Varför deltar inte själen i åldrandets sönderfallsprocess?

Myriader människor föds till jorden, förtjänar sitt dagliga bröd i sitt anletes svett, kämpar mot fattigdom och sjukdom, begår alla tänkbara misstag, förlorar med åren den ena illusionen efter den andra, rycks slutligen bort. Släktled följer på släktled, i evighet upprepas samma historia. Mama, what is it all for?

Denna fråga ställde Mark Twains favoritdotter Susy till sin mamma då hon var bara sju år gammal. Och denna undran följer människosläktet. Även de som är präglade av vår tids reduktionistiska världsbild – och trots att förnuftets företrädare hela tiden beskäftigt upprepar intighetens logik: det finns ingen mening. Livet är en sexuellt överförd sjukdom som leder till döden är den mest krassa och illusionslösa formuleringen av denna uppfattning jag hört.

För märkvärdigare än så är det inte menar många. Man kan möjligtvis sträcka sig till att se en mening i att kroppen efter döden ”blir en del av kretsloppet” – som jordförbättringsmedel. Men andra  materialister som brottats med frågan ett helt liv, är inte längre så tvärsäkra. Förre Folkpartiledaren Per Ahlmark säger i en intervju att han slås av ”den våldsamma kontrasten mellan en människas inre rikedom och hennes löjliga obetydlighet”.

Han kan inte se en vidare existens efter döden. Men samtidigt:

”Jag har en överspänd uppfattning om människans storhet. För mig är det en så oerhörd sak att en människa finns. Det bor en sorts gud i människan, jag tror att vi lever i guds närhet. Eller att vi letar efter något som är så mycket större än vi att vi inte fattar det. Och medan vi letar inträffar detta – att inget finns kvar.”

Det vill säga att vi plötsligt dör och därför inte längre finns till. Ahlmark går – som så många med honom – med en ständig dödsångest .

Naturligtvis kan man aldrig få en vetenskapligt hållbar förklaring på vad som händer med existensen efter döden. Samtidigt är det bestickande hur lite man faktiskt analyserar. Det är som om man givit upp och så att säga lämnat frågan fri.  Vilket lett till att de flesta lever med en ogenomtänkt förmodan att livet är ett snabbt genomskådat fenomen. Det jag ser och erfar av tillvaron är det som existerar. Ingenting annat.

På denna ytliga analys baserar man hela sin livsåskådning. Man är till och med säker på att det inte finns något djup i existensen. I vetenskaplig forskning ägnas oerhörd tankemöda åt djupanalyser av naturvetenskapliga frågeställningar, men inför den kanske största frågan av alla – om något händer människan efter döden – stannar man i ett konstaterande att det inte går att veta. Och ändå finns det ju frågeställningar som skulle kunna vara tungt vägande i en omdömesbildning kring människans existens.

En sådan är iakttagelsen att samtidigt som kroppen obönhörligt åldras – gör inte själen det. Förutsatt att man får behålla hälsan.  Hur ofta hör man inte äldre människor säga att de fortfarande känner sig unga trots det fysiska åldrandet. Varför deltar inte själen – eller känslolivet – i kroppens åldrandeprocess? Det vore annars det naturliga, kan man tycka. Varför har själen inga ålderskrämpor? Denna iakttagelse ger den märkliga slutsatsen att själen verkar vara fristående från kroppens biologiska skeenden. Själen bryts inte ned med kroppen. Tvärtom får den ett allt rikare innehåll.

För den förändras hela tiden. Kunskap läggs till kunskap, intryck till intryck. Skillnaden mellan ungdom och ålderdom är att känslolivet mognat och att man har fått erfarenheter. I övrigt upplever man sig inte äldre. Hur förklarar en darwinist detta? Vad är den evolutionära idén? Varför är människans inre själsliv inte underställt övriga fysiska lagbundenheter? Hur kan själen på detta sätt i viss mån stå ”utanför” de fysiska livsprocesserna?



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

  1. Ja, varför åldras inte själen… Jag tror att de gamla kineserna var det på spåren. De såg kroppens åldrande som ett tecken på att människan uppnått vishet.
    Själen åldras inte som kroppen. Den mognar fram ur kroppen som frukten ur en blomma. Blomman är egentligen inte särskilt intressant (även om vi gör mest väsen av den) den finns där för att bilda frukt. När själen är mogen (läs: för stor för kroppen) då vissnar kroppen. Kroppens mening är att bilda själ. Vår tids stora missuppfattning är att kroppens mening är en så långlivad kropp som möjligt.

  2. @Suzanne Rahm

    Fint sätt att se på det. Och riktigt i min bok i alla fall.

    • alicia h.
    • oktober 2nd, 2011

    ’I vetenskaplig forskning ägnas oerhörd tankemöda åt djupanalyser av naturvetenskapliga frågeställningar, men inför den kanske största frågan av alla – om något händer människan efter döden – stannar man i ett konstaterande att det inte går att veta.’

    I alla fall inte nu.

