Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Debatten om graffitins laglighet eller olaglighet är märklig. Enligt vissa kretsar är åverkan på allmän egendom helt okay om den av förståsigpåare kan anses vara konst.

Enligt Wikipedia är definitionen på graffiti ”texter, bilder eller en kombination av dessa som ristas, skrivs eller målas, oftast olovligen på offentliga platser eller annans egendom”.

Annans egendom. Oftast olovligen.

En kompletterande formulering lyder ”bilder som i konstnärligt syfte uppförts på ytor i det offentliga rummet av privatpersoner”. Termen avser oftast den graffiti som ”från 1970-talets början utvecklats av ungdomar i USA under subkulturella och oftast illegala former”.

Illegala former.

Som vi tidigare påpekat handlar graffitin sällan eller aldrig om en intention att försköna det underlag den appliceras på – som är den självklara utgångspunkten för all annan offentlig konst. Graffitin söker inget samförstånd med underlaget eller miljön. Tvärtom. Den självklara utgångspunkten är en konfrontation driven av ett egoistiskt hävdelsebehov utan intresse för underlaget och omgivningen. Snarare ett förakt, en demonstrativ likgiltighet.

Att viktig konst ofta är provocerande är som det ska vara. Men graffitin har anspråk på existensberättigande utanför lagen. Vilket är en helt annan sak. Konstnären anser sig ha en exklusiv rätt att våldföra sig på vilket underlag som helst i det offentliga rummet.

Normalt hade detta varit ett rutinärende bland andra mängdbrott om det inte vore för att delar av det tongivande konstetablissemanget tagit graffitin som konstform till sitt hjärta. För dem verkar lagbrottet snarast vara ett pikanteri. Företrädare för detta etablissemang vill därför att graffitin skall förklaras laglig.

För att sätta ned foten i denna förvirring har Stockholms kommun antagit en nolltolerans-policy gentemot allt ”som på något sätt kan väcka intresse för” olaglig graffiti. I detta har man varit så nitisk att även fullt lagliga reklamskyltar för Riksteaterns utställning av ”gatukonst” i somras stoppades. Och kännaren av ”gatukonst” Tobias Barenthin Lindblad fick sluta som konstvandrare på Stockholms stadsmuseum när han anmälde stadens nolltolerans-policy till Justitiekanslern.

Nu vill oppositionspartierna i stadshuset att nolltoleransen skall avskaffas. Och Kulturhuset i Stockholm skall i sommar arrangera ”gatukonstutställningen” Street smart. Producenten Mia Zeeck menar nämligen att ”gatukonst är en konstform som engagerar väldigt många människor, både förespråkare och motståndare, och är dessutom ett mycket samtida uttryck.”

Det är en märklig debatt vi bevittnar. Bör verkligen åverkan på allmän egendom straffriförklaras?