Slumpen är ingen tillfällighet
President Lincoln valdes 1860 – Kennedy 1960. Deras efterträdare hette båda Johnson. Andrew Johnson var född 1808 – Lyndon Johnson 1908. John Wilkes Booth som sköt Lincoln var född 1839 – Lee Harvey Oswald 1939. Båda mördades före rättegångarna.
Lincolns sekreterare, som hette Kennedy, rådde honom att inte gå till teatern. Kennedys sekreterare, som hette Lincoln, rådde honom att inte fara till Dallas. John Wilkes Booth sköt Lincoln i en teater och sprang till ett upplagsmagasin. Oswald sköt Kennedy från ett upplagsmagasin och sprang till en teater.*
Ovanstående är ett uttryck för synkronicitet, en idé som utvecklades av C G Jung. Rubriken här ovan är titeln på en bok av Jan Cederquist som behandlar begreppet. Jung definierar synkronicitet som synbart meningsfulla sammanträffanden som saknar orsaksmässigt samband. Den österrikiske biologen Paul Kammerer var inne på samma tankegångar, men kallade fenomenet serialitet. Han menade att det är vanligt att sammanträffanden har en benägenhet att komma i serier.
Han definierar en Serie som ”en lagbunden upprepning av samma eller liknande ting eller tilldragelser – ett upprepande eller en anhopning i tid och rum varvid de enskilda delarna i sekvensen inte är förknippade med varann genom samma verkande orsak”. Enligt Kammerer är serielagarna lika fundamentala som fysikens lagar – men hittills outforskade. Dessutom blundar vi normalt för de allestädes närvarande yttringarna av serialitet, menade han.
Serier av återkommande företeelser betraktade han som cykliska processer som oavbrutet fortplantar sig likt vågor utmed tidsaxeln i tid/rum. Men vi varseblir bara vågtopparna, vilka förefaller oss som isolerade sammanträffanden, medan vågdalarna undgår vår uppmärksamhet. Han menade också att ”psyket” inte är förbundet med hjärnan och hänvisade till `meningsfulla´ eller `intelligenta´ beteendet hos lägre organismer som saknar hjärna. Detta är något som också framhålls i antroposofin där man talar om det kroppsfria tänkandet.
Jung, som vägrade ”att begå den moderna dumheten att betrakta allt som jag inte kan förklara som bedrägeri”, såg synkronicitet som resultat av processer i det omedvetna, där det ”djupaste skiktet” bildas av det kollektivt omedvetna som är gemensamt för hela mänskligheten. Kammerer menade att
serialiteten är allestädes närvarande och fortlöpande i livet, naturen och kosmos. Den är den navelsträng som förbinder tanke, känsla, vetenskap och konst med universums moderliv som framfödde dem.
Den store filosofen Arthur Schopenhauer sa att orsakssamband bara var en av härskarna över världen; den andre var ett metafysiskt väsen, ett slags universellt medvetande bredvid vilket det individuella medvetandet är som en dröm jämfört med vaka. Läran om ”alltings harmoni” kan spåras ända tillbaka till Hippokrates som sa: ”Det finns ett samfällt flöde, en samfälld andning, allting överensstämmer.” I förordet till sin bok Slumpen är ingen tillfällighet skriver Jan Cederquist:
Fenomenet synkronicitet har börjat uppmärksammas som en svårförklarad underlighet i tillvaron. Jag tycker att det är en fascinerande underlighet. Mina egna synkronistiska upplevelser, och dem jag fått ta del av från andra, har starkt bidragit till att jag blivit mer och mer övertygad om att det handlar om något som är mycket större och märkligare än vi förstår. Märkligare än vi kan tänka oss, kanske till och med märkligare än vi över huvud taget kan tänka.
* Från ett brev till Arthur Koestler med anledning av hans bok Slumpens rötter. Se SvD 8/5 1974
No comments yet.