Dessa plötsliga tillstånd av klarsyn då allt får en enorm betydelse

De flesta av oss lever i ytliga föreställningar om existensen. Vi är så präglade av vår krassa tid att många ser livet som bara en linjär transportsträcka av grå vardagar. Och även för de med spirituella intressen kan visdomsskatterna riskera att framstå mer som abstrakta föreställningar än upplevda insikter. Våra drivkrafter och målsättningar blir därefter. Man lägger kraft på att uppnå social acceptans och värderar yrkeskarriären högre än umgänget med barnen, till exempel. Vardagens rutiner tenderar att blockera  grundläggande frågor kring existensen.

Men sällsynta gånger i våra liv kan vi för några korta ögonblick få uppleva  dessa plötsliga tillstånd av klarsyn som väl alla känner igen, där man under ett par sekunder av sällhet upplever att tillvaron plötsligt står i ett förklarat skimmer. Den norske författaren Karl Ove Knausgård ger i sin bok Min kamp (1) ett exempel på detta. Det inträffar när han är på pendeltåget mellan Gnesta och Stockholm som just åker genom ett industriområde.

Jag tänkte inte på något alls, bara betraktade den röda brinnande kulan på himlen och glädjen som fyllde mig var så skarp och träffade så hårt att det inte gick att skilja den från smärta. Det jag upplevde föreföll mig vara av en enorm betydelse. Enorm betydelse. När ögonblicket var över minskade inte känslan av att det var betydelsefullt, men det blev snabbt omöjligt att placera: exakt vad var betydelsefullt? Och varför? Ett tåg, ett industriområde, sol, dimma?

Här finns naturligtvis olika tolkningsmöjligheter. De flesta skulle antagligen se fenomenet som en betydelselös psykologisk reaktion orsakad av någon kemisk reaktion i hjärnan. Vad vet jag.

Men om man inte avfärdar upplevelsen utan tar den på allvar? Tänk om detta är en snabbt förbiilande insikt om vad livet egentligen handlar om – bakom kulisserna så att säga. Tänk om livet är ett tillstånd av oerhörd betydelse utan att vi vet om det – och att dessa små ögonblick stundtals ”läcker ut” detta? Varför skulle vi annars uppleva denna övertygande känsla av betydelsefullhet bortom allt förnuft?

Också i drömmarna upplevs allt, högt som lågt, som mycket betydelsefullt. Något vi senare i vaket tillstånd närmast automatiskt avfärdar som irrelevant.

Men när vi tänker efter – kan en inkarnation vara annat än betydelsefull? Detta gigantiska mänsklighetsprojekt med sitt oerhört komplicerade ödesnät? Att vi normalt inte uppfattar detta har sina orsaker. För är inte vår brist på insikt ett skydd för oss att utveckla frihet? En full vetskap skulle troligtvis förlama oss. För att inte säga förstöra hela konceptet, vilket skulle vara konsekvensen av att vi minns våra tidigare liv och deras konsekvenser för vårt nuvarande – och kommande – liv. Ett medvetande om detta skulle ju omöjliggöra varje möjlighet att handla fritt.

Kanske den stora skillnaden mellan en invigd och oss vanliga är just detta: Den invigde vet att varje ögonblick är betydelsedigert. Han har utvecklat den inre kraft att  bära denna kunskap. Han ser det egentliga skeendet bakom föreställningen om alltings ytlighet. Och omvänt: vi andra skyddas av vår omedvetenhet om existensens bakomliggande orsaker.

Vi gör istället erfarenheter på en mer grundläggande nivå. Vi vet att olika sammanhang har varit avgörande för oss i vårt liv. Vissa människor har inspirerat oss, kanske gjort ett så starkt intryck att det förändrat vårt liv. I backspegeln vet vi att val vi gjort fått en avgörande betydelse för det liv vi lever idag. Vi tänker sällan på det – men hur mycket av våra liv har formats av de människor vi mött och de händelser vi råkat ut för? Slump? Så kan det se ut ytligt betraktat. Men tänk om slumpen inte är någon tillfällighet?

Egentligen är det inte konstigt att anta att varje ögonblick i vårt liv är betydelsefullt. Även om tanken svindlar.

 

    • alicia h.
    • januari 21st, 2012

    ’Kanske den stora skillnaden mellan en invigd och oss vanliga är just detta: Den invigde vet att varje ögonblick är betydelsedigert. Han har utvecklat den inre kraft att bära denna kunskap. Han ser det egentliga skeendet bakom föreställningen om alltings ytlighet. Och omvänt: vi andra skyddas av vår omedvetenhet om existensens bakomliggande orsaker.’

    Eller så är han bättre på att låtsas en högre insikt — och ge alla andra människor intrycket att han faktiskt har denna förmåga (eller dessa förmågor) i högre utsträckning än andra. Jag vet inte; det är ju per definition omöjligt att veta. Men jag tror att möjligheten finns att det är så.

    ’En full vetskap skulle troligtvis förlama oss. För att inte säga förstöra hela konceptet, vilket skulle vara konsekvensen av att vi minns våra tidigare liv och deras konsekvenser för vårt nuvarande – och kommande – liv. Ett medvetande om detta skulle ju omöjliggöra varje möjlighet att handla fritt.’

