Då Sverige kallades fosterland och man var stolt att vara svensk

Fädernesland – ingiv våra sinnen de dygder som fostrat din ära, ditt väl.

Dessa ord kommer från Arthur Hazelius, mannen som 1891 grundade Skansen, världens första friluftsmuseum. På Djurgården, vid bergbanans fot, står en byst av honom framför en välvd mur på vilken sex liknande sentenser finns formulerade. Först läser man dem bara rakt upp och ned. Typiskt adertonhundratalspompöst, känner man. Men vad är det han egentligen säger? När man läser om de förväntade visdomsorden – texterna står i guldskrift fördelade på sex utsirade stentavlor som för tankarna till Dorés illustration av Moses förevisande Guds tio budord – ger raden ovan ett förvånansvärt ytligt, ja nästan löjeväckande budskap. Nästa tavla imponerar inte heller:

Var hellre fri än annans träl så länge du dig kan röra.

Efter att med en viss möda ha sökt visdomen i detta – som sagt skrivet med guldbokstäver – konstaterar man förvånat att den pompösa formuleringen döljer en självklarhet. Den påminner om senare tiders det är bättre att vara rik och frisk än sjuk och fattig. En ironisk formulering som används för att uppmärksamma en självklarhet. Vid det här laget har förväntningarna skruvats ned betydligt.

Lyssna till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat.

Att Hazelius inte menar en fågelholk som ramlat ned förstår man direkt. Han hade en mer metaforisk avsikt. Men vad menar han att vi ska förstå av detta? Är det en föregångare till Dylans the answer my friend is blowing in the wind? I båda fallen blåser det. Vilket i Dylans fall torde vara en poetisk bild för att man bör lyssna till sin inre röst. Hos Hazelius har vindblåset snarare fosterländska implikationer. Bombasmen var troligtvis mer en signal, eller uppmaning till fosterlandskärlek mer än en djupsinnig tänkvärdhet.

Vi är ett litet folk – men vi bör tänka stort.

Här kommer plötsligen Carl Bildt in på banan. Detta låter som något han kunde ha sagt på den tiden han pläderade för Sveriges medlemskap i EU. Ånyo känner man hur starkt Hazelius manar till en förädling av det nationella. Idag något närmast suspekt. Hans syfte är uppenbarligen att inspirera till skapandet av ett land att vara stolt över, ett Sverige som föredöme. Detta var alltså långt före Hitler.

Den forntid ej vördar ej framtid är värd.

Nu blir det lite knepigare. Här förutsätts inte bara kunskaper i historia utan dessutom vördnad för densamma. En lysande sammanfattning av Sverigedemokraternas kultursyn kan tyckas. Utan en beundran för vår stolta historia får du rött kort och kan inte spela nästa match i livets ligaspel.

Ryktet aldrig dör för den som sig ett gott förvärvat.

Eller hur! Tonen i dessa rader ger i sin nästan chauvinistiska karaktär en bild av en idylliserad svensk identitet som på ett knappt sekel förvandlats till sin motsats – en kulturrelativism där alla värdesystem betraktas som likvärdiga. Sverige är inte bättre än något annat land, eller värre – det är ju fullt möjligt att vi faktiskt är sämre. Hazelius roterar i sin grav.

Samtidigt är Hazelius med sina eufemismer* en tydlig representant för en tid med förljugna ideal (”smaka riset”, ”lära sig veta hut”, ”dö för sitt land” etc) – men i hans sentenser finns också tydliga pekoralistiska drag. Ett pekoral är en text som oavsiktligt får en komisk verkan, eftersom uttrycks- och meddelandebehovet är långt större än gestaltningsförmågan. Den emotionella och intellektuella kapaciteten räcker inte till för de stora ambitionerna.

Sorry Arthur, Steiner hade gjort det bättre…

* Eufemismer är förskönande eller beslöjande omskrivningar, ofta för saker som anses oangenäma, anstötliga eller tabu.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

    • curt jansson
    • september 26th, 2011

    ”Döyr fe, döyr frändr
    Döyr sjalfr sama,
    Eitt ek veitt
    Sem aldrR döyr
    Dom yvir dauda mannur”.

    Ur Hávamál

    Ungefärlig översättning: Djur dör, fränder dör
    Du dör själv
    Ett vet jag
    som aldrig dör:
    Dom över död man / Död mans rykte.

