Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Den islamska kulturens etablering i Sverige de senaste 10-15 åren har väckt uppseende och väckt många frågor. Inte kanske religionen i sig, mer den samhällssyn och familjekultur som är en konsekvens av den. Det islamska förhållningssättet.

Hur förstå tänkesätt och livspraxis som levt kvar i över tusen år? Har en modern människa ens en möjlighet? Hur förhålla sig till en kvinnosyn vi upplever som problematisk? Borde man inte protestera? Och hur kan vi i ett samhälle som sätter friheten så högt förstå en mentalitet så reglerad av dogmer, påbud och förbud?

Vi svenskar sätter en ära i att vara fördomsfria. Vi vill gärna ta hänsyn till olika aspekter innan vi bildar oss ett omdöme. Hellre fria än fälla. ”Det är väl inte så farligt”, säger vi. Men den islamska kulturen är en tuff uppgift. Den ställer mycket på huvudet i ett sekulariserat modernt samhälle.

Den islamska kulturen tog svenskarna på sängen. Yttringar av en urgammal hederskultur chockerade oss med sin patriarkala tradition. Ett land med världens kanske mest emanciperade kvinnorörelse stod plötsligt öga mot öga med uråldriga familjestrukturer där kvinnan ses som familjens och mannens ägodel.

Långsamt gick det upp för oss att föräldrar och släkt i många muslimska familjer bestämmer äktenskapspartner till döttrarna. Bröder vaktar som hökar över att systrarna är orörda före bröllopsnatten. Brott mot detta straffas i bästa fall med misshandel, i sämsta med döden. Pela och Fadime, två unga kvinnor som dödats av dessa skäl blir ikoner i kampen mot hederskulturen i landet.

I början trodde vi inte riktigt att detta var sant.Utsatta döttrar och systrar som gick till polisen och berättade om dödshot från familjen fick rådet att gå hem igen och ”tala ut”. Det är först de sista åren polisen fått utbildning i hur allvarligt menade dessa dödshot i verkligheten är.

Andra spektakulära incidenter inträffar efter hand. Skolflickor uppträder i klassen med burka. De säger att deras religion kräver det. Läraren vägrar eftersom hon inte anser sig kunna kommunicera utan ögonkontakt och minspel. Den pedagogiska uppgiften försvåras.

En muslimsk kvinnlig programledare i svensk TV vill inte ta en manlig deltagare i hand av religiösa skäl. Gesten upplevs som kränkande och debatteras livligt i media. I en förskollärarutbildning bär en kvinnlig muslim ansiktsslöja som bara visar ögonen. Hennes avsikt är att fortsätta med det i umgänget med barnen när hon är färdigutbildad. Lämpligheten i detta ifrågasätts av hennes lärare.

Men det är utan tvivel intoleransen och våldsbenägenheten som kommit att prägla bilden av islam här hemma. Dödsdomen mot Salman Rushdie chockade en hel värld. Att det kunde vara förenat med livsfara att utmana muslimska dogmer fick också författaren Taslima Nasrin erfara då hon var tvungen att fly till Sverige från Bangladesh efter dödshot för att ha skrivit olämpligt om islam.

De överdrivna reaktionerna på Muhammedteckningarna skrämde liksom det spektakulära mordet på öppen gata i Holland där en regissör fick sätta livet till för att han misshagat muslimska fundamentalister. Elfte september liksom oräkneliga terrorattentat, självmordsbombare, al Quaida och prästväldet i Iran är andra exempel på extrema företeelser med islamska förtecken.

Upplysta människor upprepar ideligen att islam är en fredlig religion. Säkert är det så. Och säkert strävar de flesta muslimer i västvärlden att integreras i det moderna samhället. Men lika uppenbart är att inslag i den islamska kulturen har djupt problematiska drag.

Det är inte konstigt att breda folklager hyser misstro mot islam efter vad som hänt. Har seriösa företrädare för islam råd med detta? Man kan inte gärna skylla denna misstro på en okunnig befolkning. Bevisbördan ligger på landets muslimer. De vet hur saker ligger till. De kan bringa klarhet i denna förvirrande blandning av fromhet och brutalitet.

Många har länge undrat varför man inte på centralt muslimskt håll gått ut med en deklaration om vad majoriteten av landets muslimer står för – och vad de tar avstånd ifrån. Hur förhåller sig moderata muslimer till fundamentalisternas misskreditering av islam? Pågår det över huvudtaget en interndebatt?

Klargörs inte detta cementeras missförstånd och fördomar vilket bara faller tillbaka på landets muslimer. Varför har inte muslimska organisationer och förbund bekantgjort hur man står till extrema yttringar och händelser som uppmärksammats? Är det inte snart dags att ta bladet från munnen och börja bygga upp ett förtroende som på sikt kan grundlägga en respekt för islam?

Eller ska man lämna walkover till Sverigedemokraterna?