    Är det inte företeelsens blotta existens som förhindrar det, snarare än medvetenheten om den. Har tidigare liv — skulle de existera — några konsekvenser innebär ju det automatiskt att dessa konsekvenser påverkar den innevarande existensen, och hindrar möjligheten att handla fritt (vilket naturligtvis inte är någon chock: också biologiska, fysiska och andra förutsättningar hindrar ju det). Annars vore de ju inga konsekvenser! Annars vore ju existensen av — så väl som vetskapen om — tidigare liv egal. (Jo, jag vet. Det är en del av Steiners projekt att komma runt detta dilemma.)

    ’Vi gör istället erfarenheter på en mer grundläggande nivå. Vi vet att olika sammanhang har varit avgörande för oss i vårt liv. Vissa människor har inspirerat oss, kanske gjort ett så starkt intryck att det förändrat vårt liv. I backspegeln vet vi att val vi gjort fått en avgörande betydelse för det liv vi lever idag. Vi tänker sällan på det – men hur mycket av våra liv har formats av de människor vi mött och de händelser vi råkat ut för?’

    … och fortsatt formas av våra egna reaktioner på det som hänt och det och dem vi mött. Men försöker man undersöka dessa områden — dessa erfarenheter — blir responsen (från andra) ofta att man ägnar sig åt något destruktivt, något onödigt. Som om det vore en skymf mot nuet. Eller, snarare, det är simplare än så: skärpning! Huvudsaken är att dagens disk blir diskad; den är — förutsätts det kanske — gladare att tänka på och dessutom möjlig att åtgärda, omedelbart och direkt. Typ. De har kanske rätt; det är kanske fruktlöst. Man förirrar sig och kan ändå inte veta något säkert (som om det vore grejen). Däremot vet jag inte om det slumpartade är mindre betydelsefullt. En händelse kan ju vara slumpartad och ändå av avgörande betydelse.

  1. @alicia h.
    Tidigare liv påverkar den innevarande existensen. Det är min mening. Men varför skulle detta ”automatiskt hindra möjligheten att handla fritt” menar du?

    Sen förstår jag inte. Vad har andra med dina livserfarenheter och egna självbegrundan att göra? Du talar alltså om dessa dina erfarenheter med andra människor. OK. Och menar att deras synpunkt ”att man ägnar sig åt något destruktivt, något onödigt” är värt att beakta? Och att detta skulle vara ett relevant argument i sammanhanget? Jaha.

    • alicia h.
    • februari 2nd, 2012

    ’Men varför skulle detta ”automatiskt hindra möjligheten att handla fritt” menar du?’

    Hur skulle det inte göra det? Det blir som att säga att, t ex, biologiska förutsättningar inte gör det. För mig förefaller det vara själva grejen med påverkan, att den förändrar våra förutsättningar, och dessa förutsättningar begränsar den frihet vi har.

    ’Vad har andra med dina livserfarenheter och egna självbegrundan att göra? Du talar alltså om dessa dina erfarenheter med andra människor. OK.’

    Ingenting egentligen. Och inte nödvändigtvis, eller snarare väldigt sällan. Jag har fått för mig att det är en allmän attityd — att den som rotar i frågan om varför något blev som det blev måste ha en bra anledning till det, att det måste rättfärdigas. (Och, i och för sig, det är en attityd jag själv har mött i fråga om saker jag har skrivit.)

    ’Och menar att deras synpunkt ”att man ägnar sig åt något destruktivt, något onödigt” är värt att beakta?’

    Troligen inte. Däremot kan det ju förklara varför människor ’avfärdar’ en upplevelse (och nu menar jag egna sådana, inte andras) snarare än ’tar den på allvar’, för att låna din formulering.

    ’Och att detta skulle vara ett relevant argument i sammanhanget?’

    Argument vet jag inte om man kan kalla det… vet faktiskt inte ens vad jag skulle argumenterat för eller emot i sådana fall. En reflektion var det väl mer.

  2. @alicia h.

    Det där med frihet är en komplicerad materia. Klart att vi alla är begränsade av en massa saker. Hur fritt är mitt fria val? Hur mycket spelar arv, miljö, gener och mentalitet in? Mitt val speglar den jag är. Och ändå – vi är friare än djuren. De är inte begränsade som vi, de är bundna. Av instinkt, rasbeteende och en massa parametrar människor inte har. Min poäng är att en omedveten, oluttrad, oerfaren människa är mindre fri än motsatsen, d v s en maximalt upplyst människa.

    • alicia h.
    • februari 7th, 2012

    @Johannes
    Jo, givetvis finns det ett antal sådana begränsningar och faktorer som spelar in. Och graden av begränsning är individuell. Men när det gäller instinkter så är ju även människor när det gäller basfunktioner också mycket bundna vid insinkt. När det gäller många andra, mer komplexa funktioner, så ja, där är väl människan friare (trots begränsningar). Och i förmågan att resonera kring och att hantera det instinktsdrivna.

  1. No trackbacks yet.