  1. @curt jansson

    Ja det var nog den stilen han försökte härma. Fast Havamal var äkta vara. Därför har det levt kvar.

    • curt jansson
    • september 27th, 2011

    Stackars karl, om han hade vetat hur han skulle beskrivas i vår tid, hade han väl tuttat på de gamla kåkarna i stället…Det finns ett skilje i svensk språkbehandling på den tiden, pekoralerna regnar ymnigt, samtidigt som Strindberg skriver på sitt argaste, Albert Engström experimenterar med sina gubbar och Oscar II jagar kjoltyg. Tvåkammarriksdagen hade existerat i 25 år och på Riddarhuset lamenterade man över gamla tiders ordning som så brutalt nedhuggits av ”fåvitsk ungdom”. Tänk om vi levt då, i stället för nu (det kanske vi gjorde, fast jag inte minns det..).

  2. Själv känner jag mig helt hemma i Hazelii sena adertonhundratal. Tycker inte alls det är pekoralt. Det där är bara vulgärmodernistisk ångest för det innerligt högstämda. Höjdrädsla, helt enkelt. Man hånar för att slippa själv bli hånad. Som på vilken skolgård som helst. Den mobbingen av den svenska folksjälens sårbarhet ställer jag inte upp på.

  3. Så okay, låt oss ta dessa sentenser en och en:

    1. Fädernesland – ingiv våra sinnen de dygder som fostrat din ära, ditt väl.

    Det här är en bön till förfädernas Sverige att inspirera nutidens svenskar till de positiva egenskaper som byggt upp det som är föredömligt och utvecklingsbart med vår kultur. Good shit.

    2. Var hellre fri än annans träl så länge du dig kan röra.

    Det här är en vädjan till den folkliga identiteten; att sträva efter nationellt oberoende — alltså en vädjan till läsaren att till varje pris och personlig uppoffring hjälpa till att vidmakthålla Sverige som suverän stat, utan extern överhöghet (typ NATO, USA, DDR eller EU).

    3. Lyssna till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat.

    Det här är en vädjan att öppna sig för den visdom som finns i det som är nära och gammalt, så att man inte blir indienflummare eller över huvud taget drabbas av den sjuka som gör att vi jämnt tror att andra kulturer och traditioner är mycket visare och värdefullare än den egna. Oikofobi kallas det visst. Eller kanske New Aids.

    4. Vi är ett litet folk – men vi bör tänka stort.

    Och här en kompletterande vädjan, att inte isolera oss mentalt och bli trångsynta.

    5. Den forntid ej vördar ej framtid är värd.

    Så är det — vördnaden öppnar oss för det värdefulla i vår egen historia, så att vi har något att bygga vidare på. Detta skyddar oss från hybris. Jättebra!

    6. Ryktet aldrig dör för den som sig ett gott förvärvat.

    Otroligt viktigt — att vårda och värna sin trovärdighet!

    Jag ser verkligen inte problemet med dessa förnämliga sentenser.

    Pappan

  4. @Pappan

    Visst kan man bedåras av forntida ideal, men att hävda deras likaberättigande idag är märkligt. Då skulle vikingavärderingar vara lika bra som vår tids. Eller sharialagar. Då snackar vi värderelativism.

    Skillnaden i synsätt mellan då och nu är nämligen högst väsentlig. För Arthur Hazelius var livet en moralitet. Men i vår tid saknar hans moraliska apeller och värderingar samma relevans som då. Och detta så till den grad att det väcker löje. Det upplevs bara som ett fånigt moraliserande att mana folk till oförvitlighet och småborgerliga ideal med alla dess bör, skall och hedra din far och mor. Vi vet numera bättre, för vi har facit vad dessa ideal ledde till.

    Första världskriget gjorde upp med mycket av den pekfingersmoral, ihåliga hedersbegrepp och svärmiska nationalitetsuppfattningar som kännetecknar hans samtid. Lägg till detta andra världskrigets fasor, fördomsfrihetens och världssamvetets uppgång på 60- och 70-talet och man inser att Hazelius mentalitet sett sina bästa dagar.

    För att hårddra: Mänskligheten har på de hundra år som gått med stor smärta genomlevt konsekvenserna av de Hazeliuska idealen.

