En manlig feminist måste inse att han själv utgör problemet. Och vägra vara man

SCUM-manifestet (Society for Cutting UMen) är ett radikalfeministiskt manifest publicerat första gången 1968. Det är en text som argumenterar för kvinnans frigörelse genom det manliga könets utplåning. Texten, som aktualiserats genom att Turteatern framförde den i höstas, har livligt debatterats och anses av många som grunden till våra dagars gryende ifrågasättande av feminismen.

Vilket är på tiden, kanske man vågar tillägga. Manifestet hävdar nämligen att mänsklighetens alla problem kan reduceras till problemet med män. Män ses som ofullständiga kvinnor, eftersom mannens y-kromosom är en ofullständig variant av kvinnans x-kromosom. Mannen framställs som ”en biologisk” olycka som styrs av sina drifter och vars intellekt bara är ett redskap för dessa drifter. Transsexuella kvinnor framställs som män som kommit till insikt om den manliga underlägsenheten och öppet erkänner den strävan som alla män innerst inne anses ha att vilja bli kvinnor.

Författaren till manifestet, Valerie Solanas (bilden), menar att mannen mentalt är fångad i ”skymningslandet mellan apa och människa” och endast har förmågan till negativa känslor. Medan kvinnan drivs av kärlek, medmänsklighet, oberoende och självförverkligande så drivs mannen av ett undflyende från sina känslor av hat, svartsjuka, förakt, äckel, skuld, skam och tvivel. Solanas menar att mannen i sitt undflyende av dessa försöker framställa sig själv som osårbar och märkvärdig genom ”Stor Konst” och ”Djupa Grejer”. Solana håller männen som grupp ansvariga för alla krig och våldsdåd .

Männens hänsynslösa målmedvetenhet, som sägs ha sin grund i en total avsaknad av empati, upprätthåller patriarkatet. En stor del av manifestet ägnas åt att avslöja och angripa de tekniker som används för att upprätthålla patriarkatet som duperat miljontals kvinnor att socialt anta sin underordnade roll.

”När kritikerna problematiserade Scummanifestets hatiska budskap mot en grupp i samhället, män, försvarades detsamma med att motsvarande hat i alla tider har riktats mot en annan grupp: kvinnorna”, skriver Maria Ludvigsson i senaste numret av Axess (1/2-12). Argumentationen är naturligtvis orimlig. Ett övergrepp kan inte rättfärdiga ett annat övergrepp. ”Feminismen har förlorat greppet”, skriver Kajsa Ekis Ekman i DN (7/1-12), ”den debatt som finns agerar ofta utifrån ryggmärgsreflexer över svunna tiders orättvisa”.

Något förvånande är att denna extrema vänsterfeminism vunnit gehör även inom borgerligheten. ”I brist på intresse och egen idéutveckling på området har borgerligheten fullständigt accepterat vänsterns idéer om vad jämställdhet är. (…) Från att vara vänsterns negativ har man blivit dess borgerliga uttolkare”, skriver Ekman. Samtidigt har den klassiska feminismen ändrat fokus – kravet på lika rättigheter har glidit över i krav på särbehandling.

”När en kvinna innehar en post benämns hon så gott som alltid som en kvinnlig representant. (…) Aldrig någonsin representerar en manlig riksdagsman andra män och lika lite representerar hans kvinnliga kollega alla svenska kvinnor. (…) Visst finns olikheter mellan könen, men utöver de uppenbara fysiska olikheterna är skillnaderna individer emellan större än skillnaderna mellan könen.”

Medan kvinnor alltid förväntas tillföra ett specifikt kvinnligt perspektiv i sin yrkesroll, finns inte alls samma förväntan på att män ska tillföra ett manligt perspektiv, skriver Maria Eriksson i samma nummer. Det manliga är i stor utsträckning det neutrala, det kvinnliga det avvikande, det som syns.

Under rubriken Män som hatar män frågar hon sig hur män ska förhålla sig till att de själva är problemet. Det är nämligen en grundläggande frågeställning i avhandlingen IngenMansLand av sociologen Linn Egeberg Holmgren. Hon har intervjuat 28 män som kallar sig feminister. Flera av dessa har uppfattningen att det är en motsägelse att forma män som goda män, eftersom det inte finns något gott i manligheten. Också den radikale feministen John Stoltenberg vänder sig mot idén om en god manlighet.

”Maskuliniteten hänger oupplösligt ihop med sexuell objektifiering av kvinnor, orättvisa och brist på empati. Det som återstår för den som vill göra feministiskt motstånd mot detta är att vägra vara man.”

Schablonbilden av mannen som människa ersätts i Holmgrens radikalfeministiska avhandling av att det snarare är kvinnan som är människa och mannen ett djur. Eller som det sägs i Scummanifestet: ”Att kalla en man för ett djur är att smickra honom.” De feministiska männen trasslar in sig alltmer, menar Maria Eriksson. De vill avskaffa sig själva, men kan ändå inte fullt ut lita på sig själva i den feministiska ansatsen och fastnar i en självdestruktiv labyrint. Som män utgör de per definition en del av problemet, inte av lösningen.

1968, samma år som hon skrev Scummanifestet, sköt Valerie Solanas  Andy Warhol med flera skott. Antagligen en logisk handling sett ur Valerie Solanas synvinkel. Han överlevde, men hämtade sig aldrig.

 

Twingly BlogRank

  1. No comments yet.

  1. december 5th, 2022
    Trackback from : مسوق الكتروني
  2. december 6th, 2022
  3. december 6th, 2022
  4. december 6th, 2022
  5. december 6th, 2022
  6. december 8th, 2022
    Trackback from : read more