    Något som dock rätt ofta förvånar mig är andlighetens sökande efter något slags naturvetenskaplig bekräftelse. Är inte det lite materialistiskt? Om nu anden är översinnlig och således inte stående under de fysiska — materialistiska — lagbundenheterna, vad har då naturvetenskapen att säga om den? Jag har lite svårt att begripa mig på den där jakten på naturvetenskaplig bekräftelse på andliga företeelser och föreställningar. Som om endast den vetenskapliga bekräftelsen kunde ge existensberättigande. Vetenskaplig materialist, som jag är, så tror jag inte det.

  3. Mycket bra inlägg!
    Men, människan ÄR ett djur, det är ett misstag att tro nåt annat.
    Vi har ”alltid” satt oss själva i centrum, och dessutom högst upp på skalan. Det är anledningen till att det ser ut som det gör på jorden.
    Den ”sexuellt överförbara…”, hade jag inte hört förut. Suveränt !
    Du har en intressant blogg.
    Själv är jag ny och oerfaren som bloggare, men Välkommen
    på ett besök ! Jag komponerar, gör små musikvideos,
    jobbar med lera, målar…Just nu handlar det mycket om
    livsåskådningsfrågor; vad, hur, varför, osv.

  4. @kalebass

    Tack, roligt att du gilla Mummel.

    Ser man strikt biologiskt på människan är hon ett djur. Men stannar man där har man inte förstått hennes egenart – och varför hon ”tagit över” planeten. För att förstå hennes särställning måste man intressera sig för vari skillnaderna ligger.

    Lite av detta behandlas i en tidigare text http://blogg.ljungquist.org/archives/2926.
    Och här: http://blogg.ljungquist.org/archives/3268
    Samt här: http://blogg.ljungquist.org/archives/189

    Sen moraliserar du när du skriver ”Vi har ”alltid” satt oss själva i centrum, och dessutom högst upp på skalan. Det är anledningen till att det ser ut som det gör på jorden”. Man kan naturligtvis ha synpunkter på hur dåligt människan har förvaltat sitt ansvar. Absolut – men det har knappast relevans då det gäller att analysera eventuella skillnader människa – djur.

    För att skillnaderna finns där menar jag är oavvisligt.

  5. Givetvis finns det skillnader. Stora skillnader !
    Den främsta avgörande skillnaden anser jag dock vara
    att människan är det enda djur som kan ödelägga jorden.
    och i vissa fall också tycks vilja det. ..
    Alltså en destruktiv egoistisk, ganska dum varelse.
    Jodå, människan KAN göra annat; konstruktivt…
    Behöver väl inte närmare gå in på vad? Titta på historien,
    Underbara ting i människans och livets tjänst. Men också
    gjort det mest djävulska som går att föreställa sig !
    När jag säger att människan är ett djur, så innebär detta
    inget nedsättande vad gäller djuren. Jag har bara väldigt
    svårt att se människan som en ANDLIG varelse!
    Det är ganska mycket till som krävs innan människan
    når upp till den nivå som det talas om här. Möjligen
    genom ett kvantsprång eller en felande länk till..(ironi)
    Människan är, som jag ser det, helt enkelt inte färdig !
    Och jag tror definitivt inte på någon utvald, upplyst
    skara som står bakom kröken med ”sanningen”.
    Jag är en ”sökare”, kommer väl så att vara länge än.

    Ber att få återkomma om själens åldrande!
    Tack

  6. @kalebass

    Jovisst är människan den enda varelse som kan förgöra jorden. Jovisst är många människor destruktiva, egoistiska och dumma. Visst har du rätt. Och ska vi räkna upp fler dåliga sidor så går det också. Men vad är det som gör att människan är den enda varelsen som kan göra detta (och då måste man för rättvisans skull ta med allt det bra hon också åstadkommit)?

    Jo, för att människan är den enda art som har möjlighet till frihet. Hon kan välja. Gott eller ont. Det kan inte djur. Det är detta du iakttagit. Djur är bundna av instinkt och nedärvt artbeteende. Ett lejon kan bara vara lejon – det kan inte plötsligt bestämma sig för att välja en annan livsbana och levnadssätt. En ko vet inte vem hennes kusin är. En häst känner inte till historia. Det gör att djuren inte har någon skuld. De kan inte hållas ansvariga. De gör bara det de är ämnade för.

    Människans egenart är att hon kan höja sig över sig själv – eller sänka sig långt ner i destruktivitet. Hon har utvecklat snillrik vetenskap och en kulturhistoria som är storslagen. Men eftersom människan kan välja har hon också ett ansvar. Trots detta, du skriver att människan ”inte är färdig”. Exakt. Hon har långt kvar. Däremot är djuren färdiga. De är vad de är utan möjlighet till att ens på sikt utveckla ett globalt medvetande eller andra insikter. De kommer aldrig att kunna tillägna sig andra förmågor än de deras art ger dem.

    Att gå in på frågan vad andlighet är behövs kanske inte i första taget. Det räcker med att fundera över den fundamentala skillnaden mellan människa och djur. Sen kan man av detta dra en rad slutsatser.

  1. oktober 3rd, 2011