    Vår tids ideal spänner över vidare horisonter än bara det egna landet. Vi har blivit världsmedborgare. Vi talar om globalisering, demokrati, hållbar utveckling, ha mer tid för barnen, ta sig ur ekorrhjulet, konsumera mindre, ansvaret för kommande generationer och liknande. Detta skulle Hazelius inte förstått, vilket knappast är märkligt.

    Vart ideal har sin egen tid. Och vår tids ideal är knappast sämre.

    • curt jansson
    • september 28th, 2011

    @Johannes

    Jag kan se det vettiga i Pappans inlägg, liksom i ditt. Det som förundrar mig i din inställning är likgiltigheten för det historiskt ”lärbara”; den som inte har sin historia i bagaget är vida värre utsatt för manipulationer än den som i sin bildning ”varit med förr”.
    ”Vi är ett litet folk etc..” i Hazelii mening är ju kristallklar, ”walk with kings, nor lose the common touch” för att travestera Kipling. I vår tid har det stora tänkandet reducerats till storvulenhet. Pinsamt att lyssna på svenskar som skall lösa alla världens problem bara de fick bestämma, med lösningar ingen annan än de själva tror på. Bra du skrev om detta, hoppas flera uttalar sig så att inte enbart Pappan och jag blir sittandes och mimra….

  5. @curt jansson

    Att pappan gör en välvillig tolkning av Hazelius sentenser tar inte bort det faktum att de idag uppfattas som pekoral. Jag kan också bli berörd av stora ideal (annars vore jag knappast antroposof) – men de ska ha nivå. Och det är ju inte Hazelius avsikt som är problemet, det är hans oförmåga att gestalta den på ett mindre tidsbundet sätt. Att pappan nöjer sig med dessa förnumstigheter är upp till honom. Annars finns det betydligt mer begåvade texter från den tiden – t ex Strindberg.

    Det Strindberg sa ägde giltighet inte bara då. Hans sentenser (flera av dem finns bl a ingjutna i Drottninggatans beläggning) är helt befriade från den småborgerliga beskäftigheten hos Hazelius. Det existentiella djup Strindbergs författarskap är ett uttryck för äger fortfarande giltighet. Jag har inte förkastat 1800-talstänkandet bara för att jag anser Hazelius vara en klåpare.

    Kanske pappans överdrivna reaktion på denna min hållning rentav är ett uttryck för en vulgärkonservativ ångest?

    • Li Lindgren
    • september 28th, 2011

    ”Hazelius sentenser” – knappast. Flera av ovanstående rader,kanske alla, är tagna från från olika diktares, mer eller mindre välkända verk. Att jämföra med Strindbergs egenhändigt gjorda blir väl orättvist både mot Strindberg och Hazelius?

    Utan att veta så mycket om hur versraderna kom att förevigas tillsammans med Hazelius: kanske kan man tänka sig att de var ledord för honom, inspirerande hans livsgärning som inte var ringa?

  6. Nja, den pappistiska reaktionen beror på den omisskännliga vittringen av kulturmarxism, den destruktiva ideologi som modernismens troskyldiga och ahistoriska barn svalt med hull och hår. Redan i Kommunistiska manifestet, skrivet av Engels och Marx, framförs tesen om nationen som något ont och familjen som en förlegad enhet. Även så grundläggande mänskliga beteenden som individuell frihet, att hävda äganderätt till den mark man odlar, att vilja bedriva handel och att skydda sin egendom stämplas som saker som skall vara utrotade i det kommunistiska paradis för vilken socialismen är den enda möjliga förberedelsen, emedan den skall fostra oss till egenskapslösa massmänniskor. Som på sin höjd kan citera spydiga kvickheter av Strindberg. Och tror att allt som är värt att veta med världshistorien började med Nürnbergrättegångarna.

    Nejdu. Den gubben går inte.

  7. @Pappan

    Under en promenad stöter jag på en rad sentenser som i sin ton gör anspråk att bli tagna på allvar som visdomsord, men vid närmare påseende visar sig vara slående likt något citat från Grönköpings veckoblad. Jag skriver en text om min reaktion för att jag tyckte det var en kul grej.

