Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Med den antroposofiska skolningsvägen menas den väg antroposofen går för att genom meditation förädla sitt inre. Denna skolningsväg anses mer eller mindre definiera antroposofin. Frågar man en antroposof hur man går den vägen får man veta att man ska läsa  Hur uppnår man kunskap om högre världar,  där Rudolf Steiner ger en allmän orientering i förhållningssätt med några få konkreta övningar. Som bredvidläsning rekommenderas det lilla häftet Grundläggande övningar som ger några enkla koncentrations- och viljeövningar. That´s it.

Men egentligen ställer dessa texter mer frågor än de ger svar. Det är nämligen inte så enkelt att meditera som man i förstone kan förmoda. Om man ska gå efter Steiners anvisningar vill säga. Man misslyckas nämligen ständigt. Tappar koncentration och fokus. Somnar. Men det är bara att kämpa på, säger de som vet, misslyckandet är ett nödvändigt ont. Alla misslyckas, heter det. Därför står man där med sina frågor. Men den officiella hållningen är att det är vars och ens ensak hur man mediterar. Och eftersom lärjungen på detta sätt lämnas att ”i frihet” välja tillvägagångssätt helt själv framstår den antroposofiska skolningsvägen  med tiden som rätt diffus.

För en utomstående måste detta framstå som egendomligt. Nybörjaren lämnas därhän i sin strävan. Man är hänvisad att själv leta i den omfattande Steiner-litteraturen eller i svensk sekundärlitteratur. Fråga andra. För det finns en rad frågor. Hur ska jag meditera? Varför ska jag meditera? Vilka meditationer ska jag göra? Var får man tag på dem? Gör jag rätt? Varför lyckas inte mina övningar? Vilka tecken skall jag vara uppmärksam på? Detta leder till en stor osäkerhet hos människor med de mest seriösa avsikter. Denna officiellt sanktionerade låt-gå-mentalitet lägger stora hinder i vägen – den väg som anses vara antroposofins viktigaste.

Detta är olyckligt eftersom den inre skolningen är ett högprioriterat område för en antroposof. Ändå läggs inte två strån i kors från ansvarigt håll att bistå medlemmar i detta viktiga värv. Denna livsuppgift. Inget stöd ges, inga frågor klargörs, inga generella regler eller hållpunkter, inga regelbundna kurser. Aldrig uttalas intentioner att hjälpa till att lägga en grund. Det enda som erbjuds är någon från utlandet som kommer nån gång om året till Järna och håller ett föredrag. Och kanske att en enskild medlem tar på sig att hålla en (dyr) kurs.

Bristen på stödjande orientering är fatal inte minst då man står inför rätt komplicerade förhållningssätt. Många av de krav som uppställs i Hur uppnå man kunskap… är så avancerade att de framstår som i det närmaste omöjliga att leva upp till:

En dygd som man först måste tvinga sig till är värdelös för den ockulta skolningen. Så länge man ännu har ett begär stör det skolningen, även om man anstränger sig för att inte ge efter för det. Och det är likgiltigt om detta begär tillhör kroppen eller själen. Om någon till exempel avstår från ett visst njutningsmedel för att därigenom luttra sig, så hjälper detta honom enbart om hans kropp inte lider av denna avhållsamhet.

Vem har hört om en ung människa utan begär? Ovanstående och liknande citat reser frågan om när det är rimligt att påbörja skolningsvägen. Är det någon mening att sätta igång redan i till exempel tjugoårsåldern när man saknar egentlig livserfarenhet?  Är det då över huvud taget meningsfullt? Kan man verkligen komma någonstans i sin esoteriska skolning innan, säg femtioårsåldern? Frågor, frågor.

Nybörjarens känsla av otillräcklighet riskerar med åren formas till ett torrt konstaterande: Jag kan inte leva upp till detta. Jag klarar inte att gå den antroposofiska skolningsvägen. Jag saknar förutsättningar. Och man tror man är ensam om detta. Sen får man reda på att de man betraktar som ledande personligheter också har dessa svårigheter. Och då undrar man ännu mer – funkar detta verkligen? En del säger till och med att man måste räkna med att det kan ta år, ja decennier innan man märker något. Kanske man inte kan räkna med resultat förrän i nästa liv!

Samtidigt vet man att det finns andra meditationsskolor som är betydligt mer lättillgängliga och – som det verkar – ger mer påtagliga resultat.

Man kunde tycka att det skulle vara en huvuduppgift för Antroposofiska sällskapet att upprätta en ständigt pågående meditationsskola där grunderna ges och frågor besvaras. Samt att man trycker upp ett häfte med råd i hur man går den antroposofiska skolningsvägen. Med meditationer, översikt över de viktigaste böckerna i ämnet. Och FAQ (frequently asked questions). Är detta verkligen för mycket begärt?

Att frågan överhuvudtaget behöver ställas är anmärkningsvärt.