Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

2011 var ett händelserikt år. En del av Mummel i köns krönikor har speglat detta, men mycket mer har kommenterats på Facebook. Och eftersom de flesta av Mummels läsare runt om i världen inte har tillgång till dessa texter kunde kanske en viss rekapitulation vara på sin plats.

Socialdemokraternas kris – till exempel – upptog oss en del.

13 januari. Sossarna lever fortfarande i den tid då arbetarklassen var hälften av folket. Idag är det en fjärdedel. Förnyelse? Ja men då måste man ju komma med något intressant utöver de gamla slagorden. Studera Tony Blair. Till detta anmärkte Helena att man tappat kontakten med sitt ursprung och inte vet vad solidaritet är. Alliansen monterar ner sjukförsäkringen som i dag är sämre än i hela övriga Europa, man drar in på utbildningsplatser på Komvux m.m. Lyckat för den som har jobb och inte blir sjuk…

Vi invänder att analys saknas. Tecknen säger att sossarna inte begriper ett skvatt. Snarare att de vill förstärka klassidentiteten och andra gamla profilfrågor, d v s det de förlorade valet på. Det är synd om dem. Deras bästa profilfrågor har stulits från dem av skickliga retoriker som pratar tvärtomspråk, menar Helena. Den gamla generationen förstod och det gör inte den nya, de som flutit omkring på en räkmacka vad gäller grundläggande behov.

Detta skrivet innan man senare under året bytte partiledare – och allt blev etter värre.

5 februari. ”Multiculturalism has failed”, säger Englands premiärminister David Cameron i ett uppmärksammat tv-tal. Men man måste väl ändå anse att det vore härligt om folk oavsett ras och kultur kunde umgås som goda vänner och grannar, menar Thomas. Kanske det är en grundläggande förståelse för avvikelser som är grundbulten ? Alls icke svarar Mark. Att kunna ”umgås som vänner och grannar” är väl i sig knappast någon som vill ifrågasätta. Problemet uppstår när politiker plädera för ”multi-kulti” med syfte att välkomna annan kultur på vår bekostnad.

Redan 2002 förklarade DN-skribenten Nathan Sachar vad det handlade om i en beskrivning av hur man efter svåra kravaller i Birmingham där han bodde ville införa den multikulturella principen.

”Förr hade sikher, hinduer, muslimer och karibier bott vägg i vägg och agerat i samma politiska organisationer i frågor som angick dem alla. Men när bidrag och stöd plötsligt fördelades enligt kulturella principer föll de gemensamma organen sönder. Under åttiotalet segregerades skolsystemen. Detta skedde av sig självt när det hela tiden var särarten, inte gemenskapen, som utgjorde underlaget för resursfördelningen. Under 90-talet splittrades också bostadsområdena upp och i dag är förstörelseverket komplett: till och med affärsområdena har fragmenterats, så att varje ”kultur” har sitt shoppingkvarter.”

10 februari. Ett tv-program om en lågpresterande niondeklass som successivt leds till bättre betyg genom en handfull proffspedagoger rör om i skolsverige. ”Skolministern oroar sig för den låga kunskapsnivån – varför oroar sig aldrig någon över den låga kvalitén på pedagoger”, skriver vi. ”Vad är det för folk lärarhögskolorna släpper ut – machokillar och rädda, osäkra tjejer? Klass 9 A är ett skakande tv-program. En bra pedagog gör barnen intresserade av sitt ämne. Så enkelt är det.”

Carina menar att det är enkelt att säga men svårare att göra. Man är inte en bra pedagog när man kommer nykläckt från utbildning. Det tar minst fem år i arbetet innan man ens kan tänka på att titulera sig bra pedagog. Så var det i alla fall för henne. Kommunerna använder skolan som budget-gummiband och väljarna/föräldrarna bryr sig inte, ansåg Christer. 25-40 % av eleverna behöver extra stöd men det finns inte ”resurser”. Min sambo fick vänta 9 månader på att vaktmästaren bytte lysrören över tavlan. Signalerna är tydliga. Barn är oviktiga.

Marie instämmer att det svenska skolsystemet är ett stort problem. Detta märker hon nu sen hennes son börjat i skola i USA. ”I Sverige var det omöjligt att få respons från skolan eller lärare om jag hade frågor angående min sons skolgång. Här i Arizona får jag svar för det mesta samma dag och om något är ett problem så försöker de lösa det, vilket aldrig hände i Sverige.”

Man kan undra över hur det är möjligt att det ska ta fem år efter lärarutbildningen innan man blir en bra lärare. Är inte detta snudd på lurendrejeri?

Fortsättning följer.