    Men hej vad jag bedrog mig. Jag får veta att min känsla hade fel, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att känslan till skillnad från tanken sällan ljuger. Det visar sig att inte bara min känsla har fel, också att mitt omdöme klickar. Jag besitter mig ovetandes ”en vulgärmodernistisk ångest för det innerligt högstämda”.

    Men inte bara det. Det visar sig nämligen att jag – trots ett långt livs antroposofiskt övande – ändå svalt en rejäl dos kulturmarxism ”med hull och hår”. Och jag som gisslat denna mentalitet så konsekvent i mina islamistkritiska texter! Pappan har avslöjat mig! Han säger att den gubben går inte!

    Så kan det gå när man trampar på ömma tår, kanske speciellt om de är SD-märkta.

    • curt jansson
    • september 28th, 2011

    @Johannes

    Allvarligt talat, Johannes, vad är detta för otyg, att ta till SD-kortet liksom de du häcklar i andra sammanhang? Om pappan nu är SD-anhängare, varför kan han inte bemötas med argument i alla fall? Vad om han vore moderat, eller vänster- eller miljöpartist? Skulle du då använt samma slutkläm? Hazelius säger ”Vi är ett litet folk – men vi bör tänka stort.” Betyder inte det (som en möjlig tolkning) att även meningsmotståndare skall ges samma takhöjd som de vi är överens med? Jag förstår inte din hållning här.

  8. ”med tanke på att känslan till skillnad från tanken sällan ljuger”

    Har du hört talas om smygreklam, eller som det heter: produktplacering? Eller om neurolingvistisk programmering, NLP? Jag tror att du kan få tillfälle att omvärdera den klyscha som säger att känslan, till skillnad från tanken, sällan ljuger. Eller om vi nu tar nationalromantiken som exempel: vad är den om inte ett organiserat projekt avsett att ena ett spretigt och tribaliserat folk, där alla bara tänker på sina närmaste, till en kraftfull nation med sunda ideal? Eller det räcker med idrotten för den delen.

    Sedan har vi dagens marknadsföring — vad är den, tror du, om inte en fullkomlig orgie i försök att manipulera just våra känslor. Har du hört talas om Henrik Flexeus? Du skulle recensera hans böcker!

    http://www.henrikfexeus.se/

    Eller hans mentor och överman Derren Brown:

    http://www.youtube.com/watch?v=befugtgikMg

    Nej Johannes, det är inte mina tår du känner under klacken. Det är din folksjäl och din historia, din släkts vedermödor och drömmar, Josef och Edla, allt våra döda kände och ville och försökte och kan inspirera oss med. Eller som inte Walter utan en annan modernist, Vilhelm (Moberg), skrev 1940:

    Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.

  9. @curt jansson

    Curt, vilka argument tycker du att jag ännu inte använt? Jag har inte gjort annat än radat upp klara, för mig självklara argument. Inte minst i min inledande text. Men enligt pappan har jag 180 grader fel. Vad skulle du göra i det läget? Upprepa argumenten?

    Det är ingen hemlighet att pappan sedan länge hyser starka sympatier för SD, vilket han visat tidigare här i Mummel. Denna idealbildning genomsyrar i synnerhet hans omdömesbildning i denna diskussion. Vad är det för ”otyg” att påpeka det? Det är ju sant – och en förklaring till hans käringen-mot-strömmen-argument.

    Hans vurmande för det fosterländska, samtidigt med diverse spydigheter mot de som inte delar hans åsikter, är ju det han visat upp här. Hans kultursyn är väldigt influerad av SD. Och du tycker att jag skall argumentera vidare…

  10. @Pappan

    Jag talar om en känsla som inte är manipulerad. Den ljuger inte. Det vet du och du vet också att det skrivits böcker om detta, t ex Känslans intelligens. Du försöker blanda bort korten.

  11. Eller så är det du som försöker undvika ett civiliserat samtal. Du vill helt enkelt inte bli ifrågasatt. Samtidigt så vädjar du om det genom att offentligen smutskasta och håna ditt eget — och mitt, bevars — kulturarv. Det går inte an.

  12. @Pappan

    Utgångspunkten är min känsla när jag ser stentavlornas inskriptioner. Den är sann. Då denna upplevelse inte passar dina fosterländska ideal börjar du tala om olika metoder att manipulera känslor. För att misstänkliggöra mina bevekelsegrunder. Tycker du det är civiliserat?

