Rudolf Steiner och ”negerromanen”
”Jag var inne i en bokhandel i Basel nyligen. Där fann jag ett program om senaste nytt: en negerroman. Negrerna kommer på det hela taget in i Europas civilisation just nu. Negerdanser visas på scen överallt, och det skuttas negerdanser i danslokalerna. Och så har vi denna negerroman. Den är urtrist, gräsligt dålig, men folk slukar den. Jag är för min del övertygad om att om vi skulle få flera i samma stil och om vi skulle rekommendera nygravida kvinnor att läsa dem, då behöver det inte ens komma några negrer till Europa för att skapa mulatter; enbart genom att läsa sådana romaner skulle det födas en hel rad barn som skulle vara alldeles gråa och ha mulatthår, de skulle få ett mulattliknande ansikte.”
Ovanstående passus uttalades av Rudolf Steiner i ett av de föredrag han höll för arbetarna vid det första Goetheanum-bygget 1922. Medarbetarna i det lilla Järna-förlaget Telleby Bokförlag, som 1990 stod i begrepp att publicera texten på svenska i en bok, blev överraskade och betänksamma. Texten skulle ingå i en serie utgåvor betitlad Arbetarföredragen, där första delen redan var utgiven. För flera av oss var texten chockerande. Hade han verkligen sagt så? Research visade att den åsyftade bokens undertitel faktiskt var En negerroman, vilket mildrade intrycket något, liksom att begreppet neger då naturligtvis var helt okontroversiellt och saknade den laddning det har idag. Men det övriga? Hur skulle vi förhålla oss?
Texten hade i många år funnits på tyska i Gesamtausgabe – och uppenbarligen inte uppfattats som problematisk där, trots att första publicering skett så sent som 1983. Hur man där resonerat visste vi inte – kanske såg man att uppgiften låg i att dokumentera all kvarlåtenskap oavsett innehåll. För framtida forskning. Vår uppgift var en annan. Vi ville ge ut denna samling föredrag för att de gav en bred orientering inom många antroposofiska ämnesområden på ett för Steiner ovanligt lättillgängligt språk.
Hur man resonerat i Schweiz var en sak, vi hade att ta ställning till den svenska marknaden. Att ge ut boken är samma sak som att förlaget säger: det här står vi bakom – vilket, om vi behöll textavsnittet, samtidigt skulle betyda att vi var rasister. Efter flera möten blev vi överens att vi inte kunde publicera textavsnittet med den betydelse det med tiden kommit att få. Skulle vi då avstå från att ge ut boken? Man redigerar ju inte Steiner hade vi fått lära oss. Det han sagt är ristat i sten. Samtidigt beror det ju på vad man menar med redigering. Ett konkurrerande litet förlag hade just givit ut en samling Steinertexter på temat döden. Det om något var ju en redigering – man hade helt enkelt lyft ut texter ur ett sammanhang och infogat dem in i en tematik förlaget skapat. Men detta uppfattades inte som kontroversiellt.
Dessutom hade avsnittet inget esoteriskt värde och gjorde i övrigt varken till eller från sakligt sett. Så OK, om vi lyfter ut textavsnittet, sa vi oss – borde vi då inte i ett förord tala om att vi lyft ut detsamma? Här talade vår stränga antroposofiska moral. Sanningen framför allt! Men det föll på sin egen orimlighet. Om vi talat om att vi lyft ut ett avsnitt vill läsaren veta varför, och oavsett om vi skulle beskriva olämpligheten med egna ord eller till och med publicera textavsnittet in extenso, skulle vår ursprungsintention totalt förfelas. Dessutom skulle vi ha väckt den björn som sover – på flera sätt.
Auktoriteter inom rörelsen kontaktades. De tillstyrkte strykning, eftersom en publicering inte bara skulle skada antroposofin i landet – utan även Rudolf Steiner personligen, som man sa. Så vi publicerade boken med en neutral formulering i förordet att utgåvan redigerats något.
