Då Sverige kallades fosterland och man var stolt att vara svensk
Fädernesland – ingiv våra sinnen de dygder som fostrat din ära, ditt väl.
Dessa ord kommer från Arthur Hazelius, mannen som 1891 grundade Skansen, världens första friluftsmuseum. På Djurgården, vid bergbanans fot, står en byst av honom framför en välvd mur på vilken sex liknande sentenser finns formulerade. Först läser man dem bara rakt upp och ned. Typiskt adertonhundratalspompöst, känner man. Men vad är det han egentligen säger? När man läser om de förväntade visdomsorden – texterna står i guldskrift fördelade på sex utsirade stentavlor som för tankarna till Dorés illustration av Moses förevisande Guds tio budord – ger raden ovan ett förvånansvärt ytligt, ja nästan löjeväckande budskap. Nästa tavla imponerar inte heller:
Var hellre fri än annans träl så länge du dig kan röra.
Efter att med en viss möda ha sökt visdomen i detta – som sagt skrivet med guldbokstäver – konstaterar man förvånat att den pompösa formuleringen döljer en självklarhet. Den påminner om senare tiders det är bättre att vara rik och frisk än sjuk och fattig. En ironisk formulering som används för att uppmärksamma en självklarhet. Vid det här laget har förväntningarna skruvats ned betydligt.
Lyssna till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat.
Att Hazelius inte menar en fågelholk som ramlat ned förstår man direkt. Han hade en mer metaforisk avsikt. Men vad menar han att vi ska förstå av detta? Är det en föregångare till Dylans the answer my friend is blowing in the wind? I båda fallen blåser det. Vilket i Dylans fall torde vara en poetisk bild för att man bör lyssna till sin inre röst. Hos Hazelius har vindblåset snarare fosterländska implikationer. Bombasmen var troligtvis mer en signal, eller uppmaning till fosterlandskärlek mer än en djupsinnig tänkvärdhet.
Vi är ett litet folk – men vi bör tänka stort.
Här kommer plötsligen Carl Bildt in på banan. Detta låter som något han kunde ha sagt på den tiden han pläderade för Sveriges medlemskap i EU. Ånyo känner man hur starkt Hazelius manar till en förädling av det nationella. Idag något närmast suspekt. Hans syfte är uppenbarligen att inspirera till skapandet av ett land att vara stolt över, ett Sverige som föredöme. Detta var alltså långt före Hitler.
Den forntid ej vördar ej framtid är värd.
Nu blir det lite knepigare. Här förutsätts inte bara kunskaper i historia utan dessutom vördnad för densamma. En lysande sammanfattning av Sverigedemokraternas kultursyn kan tyckas. Utan en beundran för vår stolta historia får du rött kort och kan inte spela nästa match i livets ligaspel.
Ryktet aldrig dör för den som sig ett gott förvärvat.
Eller hur! Tonen i dessa rader ger i sin nästan chauvinistiska karaktär en bild av en idylliserad svensk identitet som på ett knappt sekel förvandlats till sin motsats – en kulturrelativism där alla värdesystem betraktas som likvärdiga. Sverige är inte bättre än något annat land, eller värre – det är ju fullt möjligt att vi faktiskt är sämre. Hazelius roterar i sin grav.
Samtidigt är Hazelius med sina eufemismer* en tydlig representant för en tid med förljugna ideal (”smaka riset”, ”lära sig veta hut”, ”dö för sitt land” etc) – men i hans sentenser finns också tydliga pekoralistiska drag. Ett pekoral är en text som oavsiktligt får en komisk verkan, eftersom uttrycks- och meddelandebehovet är långt större än gestaltningsförmågan. Den emotionella och intellektuella kapaciteten räcker inte till för de stora ambitionerna.
Sorry Arthur, Steiner hade gjort det bättre…
* Eufemismer är förskönande eller beslöjande omskrivningar, ofta för saker som anses oangenäma, anstötliga eller tabu.
No comments yet.