  13. Min helt sanna känsla inför dina spontana reflektioner över sentenserna är att du är känslomässigt hindrad att riktigt se vad som står. Sentenserna är dig (och modernismen) känslomässigt främmande. Försöken att relatera till sentenserna resulterar i en känslomässig protest. Och denna protest, menar jag, är inplanterad i dig och din generation på samma sätt som NLP-virtuoserna demonstrerar i länkarna jag bifogar för din antroposofiska förkovran och självrannsakan.

    För att jag har gjort, och gör, jobbet själv. För att jag har upptäckt hur trojanen är konstruerad: modernism utanpå, kulturmarxism inuti.

    Det är nämligen inte speciellt svårt för en svensk att relatera till det sentiment du ger uttryck för i inlägget om sentenserna. Du uttrycker dig fyndigt och raljant men säger i grund och botten mer om din egen del av vår kollektiva, inpanterade ångest för det som gör oss gott, än för sentenserna själva. Som nutidsmänniskor måste vi helt enkelt göra om oss, sanera systemet, för att kunna ta till oss det sunda och utvecklingsbara i våra föregångares sätt att uttrycka beständiga ideal. Kunskapen om Frankfurtskolan och kulturmarxismen är ett verktyg i saneringen. Men utan egenhändigt erövrad och säkrad vördnad (se sentens 5) hjälper ingenting.

    Eftersom du åberopar antroposofisk skolning i sammanhanget, och säger att Steiner är ”bättre” än Hazelius, låt mig citera några rader ur själva grundboken för den antroposofiska mognadsmetoden:

    En viss själens grundstämning måste utgöra början. Den ockulta forskaren kallar denna grundstämning Vördnadens väg, devotionen. Bara den som har denna grundstämning kan gå i lära och bli en lärling. Den som har upplevelser på detta område, han vet vilka anlag man kan märka redan i barndomen hos dem som senare blir lärlingar.

    Det finns barn som med en helig bävan ser upp till vissa personer som de högaktar. De känner vördnad för dem, och ur hjärtats djup förbjuder denna vördnad dem att låta minsta tanke på kritik eller opposition uppstå. Sådana barn växer upp till ungdomar för vilka det är välgörande att se upp till något vördnadsvärt. Många som senare i livet blir lärlingar har varit sådana barn.

    Har du någon gång som barn har stått utanför dörren hos en människa du vördat och vid ditt första besök känt helig bävan inför att trycka ner dörrhandtaget och träda in i det rum som för dig är ”heligt”? Den känslan är ett anlag till att senare bli lärling. Man har tur om man som uppväxande människa har sådana känslor som anlag.

    Man kan tro att sådana anlag senare leder till undergivenhet och förslavning, men erfarenheten visar att de som har lärt sig att känna vördnad där det passar visar sig vara de som bäst kan hålla huvudet högt. Och att vörda passar överallt där vördnaden springer fram ur hjärtats djup.

    Bara genom att utveckla en djup känsla av att det finns något högre än vi själva kommer vi att finna den kraft i oss som gör att vi själva kan utveckla oss till något högre. Bara genom att försänka sitt hjärta i vördnadens och ödmjukhetens djup har den invigde tillkämpat sig kraft att höja sitt huvud till insiktens höjder. Andliga höjder kan endast bestigas om man går genom ödmjukhetens port. En äkta sanning kan du bara komma fram till själv när du kan känna tillräckligt djup aktning för den.

    Visst har människan rätt att låta ögat möta ljuset men hon måste först skapa möjligheten. Det andliga livet har sina lagbundenheter precis som det materiella livet. Gnid en glasstång mot ett lämpligt material och den blir elektrisk, det vill säga den får kraft att attrahera småpartiklar. Kan man en smula fysik så vet man det. På samma sätt vet man om man känner till den ockulta vetenskapens förutsättningar att varje känsla av verkligt ödmjuk begeistring – devotion – som utvecklas i själen utvecklar en kraft som förr eller senare kan leda till nya insikter.

    Den som har devotionella känslor som anlag eller som har lyckan att ha fått dem genom en god uppfostran har alltså mycket med sig om han senare i livet försöker få tillgång till högre insikter. För den som inte har med sig en sådan förberedelse uppstår det svårigheter redan på första steget om han inte genom självuppfostran energiskt framkallar en stämning av innerlighet och ödmjukhet; av devotion.