Trots detta kom snart rykten i svang efter publiceringen. Pietister var upprörda över att vi skulle ha ”censurerat”, ”förskönat” eller ”gömt undan” en viktig text. Några menade till och med att textavsnittet var oproblematiskt, en brist på omdöme som gjorde att vi på förlaget ändå tog lätt på kritiken eftersom vi var övertygade att Steiner själv hade varit den förste att förorda strykning. Att tro något annat vore en skymf mot hans minne. Hans avsikt var aldrig att företräda rasistiska åsikter – tvärtom, hela hans livsgärning genomsyrades av ett långt drivet jämlikhetsideal. Ingen människa är förmer än någon annan.
Därför är ”mulattcitatet” gåtfullt. Rudolf Steiner var en extraordinär personlighet – men också en människa med fel och brister. Kanske lät han sig ibland dras med i den allmänna tidsandans fördomsfulla uppfattningar. För det är ju så det ser ut i detta fall. Detta förtar dock inte hans storhet. Hans uttalanden om ”raser” spelar trots allt en marginell roll i det mäktiga projekt han kallade antroposofi. Därför är den steineristiska hållning orimlig som säger att det Steiner sagt är kungsord som alltid kommer att äga samma giltighet som då de uttalades. Det är en hållning som binder antroposofin i tiden. Det Steiner sa då bar han det fulla ansvaret för – men nu kommer det an på hur vi handskas med detta. Det är vi som bär ansvaret för vår tid. Det är våra omdömen som avgör hur antroposofin skall leva vidare.
Så anklagelser mot antroposofin som rasistisk framstår trots allt som både överdriven och perifer. Att det inte är det antroposofin handlar om visar om inte annat antroposofernas yrvakenhet i ämnet. Det är ju inte frågan om raser som gör folk intresserade av antroposofi. Eller som givit antroposofin dess ställning i samhällslivet.
’Ett konkurrerande litet förlag hade just givit ut en samling Steinertexter på temat döden. Det om något var ju en redigering – man hade helt enkelt lyft ut texter ur ett sammanhang och infogat dem in i en tematik förlaget skapat. Men detta uppfattades inte som kontroversiellt.’
Jag skulle säga att det är en ganska annorlunda sak — man har ju då plockat hur som helst på ett tema, och det är uppenbart av hela framställningen att det är så. Vad gäller arbetarföredragsboken föreställer man sig — man till och med förutsätter — att det är en direkt översättning och återgivning i fullo av just den GA-utgåvan. Så till vida inget annat (tydligt) anges.
Jag tycker förvisso att det inte är orimligt att göra det val ni gjorde — det vill säga, att plocka bort stycket eller, som i ett annat (? minns ej just nu om det var ett annat eller om vi talar om samma) fall, ta bort ett helt kapitel, och i det fallet fann jag inget om redigering i förordet! — men jag menar nog ändå att det enda rimliga hade varit att ange att en sådan redigering har gjorts för att klargöra att utgåvan inte stämmer med förlagan. Då kan var och en själv välja att leta upp relevant GA på tyska. Trots allt finner jag det vara det ärligaste alternativet — om än förenat med en viss risk, det vill säga risken att ett fåtal nyfikna läsare går vidare till orginalupplagan! Men det kan väl egentligen aldrig vara fel. Även om de inte skulle bli glatt överraskade.
Den stora vinsten är ju att man slipper risken att någon ändå kommer på vad som hänt och att det hela då antar mer sensationella proportioner än det förtjänar. (Det finns ett antal sätt att väcka sovande björnar på.)
Hur det än är så har ju Steiner sagt en del saker som inte låter så bra. Det är inte hela världen, om man kan leva med att Steiner inte var perfekt 😉 Och kan man förhålla sig lite kritiskt till vad han sagt, är det hela faktiskt en bagatell. Det kan till och med publiceras utan att världen går under. Men det blir så klart ett problem om man av antroposofer får intrycket att de bokstavstror vartenda ord Steiner sagt eller att de är beredda att rättfärdiga precis allt han sagt för han hade ju ändå högre insikter (och det händer att man får det intrycket, tyvärr).
Men om man redigerar på det viset, behöver man inte ens skriva ett förord om det — det räcker mycket väl att ange på det där lilla fina bladet där man hittar upplageinformation mm att jämfört med GA är det ena eller det andra kapitlet ändrat/förkortat/bortplockat. Huvudsaken är att informationen finns där — inte att man har världens bästa förklaring eller liknande.
@alicia h.
