intresserade personer som jag träffat.
Angående kontakter: Signaturen ”Pappan” erbjöd sig ju att träffa dig. Jag har aldrig träffat honom, men alltid gillat det han skriver. Han kan sådana här saker.
”Inga som är modiga nog att samlas mer fysiskt över en kaffe eller öl och snabbare ventilera sakernas tillstånd?”
Min kunskap om sakernas tillstånd inom den organiserade antroposofin är nog inte så mycket större än vad jag här har givit uttryck för. Eftersom jag inte varit med där. Men detta utifrånperspektiv kan nog också vara bra, så jag har ställt det till förfogande. Vi sitter väl i samma båt alltså, som sagt. Om det bleve någon typ av träff med personer med liknande funderingar så skulle jag gärna komma. Vore t.ex kul att nån gång träffa Johannes och Pappan, samt naturligtvis dig också. Fanns även någon Miss Mysjkin här på Mummel förra året, som hade tankar på förändring.
RB
(Signaturen Michel, som denna kommentar är ett svar på, har önskat att hans kommentar skall raderas.)
Michel,
Ja, jag bor alltså i Linköping…och jag har inte körkort. För tillfället är jag inte ens där, utan på den östgötska landsbygden. Jag jobbar inte som ingenjör det här året utan hjälper till med en del saker på släktgården. Eller egentligen 2 gårdar, min morfars födelsegård och en annan som han köpte, där jag bodde från 9 års ålder till 21.
Så det är inte helt enkelt att åka iväg över en kväll bara sådar. Förslagsvis kan ju du och pappan träffas till att börja med, om ni vill det. Om ni kommer fram till något intressant, kan ni ju berätta om det, t.ex här.
Om någon lite större grupp hade intresse att diskutera antroposofins historia och framtid, så skulle man ju t.ex kunna träffas hemma hos någon över en helg. Om man har tid för sånt, förstås. Vore intressant om det även fanns en del gamla rävar från AS som tröttnat på aktuella förhållanden, och funderar på nästa steg. Jag skulle gärna komma om det blev nåt sånt.
Hälsn.
RB
”Men säg att t.ex någon skulle vilja utveckla den s.k. Fria Högskolan, längre än den idag är utvecklad. Vad händer då? Vad tycker de ledande personerna om det?”
Kallsinnighet är bara förnamnet, kan jag upplysa om. De är ungefär lika modiga som Michel, men inte lika intresserade. ”Aktivt ointresse” är mer beskrivande. Jag saknar inte förståelse för det. Men det är givetvis att beklaga. Om man tror på antroposofins potential. Tills vidare får vi verka i andra strukturer. Och det kanske inte bara är dåligt. (Se karmaföredraget 28 juli 1924 så förstår ni).
Pappan
”Kallsinnighet är bara förnamnet, kan jag upplysa om. De är ungefär lika modiga som Michel, men inte lika intresserade. ”Aktivt ointresse” är mer beskrivande. Jag saknar inte förståelse för det. Men det är givetvis att beklaga. Om man tror på antroposofins potential. Tills vidare får vi verka i andra strukturer. Och det kanske inte bara är dåligt. (Se karmaföredraget 28 juli 1924 så förstår ni).”
Aktivt ointresse, det låter inget vidare. Tack i alla fall för upplysningen, den är inte utan betydelse om man skulle få för sig att engagera sig i saken. Mina karmaföredrag befinner sig i min lägenhet, där jag just nu inte är, men jag ska kolla när jag kommer dit nästa gång…
RB
(Det är nu någon från typ Styrelsen skall rycka in och inflikna något om att nej nej nej, det var bara för att initiativet var Oseriöst, eftersom det kom från Han Där .. hade det kommit från Vem Som Helst annars så hade vi tagit det på Största Allvar. Eller som vår mummelvärd i all vänlighet sa när jag nämnde saken för honom vid grönsaksdisken på ICA i Järna: hade det kommit från Jeshu ben Aharon eller någon annan kändis, då hade jag tagit det på allvar. Han har sin charm. Och man får tacka för ärligheten.)
@Pappan
Att man hellre skulle ta en ”kändis” är naturligtvis sant. Men inte hela sanningen. En som genom sitt uppträdande provocerar och visar brist på respekt för etablissemanget kan aldrig komma fram till köttgrytorna. Det gäller i alla sammanhang. Jag ser inget konstigt i det.
Och problemet är ju inte att det finns köttgrytor. Utan att grytorna är ekande tomma och att köttbudet har fel, tja, hudfärg.
Kanske problemet är att man så länge (sedan det var befogat att hoppas, dvs Steiners sista år i livet) har odlat en stämning av att ha fett med kött i grytorna, att den som påpekar köttbristen tigs ihjäl, förlöjligas, misskrediteras och så vidare. För att inte tala om den som har fräckheten att faktiskt erbjuda köttet. En sådan är det i sekteristiska subkulturer en hederssak att finna fel på. Som om det var vederbörandes personlighet desom stod i fokus, och inte köttet till grytorna.
Nog sagt nu. Du kanske inte ens menar samma sak som jag med kött. Du kanske menar ära och berömmelse. Slog det mig just. I så fall lever vi verkligen på olika planeter du och jag.
Och så kan det ju vara, rent mentalt. Eller hur?