    I vår tid är det särskilt viktigt att uppmärksamheten riktas helt och fullt mot detta faktum. Vi tenderar snarare mot kritik, mot att döma och fördöma, än mot ödmjukhet och vördnad. Till och med våra barn kritiserar mycket mer än de hängivet vördar. Men all kritik och alla dömande åsikter driver bort själens krafter till högre insikt lika mycket som all hängiven vördnad utvecklar dem.

    Därmed inget ont menat om vår civilisation. Detta handlar inte om samhällskritik. Just kritiken, just det självmedvetna mänskliga omdömet som ”prövar allt och behåller det bästa”, har vi vår kulturs storhet att tacka för. Människan skulle aldrig ha utvecklat vår tids vetenskap, industri, kommunikationer eller rättsförhållanden om hon inte utövat kritik överallt, om hon inte använt sitt omdöme som måttstock överallt. Men det som vi vunnit i yttre kultur genom det kritiska, rationella förnuftet har vi fått betala med en motsvarande förlust av högre insikt och andligt liv. Den som går helt upp i våra dagars ytliga värderingar har mycket svårt att tränga fram till andliga insikter, det måste man ha klart för sig. Det kan man bara om man arbetar energiskt på sig själv.

    I en tid då det materiella livets förhållanden var enklare var det också lättare att svinga sig upp till det andliga. Det vördnadsvärda och det som var värt att hålla heligt trädde fram tydligare bland de övriga förhållandena i världen. I en kritisk tidsålder dras idealen ner. Andra känslor ersätter respekt, vördnad, tillbedjan och förundran. Vår tidsålder tränger tillbaka sådana känslor mer och mer så att de nu knappast tillförs oss alls genom vardagens liv.

    Den som strävar efter högre insikter måste odla sådana känslor inom sig. Han måste själv ingjuta dem i sin själ. Det kan man inte göra genom studier, man kan bara göra det genom livet.

  14. Exempelvis när man har ynnesten att kunna ta sig en promenad på Djurgården.

  15. För att kringgå problemen med redigeringar och tillrättalägganden är översättningen gjord direkt från originalartikeln, inte de senare bokutgåvorna. Vi fortsätter lite till, det har relevans:

    Den som vill bli lärling måste därför energiskt uppfostra sig till en devotionell stämning. Lärlingen måste överallt i sin omgivning och i sina upplevelser söka upp det som kan framkalla hans beundran och vördnad. Han måste överallt där hans omständigheter och förpliktelser så tillåter försöka avstå från varje form av kritik och fördömande.

    Om jag möter en människa och klandrar hennes svagheter berövar jag mig kraft till högre insikt; om jag kärleksfullt försöker att fördjupa mig i hennes goda sidor samlar jag sådan kraft. Ockulta lärlingar måste alltid tänka på att följa den principen. Erfarna ockulta forskare vet vilken kraft de har att tacka det faktum att de i allting ser till det goda och håller tillbaka de dömande åsikterna.

    Men detta får inte förbli en yttre levnadsregel; det måste gripa vår själs innersta. Det står i vår makt att fullkomna oss själva, att med tiden förvandla oss själva helt och hållet. Men den här förvandlingen måste ske i vårt innersta, i vårt tankeliv. Det räcker inte att jag i mitt yttre beteende visar aktning för någon. Jag måste ha den här aktningen i mina tankar. Lärlingen måste alltså börja med att ta upp devotionen i sitt tankeliv. Han måste se upp med vanhedrande tankar och nedvärderande kritik i sitt medvetande och dessutom medvetet odla tankar av vördnad och ödmjukhet.

    Varje ögonblick som man avsätter till att bannlysa allt som finns i ens medvetande av negativa, dömande och kritiska åsikter om ens medmänniskor – varje sådant ögonblick för en närmare den högre insikten. Och vi lyfts snabbt upp om vi under sådana ögonblick endast fyller vårt medvetande med tankar som får oss att känna beundran, aktning och vördnad inför människor och ting.