Som jag antydde var vi lite tagna på sängen. De som läst alla delarna och som tagit initiativet till utgivningen hade inte reagerat. Möjligtvis för att de läst för längesen, möjligtvis för att man med det fördomsfria sinnelag man ”måste” ha som antroposof inte fastnar i saker man inte omedelbart förstår. För det finns massor inom antroposofin man inte förstår, det är ju självklart i förhållande till en verklighet man har så lite egen erfarenhet av. Man kan inte ta ställning till ovetbara saker, men man bär dom med sig i hopp att det en dag skall bli förklarat.
Men flera av oss hade inte tidigare läst och det var chockerande. Vårt beslut i frågan var vad jag vet första gången man lyft ut ett textavsnitt ur en Steiner-översättning i Sverige p g a att det skulle kunna uppfattas rasistiskt. Beslutet var inte enkelt för det bröt mot praxis. Det var lite skakande att ett modernt medvetande tvingade oss att lyfta bort en Steiner-text för att den var omodern. Det är klart man som du kan kritisera enskildheter i detta beslut. Men då var vi ensamma. Och oerfarna.
Det finns åtminstone en utgåva till med liknande problematik, nämligen Ur Akashakrönikan. Där går Steiner igenom mänsklighetens gryning och talar om rotraser och underraser, men då i ett mer evolutionärt perspektiv. Men jag uppfattar det mer som när vetenskapen talar om neandertalare och allt vad de kallar dessa för-människor.
Sen minns du rätt när du nämner att vi plockade bort ett helt kapitel i en av de senare delarna som handlar om ”negrernas” fysiska och själsliga konstitution. Naturligtvis otryckbart idag. Vi var tvungna att ta bort det.
Jo jag minns det där. Det var första gången vi blev riktigt osams, du och jag. Jag tyckte spontant att det var helt fel att censurera Steiner, och att det var det det var. Och mina skäl var inte alls ”pietistiska” och så vidare, tvärtom: jag tyckte att dagens läsare, antroposof eller inte, måste vara vuxen nog att låta Steiner 1924 vara Steiner 1924 utan att själv känna sig pressad att vara Steiner 1924. Både förlaget och den organiserade antroposofin, menade jag, skulle VINNA på att inte ideligen tycka och tänka som Steiner redan tyckt och tänkt. Jag såg en publicering av de jobbiga arbetarföredragen som en myndighetsmarkering att vara stolt över: Titta här, Steiner var inte perfekt och det ändrar inte vår relation till honom! Vi tycker inte alltid som Steiner och kan ÄNDÅ ta till oss hans perspektiv och tips för ett bättre liv.
Men det vuxenblivandet från den organiserade antroposofins sida uteblev. Ni fegade ur, och försvarade er aggressivt och spydigt när beslutet ifrågasattes.
Jag märker att jag inte har ändrat uppfattning i frågan. Jag förstår givetvis att kontroverser och utmaningar hade uppstått som en följd av att publicera arbetarföredragen rakt av. Men jag hoppades och trodde att vi som kände oss som antroposofer var mogna för den utmaningen. Att visa att man var villig att anta den, utan nervösa åthävor, skulle visa att vi var vuxna människor och INTE sekterister som har behov av en felfri och politiskt korrekt Steiner. De vi ville ha respekt av skulle respektera oss för ett sådant beslut, tänkte jag. Det skulle visa att vi vill ställa en stor och fasinerande tänkares verk till förfogande, snarare än att liksom lansera en perfekt guru.
Normalt sett, i den vanliga världen, så är det nämligen ingen som tänker att ett förlag är ansvarigt för innehållet i de böcker det publicerar. Man behöver som förläggare inte ens påpeka att författarens åsikter inte nödvändigt överensstämmer med förlagets. Det förstår varenda människa. Vilket förlag skulle annars ge ut knepiga böcker av kontrovetrsiella men viktiga författare?
Så mogna ville jag att vi skulle vara. Jag hoppades och trodde det. Jag hade, kan man väl säga, behov av det. Men så var det ju inte. Inte alls. Det var jobbigt för mig. Jag kände mig lite inlurad i en sorts självgod och lite nervös sekt efter det. Och det trivdes jag inte alls med.
