Döendets fem sinnestillstånd

Döden var för bara några decennier något man inte talade om. Idag har den inställningen ersatts av en större öppenhet och man hör ofta uttryck som ”döden är en del av livet”, ” i dödens närhet lär man sig uppskatta livet” och liknande. Alltmer insiktsfulla artiklar och böcker skrivs i ämnet, varav  Elisabeth Kübler-Ross Samtal inför döden kanske är mest känd.

Den amerikanske journalisten Thomas Powers beskrev döendets olika sinnestillstånd redan i juni 1971 i en artikel i tidskriften Harpers Magazine. Han fick senare Pulitzer-priset för artikeln Learning to die.

Först kommer förnekandet. Vetskapen att vi alla kommer att dö är en sak – en annan är insikten att nu gäller det mig, nu är det min tur! Det är en upptäckt som fyller patienten med fasa. Han vägrar att tro det. Det måste föreligga ett misstag – det måste finnas en mirakulös medicin. Allt måste visa sig vara fel, ett väldigt missförstånd.

I andra stadiet kommer vreden. Den döende blir förgrymmad på läkarna som ingenting gör. Han börjar ogilla sina anhöriga – som ju kommer att få leva. Han börjar avsky de patienter som inte är lika sjuka. Han retar sig på sjuksköterskorna som är unga och livliga. Han anklagar Gud för denna skriande orättvisa.

Tredje stadiet är det märkligaste och mest gripande enligt Powers. Patienten börjar nu köpslå om sitt liv. Om jag får leva skall jag göra allt det där jag borde ha gjort. Ge mej några år till och jag skall bli en bättre människa; mer kärleksfull, mer ambitiös och generös. Låt mig åtminstone att få uppleva en sista sommar med min familj… Utfästelserna blir alltmer desperata och vittgående. Patienten är beredd att ändra hela sitt liv.

I det fjärde stadiet har patienten givit upp. Han har resignerat inför den död som nalkas – och sörjer redan sig själv. Han inser nu att  han skall förlora allt, och försjunker i en depression där ingen kan nå honom. Ibland blir den döende hysterisk i detta skede; detta är vad läkarna och släkt fruktar mest. Ingenting kan nu sägas som ger tröst.

Enligt Kübler-Ross finns också ett femte stadium som karakteriseras av ett accepterande. Om en människa fått nog med tid och fått hjälp att arbeta sig igenom de tidigare stadierna kommer hon in i ett sinnestillstånd då hon i stort sett bara är trött. Hon visar en tyst förväntan, vill ofta bli lämnad ifred. TV:n är nu avstängd. Kommunikationen består i att man håller någon närstående i hand, kanske bara vill träffa familjen korta stunder.

Tidigare hade patienten alltid ett slags hopp om ett under. Men inte nu längre. Det är bara de anhöriga som hyser den illusionen. Kübler-Ross:

”De som har styrkan och kärleken att sitta hos en döende patient i den tystnad som går bortom ord, vet att detta ögonblick varken är skrämmande eller smärtsamt utan ett fridfullt slut på kroppens funktioner.”

 

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

    • Helena Yli-Koski
    • oktober 10th, 2011

    Jag har tidigare arbetat tre år på Vidarklinikens palliativa avdelning med döende patienter, det var en lärorik skolningsväg. Att vara andemor istället för jordemor. Vissa människor utförde resan mot döden på ett försonande och lugnt vis. I arbetet med döende blir det ofta nära, avklätt och sant, utrymme för verkliga människomöten. För de allra flesta människor också en kamp att kliva över tröskeln in i det okända, dom faser Elisabeth beskriver går ofta lite fram och tillbaka. I Sverige visar dom flesta inte sin ilska så starkt, bär den kanske inom sig.
    Idag arbetar jag som terapeut med människor i andra svåra livssituationer, accepterandeprocesser, och dom flesta kriser innehåller dessa faser. Det är mycket hjälpande att känna till det.
    Tack Johannes för att du skriver om detta

  1. @Helena Yli-Koski

    Hej Helena. Visste inte att du hade denna uppgift. Jag förstår att det måste kännas djupt meningsfullt att bistå vid dessa processer.

  1. No trackbacks yet.