    Den som har erfarenhet på detta område vet att i varje sådant ögonblick väcks det krafter i människan, krafter som annars hade förblivit slumrande. Det är på så vis människans andliga ögon öppnas. Hon börjar se saker omkring sig som hon tidigare inte kunde se. Hon börjar begripa att hon förut bara såg en del av den värld som omger henne. En människa som hon möter visar sig nu med en helt annan skepnad än tidigare. Visserligen kommer hon ännu inte genom denna levnadsregel att redan kunna se det som i denna tidskrift beskrivits som människans aura. För att kunna det behövs en ännu högre skolning. Men denna högre skolning kan hon först påbörja efter att ha genomfört en energisk skolning i devotion.

    Vad Steiner alltså säger här, i en artikel från 1904 som senare ingick i boken med artikelseriens namn: ”Hur uppnår man kunskaper om de högrer världarna?”, är att vördnad som grundstämning öppnar oss för det väsentliga.

    Försök att se Hazelii sentenser i det ljuset! Kanske något ändrar sig.

  16. @Pappan

    Pappan och jag har diametralt olika utgångspunkter. Min reaktion på stentavlorna var en förvåning över hur främmande deras formulerade sentenser idag ter sig. Med vår tids ögon är de tveklöst plattityder av typen det är bättre att vara rik och frisk än sjuk och fattig. Den humor som uppstår då man betraktar denna typ av pekoral är det jag syftar till. Det är detta som gjort Grönköpings veckoblad till vad den är. Min reaktion är på intet sätt märklig, få skulle ifrågasätta den. I vår tid är väl bäst att tillägga.

    Pappans hållning som kulturkonservativ är att uppmärksamma oss på den ursprungliga betydelsen i dessa sentenser. Men inte ur en ton av förståelse för min utgångspunkt, som vore det naturliga. Nej från pappans första kommentar förvandlas det som skulle kunnat bli ett givande samtal till en total konfrontation. Min hållning underkänns redan från början till hundra procent. Jag har missförstått allt.

    I en vildsint polemisk tonart förvandlar pappan inte bara plattityder till djupt meningsfulla fosterländska ideal, en av sentenserna blir i denna förvandling en apell mot att inte vara med i NATO – och till och med EU! Pappan är helt blind för det förljugna i Hazelius småborgerliga moraliserande – om man ser sentenserna genom vår tids ögon. Vilket var det jag gjorde.

    Istället tillrättavisas jag för att jag känt fel(!) och att jag är ohistorisk och indoktrinerad av kulturmarxism(!). Då jag invänder att jag knappast kunde ha känt fel kommer en drapa med länkar som visar att vårt känsloliv kan manipuleras av både reklam, produktplacering och neurolingvistisk programmering(!).

    Då jag säger att jag har svårt att se inflytanden från dessa tidens marknadsföringsstrategier som en förklaring till min reaktion på några sentenser på Djurgården, får jag inget svar. Istället anklagas jag för att ”undvika ett civiliserat samtal”! Med antydningen om att ”du vill helt enkelt inte bli ifrågasatt”.

    Vid det här laget (puh) kryper det fram som ligger bakom pappans vildsinta upprördhet – att jag skulle ha ”smutskastat och hånat” vårt ”kulturarv”. Äntligen fes moster.

    Så spricker trollet i soluppgången och förvandlas i ett slag till ett banalt missförstånd. Som kommer ur en synnerligen förhastad slutsats att kritik av några mediokra sentenser skulle visa ett förakt mot hela vårt kulturarv. Sådana befängdheter är genant att ens bemöta.

    Och på slutet kommer pappan fram till den insikt jag förutsatte från början: ”Det är nämligen inte speciellt svårt för en svensk att relatera till det sentiment du ger uttryck för i inlägget om sentenserna.” Vojla, sade greven. Att vi sedan får stå ut med en föreläsning om hur den ockulta lärjungen går vördnadens väg får man bara ta.

    För att summera. Detta kan knappast betecknas som en debatt i vanlig bemärkelse – snarare nån sorts polemisk såpopera orkestrerad av en brist på social kompetens med moraliska pekpinnar – helt i Hazelius anda.

  17. Vad jag försöker säga är att vår tid har fler ögon än dina, och din generations. Allt fler jag har den äran att träffa och samtala med är tämligen trötta på hån och ironier, och är beredda att göra sig så öppna och sårbara (vördnadsfulla, för att tala med Steiner) i sitt sentiment att de kan ta till sig högre perspektiv än de som tilläts i studentkretsar på 1970-talet och allt vad därur följde.