Idag kan det kvitta för min del. Jag har min identitet annorstädes. Och som sagt, visst förstår jag att det skulle medföra besvärligheter och utmaningar att publicera Steiners få men spännande föredrag om kontroversiella frågor som ras och folklynne och sådant. Men jag tänkte faktiskt strategiskt också: Hellre förekomma än förekommas! Förr eller senare drar någon elak kritiker upp dessa passager och då står vi där svarslösa med våra tillrättalagda böcker. I ställer för att utveckla den andliga integritet som Steiner hoppades på av antroposofer, och skriva våra egna antroposofiska böcker, så uppdaterar vi Steiner till att passa andra tider och andra kulturer än hans egen. Det vände jag mig mot. Och gör det i princip fortfarande.
Eftersom du nu tar upp saken.
Pappan
@Pappan
”Jag såg en publicering av de jobbiga arbetarföredragen som en myndighetsmarkering att vara stolt över: Titta här, Steiner var inte perfekt och det ändrar inte vår relation till honom! Vi tycker inte alltid som Steiner och kan ÄNDÅ ta till oss hans perspektiv och tips för ett bättre liv.”
Denna hållning var naiv då och den är det fortfarande – fast nu förhoppningsvis i mindre grad. Man kan alltid önska och ”hoppas” att ”antroposofer var mogna för den utmaningen” ”utan nervösa åthävor”, ”att vi var vuxna människor och INTE sekterister som har behov av en felfri och politiskt korrekt Steiner”.
Men både du och jag vet att så inte var fallet. Skillnaden var att du kunde lyxa med arroganta tillrättavisanden över hur fega vi var. Utan några efterräkningar. Vi var tvungna att leverera. Och valet – mellan att utsättas för spott och spe av våra egna eller att riskera angrepp i media från den då synnerligen aktive antroposofkritikern och human-etikern Håkan Blomqvist – var lätt.
”Normalt sett, i den vanliga världen, så är det nämligen ingen som tänker att ett förlag är ansvarigt för innehållet i de böcker det publicerar”, skriver du. Men den antroposofiska världen är inte ”den vanliga världen”. I den antroposofiska världen existerar ingen idédebatt, där har alla bokutgivningar i grunden bara ETT syfte – att introducera antroposofin. Att ge ut alster som problematiserar antroposofin är det ingen som åstundar. Jo, du – och jag. Men jag kommer inte på någon mer.
Hade resten av rörelsen uppnått samma grad av ”mognad” som du, hade vi naturligtvis inte lyft ut textavsnittet, utan tagit fajten. Men trots att rasismanklagelserna mot antroposofin tilltagit ordentligt sen den tiden har mycket lite gjorts för att bearbeta problematiken och ge svar på tal. Att jag nu går ut med dessa uppgifter är ett försök att ändra på detta.
Rasismanklagelserna mot antroposofin måste rimligtvis vara en av de mer angelägna ärendena för en ledning att ta tag i. Att detta ännu inte skett säger en del om sakernas tillstånd.
”Skillnaden var att du kunde lyxa med arroganta tillrättavisanden över hur fega vi var. Utan några efterräkningar.”
Fast det där stämmer inte. Skillnaden var att jag GJORDE det. TROTS efterräkningar. Av samvets- och integritetsskäl. Samt, alltså, mitt lyxiga i-landsbehov av en osekteristisk social miljö.
Ni VAR fega. Och det var INTE arrogant av mig att påpeka det. Det kostade mig en karriär i en jantesubkultur — något som jag idag inte sörjer, men sörjde länge.
Jag tror inte att jag har något mer att tillföra i frågan. Kanske var det bäst som skedde.
Jag har för övrigt aldrig sett något egenvärde i att ”problematisera antroposofin”. Varken då eller nu. Däremot finns ett uppenbart behov av att gå till botten med personkulten kring Steiner. Det är inte värdigt vuxna och i övrigt mogna människor (mycket mognare än mig) att vara så auktoritetsbundna och ängsliga. Och Steiner förtjänar ett bättre öde än att vara i sekteristers våld. Det vet inte vanliga människor att han gör. Men de vet att vuxna människor som tillrättalägger en död kulturpersonlighets kvarlåtenskap inte är att lita på.
Det som förefaller MIG naivt är att inte fatta att sådant förr eller senare kommer fram. Och att det då blir etter värre.
Idag är hela rörelsen mer än halvdöd och av allt att döma bortom räddning. Det var den inte då. Trodde jag i alla fall. Jag kan ha haft fel då liksom jag kan ha fel idag.
Nu är det kanske dags att leta efter systemfel i rörelsen och dess ideologi. Inte hänga ut folk för deras personliga brister, vi gör och gjorde alla så gott vi kunde efter de förutsättningar vi har och hade. Själen är svagare än den vill tro. Fåfängan, ängsligheten och revirinstinkterna är starka som sol, vind och vågor. Vi försökte förneka eller förtränga dem i stället för att förhålla oss sakligt och konstruktivt till dem.
Ironiskt är att Steiners doktorsavhandling, Sanning och vetenskap, börjar med den kaxiga meningen: ”Vår tid lider av en osund Kant-tro.” Den rörelse meningens författare lämnade efter sig lider av en osund Steiner-tro.
@Pappan
Din förmodan stämmer inte med verkligheten. Det var inte räddhågsen feghet som låg bakom avlägsnandet av textavsnittet. Att vi inte skulle ”våga” eller så. Det var ur upplevelsen att uttalandet var vedervärdigt, frånstötande, obegripligt – och dessutom onödigt – som beslutet togs. Vi kunde inte tänka oss att stå bakom en sådan text. För egen del var jag beredd att avgå om de andra valde publicering. I förlängningen riskerade vi dessutom en debatt som vi var dåligt förberedda på. Det var inte en arena vi då hade möjlighet att agera i.
Sen kan kan man alltid diskutera innebörden av begreppet feghet. Du anser vi var fega utifrån ditt förhållningssätt och idealbildning. Men då detta förhållningssätt har vissa svärmiska och utopiska drag förlorar begreppet något av sin relevans. Att ha idealtillstånd som måttstock i en krass verklighet har sina bekymmer. Inte minst socialt, som du antyder här ovan. Det får sina obönhörliga konsekvenser att ikläda sig rollen som den som tillrättavisar andra. Sånt brukar sällan uppskattas. Att även här kritisera den som inte har samma måttstock som du är ett talande exempel på detta.
Andra skulle sagt att vi var modiga utifrån den då rådande föreställningen att man inte får redigera Steiner. Att ändå göra det bröt mot all praxis.
Sen är jag helt enig i att det vore dags att leta efter systemfel i rörelsen och dess ideologi. Fast dags har det varit länge utan att något hänt. Men det finns i alla fall en liten ljusglimt i mörkret – den kommande volymen om eurytmins ursprung och historia. Här ska den osminkade sanningen äntligen komma fram. Och det är mycket.
Jag tror ju att systemfelet ligger vissas självgodhet , det är nog så att det inte handlar om mod eller feghet mer om bristande kompetens när det gäller en viss typ av humor som tydligen inte var helt fel på Steiners tid -man måste nog vara lite väl självgod när man tar upp en sådan sak som då med största sannolikhet var ett grovt skämt och sätter in det i dagens kontext där det självklart inte passar in men ändå leker man viktigpetter.
Angående eurythmins ursprung så vet väl den som själv gjort eurythmi att den ligger i det människliga . Först ut var nog Vitruv men det är ett grekiskt ord som i grund och botten betyder en form för ordning en skön ordning. Att vilja skapa klarhet när det sker genom att förringa ja då……..spelar det väl ingen roll om sanningen är osminkad eller sminkad om det nu skulle vara relevant för ”sanningen”.
Vitruvius insats för vårt sinne för ordning och skönhet, värdighet och harmoni kan knappast överskattas. Men eurytmins rötter finner man snarare hos Abraham Abulafia och liknande gestalter.
Steiner levde i Österrike, Tyskland och Schweiz mellan 1961 – 1924. Hans verk har övervägande hamnat i händerna på personer som socialt och ekonomiskt har skaffat sig en födkrok och en identitet i den antroposofiska subkulturen. För att den skall accepteras har de jobbat hårt. Baksidan på det är att de även har censurerat sina utgivningar av Steiners verk, i synnerhet de kontroversiella så kallade Arbetarföredragen från Steiners sista år i livet. De har skaffat sig existentiella behov av att Steiner är rumsren och snäll. De har strukit långa stycken i föredrag med känsliga ämnen och rentav tagit bort ett helt föredrag utan att det framgår i utgåvan. I bästa välmening förstås. Och de berömmer sig med att vara modiga som har gjort det. Likväl är det givetvis ohederligt och pekar på en osjälvständighet visavi Steiner som så skadat den antroposofiska rörelsens anseende att den nu är döende.