    Hursomhelst skall du ha ett tack för att du uppmärksammade mig, och andra, på dessa tänkvärda sentenser. Det var berikande. Resten får vi leva med.

  18. Som tack, och för att det är Mikaeli, skall du få den här tänkvärda artikeln om kulturkonservatism:

    http://www.svensktidskrift.se/?p=23952

    Ingressen lyder såsom följer:

    Modernismen har spelat ut sin roll, chockkonsten skrämmer inte, postmodernismen har inte längre något kvar att dekonstruera. Det kulturella samhället, kan på längre sikt bara värnas med ett ansvarsfullt förvaltande: respekt för hantverk, erkännande av facktraditioner, strävan mot det sköna, strävan efter att tillvarata det bästa i människan. Den konservativa riktningen är den enda som aktivt försöker värja sig mot ett kulturellt haveri, skriver Alexander Z. Ibsen och Christopher Rådlund i denna essä.

    Trevlig läsning!

    • alicia h.
    • oktober 2nd, 2011

    Plattityder i anskrämligt pompös språkdräkt. De appellerar inte till någon högstämd känsla hos mig i alla fall (till skillnad från, t ex, Havamal som nämndes i tråden). Det finns betydligt mer intressanta och estetiskt tilltalande element i kulturarvet, i så fall. Hazelius sentenser passar rätt bra på museum. Det gäller en del av innehållet, men framför allt stilen. Och, nej, jag ser inte detta omdöme som ett trampande på mina förfäder (och så vidare). Det handlar om att jag inte lever i mina förfäders tid, och inte kan dela deras estetiska ideal som om de vore min tids.

    • curt jansson
    • oktober 3rd, 2011

    @Johannes

    Ja, jag tycker att du skall argumentera vidare; det du möjligtvis inte själv ser, är att du med SD-kortet (hur träffande det än kan vara, det har inte undgått mig) misstänkliggör hans argumentation, vilken borde vara angriplig i sig. Jag undrar om inte just denna lapsus (i mina ögon iaf), kommer av en trötthet och uppgivenhet över Pappans ständiga återkomster med visst innehåll. I så fall har jag förståelse för det men ser det ogärna, då din blogg hittills varit förskonad för en sorts argument som helst sökes på DN och Aftonbladet. Önskar att det fortsätter så, utan tjuvnyp.

    En upplysning dessutom; jag har avslutat mitt Facebook-konto, vet inte om min avskedsanteckning har nått alla, om ej kan berörda ju läsa det här! Facebooks övertagande av Spotify och övriga självsvåldliga beteende fick bägaren att rinna över. FRA på frivillig väg? Helst inte.

  19. Bäste Curt, Johannes tycks just nu ha ett våldsamt behov av att vara ovänlig. I alla fall mot mig. Därför kanske det är bäst, inte bara för hans blogg utan även för antroposofins image på nätet, att jag avstår från att försöka bidra till en dialog här. Han har ju ändå sagt att hans huvudsakliga avsikt inte alls är att skapa utrymme för ett samtal, utan för att skriva om saker han funderar över. Och det kan han ju fortsätta med utan vår, eller min, hjälp. Lite trist, kan tyckas, men det är som det är. Och det finns väl fler fora på nätet för den som vill försöka sig på ett civiliserat samtal.

    Mursleven, till exempel. Fast där pratar vi ju inte Steiner. Angeloi.se är en möjlighet.

    Pappan

  20. @Pappan

    Så nu är det mitt fel igen att Pappan drar sig tillbaka. Jag vet inte för vilken gång i ordningen. Intresserade kan ju själva döma i skuldfrågan. Det räcker gott att följa ovanstående debatt.

    • curt jansson
    • oktober 4th, 2011

    Pappan + Johannes

    :O)) Ni två är då fullkomligt omöjliga! Jag kommer att följa er på respektive blogg i framtiden, om inte annat så för att få lite dramatik till livs (här i skogen händer inte så mycket). Keep up the good work, bägge!

  1. oktober 27th, 2011
  2. oktober 15th, 2014
    Trackback from : mybusiness24.ru
  3. november 5th, 2014
    Trackback from : Tapered Roller Bearings
  4. februari 21st, 2015