Pappan
Korr: 1861 skall det givetvis stå.
antroposofiska rörelsen dör aldrig sällskapet stagnerar det är klart när män som Johannes inte tar ansvar för att de varit med och skapat dagens sällskap och sen bara låter det vara och tvår sina händer.
Men det viktiga är rörelsen och hur vi benämner den är ju bara en formalitet ,den kan ha många namn men för pessimister heter den väl bara den antroposofiskarörelsen.
Jesus, jag tror faktiskt han försöker ta det där ansvaret så gott han kan. Han var trots allt rörelsens mest publicerade och publicerande profil, med artikel efter artikel om i synnerhet den svenska antroposofins förträfflighet och dess kritikers oredlighet. Klart att han känner behov av att tvätta sig. Men på sina egna villkor. Genom att säga saker han inte vågat eller tyckt sig kunna säga tidigare. Bloggen här är ju full av dem. Och det känns fräscht, måste man ju säga. Men varje försök att påpeka hans delaktighet i uppbyggandet och vidmakthållandet av det antroposofetablissemang han nu distanserar sig från har hittills bemötts med aggressiva poser och personangrepp. Jag tror vi får vara glada för de steg han faktiskt tar, på sina egna villkor och i sin egen takt. Och kanske inte ta det så personligt när vi drabbas av hans sovjetdiplomatiska invektiv (som att min ”idealbildning” — kul ordbildning förresten — har ”vissa svärmiska och utopiska drag” och därför ”förlorar begreppet [feghet] något av sin relevans”).
Det är litegrann som i en sekt eller en totalitär stat, typ Sovjet, om man tänker sig en efter lång och trogen tjänst avpolleterad politruk som i kylan börjar våga, om än försiktigt, kritisera vissa aspekter av Partiet, sina forna vänner, kolleger, auktoriteter och arbetsgivare. Och så kommer du eller jag, som aldrig givits ett enda förtroende av partiledningen, och pekar finger och säger ”DU SJÄLV DÅ”. Klart han blir sur. Och säger ogenomtänkta saker. Även om vi har rätt. Det är inte bara sanning som räknas. Den måste komma inifrån också. Det är inte heller bara mod som räknas.
Det borde man tänka på varje gång man vill kritisera någon.
Jag värdesätter Johannes mod att, efter avslutad arbetsinsats, säga obekväma och riskabla saker. Det är egentligen fel av oss att vilja, än mindre kräva, att han skall säga mer än han säger. Eller förstå mer än han förstår. Det han säger och förstår är redan över all förväntan, och hedrar honom.
Däremot skulle man kanske önska sig lite färre spydigheter. Men man får inte allt man önskar och det är kanske lika bra det.
Varför skulle förresten den antroposofiska rörelsen inte kunna dö?? Hudraårsgränsen skär med skarp egg genom Steiners verk — as we speak — och allt färre kommer att kunna ta till sig hans ord. Och GA är i praktiken en uppenbarelse att förhålla sig till, precis som koranen eller vedaskrifterna. Varje försök att omformulera eller — hu! — uppdatera grundböckerna kommer att skapa rabalder och interna motsättningar om de inte bemöts med kompakt tystnad. Alternativet är att göra som Prokofieff gör: skriva jättetråkiga, kvasireligiösa tegelstensvolymer som är collage av valda steinercitat.
Men vem vill identifiera sig med en rörelse som bygger på sånt? Det var ju precis så man gjorde i Sovjet, om man ville göra karriär i Partiet: man skrev tegelstenskompendier av citatcollage av Marx och Lenin.
@jesus
”sällskapet stagnerar det är klart när män som Johannes inte tar ansvar för att de varit med och skapat dagens sällskap och sen bara låter det vara och tvår sina händer”, skriver ”Jesus” med sin karakteristiskt slarviga språkbehandling.
Jag avhänder mej inte mitt ansvar för min insats för det svenska sällskapet. Eller ”tvår mina händer”. Det vet var och en som läst mina krönikor där jag gått längre än någon annan i landet i min kritik av sällskapets former. Jag har också presenterat förslag på förändringar. Jag kallar detta för att ta ansvar.
Detta är bara en i raden av provokationer ”Jesus” stått för här på Mummel, vilket tyder på att vi är utsatta för ett så kallat ”troll”. Wikipedia kan förklara detta närmare:
”Internettroll, eller bara troll, är internetslang för användare som medvetet skriver ett stort antal provokativa, märkliga, ickerelevanta eller oseriösa diskussionsinlägg i syfte att provocera fram en känslomässig debatt, ofta utanför själva ämnet för huvuddiskussionen.”
Johannes, vad signaturen Jesus, i all sin verbala ofullkomlighet, åsyftar är att du inte har visat några tecken på skam eller ånger över att så starkt ha bidragit till det svenska antroposofetablissemangets självgoda image.
Jag säger inte att du måste göra det. Men jag ser att du inte förstår (eller VILL förstå, kanske) var Jesus kommer ifrån. Det blir goddag yxskaft.
The noble art of losing face
may one day save the human race.
(Piet Hein)
@Pappan
De märkligheter signaturen Jesus åstadkommit på denna sajt har varit svårförståeliga. Nu har Pappan kommit till undsättning för att tolka, vilket inte gör saken bättre. Utan en hederlig argumentering där ett resonemang klargör vad som exakt åsyftas förväntas att jag skall skämmas för ”antroposofetablissemangets självgoda image”!
Detta har jag mycket riktigt inte förstått av Jesus ”verbala ofullkomlighet”, och är det en sann tolkning är den väl fräck. Är det så han menar får det gärna vara goddag yxskaft för min del. Men är han kapabel att förklara sin ståndpunkt närmare är han ändå välkommen.
@Johannes
’Det finns åtminstone en utgåva till med liknande problematik, nämligen Ur Akashakrönikan. Där går Steiner igenom mänsklighetens gryning och talar om rotraser och underraser, men då i ett mer evolutionärt perspektiv. Men jag uppfattar det mer som när vetenskapen talar om neandertalare och allt vad de kallar dessa för-människor.’
Inte bara den; det finns fler knepiga volymer. Flera böcker som är utgivna på Antroposofiska Bokförlaget, vilka i alla fall i engelska och tyska utgåvor innehåller en del material som är lite tveksamt. Hur man gjort med de svenska översättningarna är mig dock obekant.
Problemet är ju att det inte går, tror jag, att redigera i Steiners (eller teosofins, ju) evolutionslära, man kan ju byta ut orden, men det hjälper egentligen föga. Och de raser han talar om är ju inte utdöda neandertalare… utan folkgrupper som har moderna motsvarigheter. Å andra sidan tycker jag att man kan betrakta detta som ett slags utvecklingsmytologi, eller liknande. Man kan ju också fundera på om den utgör en väsentlig del av antroposofi över huvud taget.
’Sen minns du rätt när du nämner att vi plockade bort ett helt kapitel i en av de senare delarna som handlar om ”negrernas” fysiska och själsliga konstitution. Naturligtvis otryckbart idag. Vi var tvungna att ta bort det.’
Det handlade väl om människoraser och hudfärg, inte bara negrer; de senare råkade bara värst ut i föredraget i fråga.
’Men den antroposofiska världen är inte ”den vanliga världen”. I den antroposofiska världen existerar ingen idédebatt, där har alla bokutgivningar i grunden bara ETT syfte – att introducera antroposofin. Att ge ut alster som problematiserar antroposofin är det ingen som åstundar.’
Jag tror att det måste förändras. Att det är absolut nödvändigt. Om man inte vill vara en sekt. Jag tror att den krassa verkligheten helt enkelt ser ut så. Dessutom är det enda sättet att göra antroposofi relevant (om det nu alls är möjligt) och intressant (och det är definitivt möjligt).
’Men trots att rasismanklagelserna mot antroposofin tilltagit ordentligt sen den tiden har mycket lite gjorts för att bearbeta problematiken och ge svar på tal. Att jag nu går ut med dessa uppgifter är ett försök att ändra på detta.’
Det är alldeles utmärkt det. Det är för övrigt inte många som föreställer sig (förmodar jag) att antroposofer måste tro att vartenda ord Steiner sa var rätt och riktigt — dock får man ibland, av det odiskriminerande försvaret och rättfärdigandet av allt Steiner sa, just det intrycket. Och där börjar problemen, och egentligen inte förr.
’Rasismanklagelserna mot antroposofin måste rimligtvis vara en av de mer angelägna ärendena för en ledning att ta tag i.’
Jag tror att det är vettigt att sluta se allt sådant som anklagelser. Att man i stället ska se på vad Steiner och andra antroposofer sagt och skrivit. (Men om det ska göras kan man heller inte stryka ord, stycken och kapitel ur böcker! För då finns plötsligt inget synligt att ta tag i, att utvärdera, att diskutera… eller vad som nu behöver göras.)
Ja, så var vi där igen då.Troll.Jaha.Säger man något som gör någon konfunderad, då är man ett troll.
Roligt att jag lyckades läsa de därföredragen de fanns nämligen i gamla böcker på biblioteket på RSS på den gamla tiden!Jag minns att jag tänkte Jaså,är det så detär, eller nåt i den stilen.Allt Steiner sa var ju sanning.Men jag tror också att Negerromanen var ett skämt.Jag tror faktiskt helt enkelt att Steiner hade humor även om efterföljarna totalt saknar det.Egentligen orkar jag inte skriva här mer,men jag vill bara meddela, att jag läst de censurerade hemligheterna.Och att jag fortfarande är benhårt övertygad om allt jag uttalat i denna blog.Och att mitt liv blev en dröm, svärmisk eller ej får man se på andra sidan, så snart jag avsade mig det öde som innefattade sk antroposofiska sammanhang.Jag tackar Gud varje dag.
Ps.Citat av en vis man angående böcker,föredrag etc:
So who’s right?
They all are. Because they’ll receive what they come prepared to receive. And that’s true for every speaker you hear, book you read, or CD you listen to. Come looking for wisdom and you’ll find it. Expect to receive nothing and that’s likely what you’ll get.
The default setting you approach life with determines what you’ll receive. So what are you expecting?
Klart att det där om negerromanen var ett skämt, Mio. Men också att Steiner genom (det iofs plumpa) skämtet ville säga något om hur ett foster påverkas av den havande moderns mentalitet, sentiment och sinnesintryck. Sådant betonar ju Steiner på andra håll.
Grattis till att du lyckades krångla dig ur sektens garn förresten!
Pappan (som minns dig med värme)
Trist at folk opgiver antroposofien fordi de har levet med et vrangbillede af antroposofien. Det er ikke mærkeligt at det sker, jeg indrømmer jeg gerne, men Steiner taler imod sekterisme og anbefaler konstant at man selv tjekker sine forestillinger. Hvad skal man gøre for at undvige at folk oplever sådanne ideer med den fylde som værende sekteriske?
Hahhaha…jasså du minns mig med värme?Underbart.Ja, du vet ju allt,så då måste du ju veta vem jag är också!
Nja, Bode.Jag tror nog att många är 100 medvetna om att antroposofin är en sekt.Och det är inte antroposofins garn man trasslar sig ut ur.Men det finns så många osmältbara inslag i den antroposofiska släkten som i längden är en smula sjukdomsframkallande.Och jag tror på strävan efter att hålla sig frisk,hm…Men bara i denna räcka kommentarer har ju nämnts en hel del som visar på metoden den antroposofiska familjen använder sig av.Det lustigaste tycker jag är den där otroliga Vi-känslan.Att om någon kritiserar något går alla de som övergått till detta Vi emot och försvarar sig!Haha, det är så fascinerande.Vad försvarar ni er emot?Det detta har lett till är ju ofta det försvar alltid leder till;Ickeutveckling. En medvetet högstående individ tar ju åt sig kritik på ett betydligt konstruktivare sätt.Man gör ofta något av den, eller inlänkar den i sitt liv på ett fruktbart sätt.Men icke dessa Vi.
Utan fortsätta i samma spår år efter år till dess man själv sackar ur, det är tydligen bättre…Men tänk vad t ex Waldorfskolan skulle vara uppdaterad och proffsig, om man lyssnat konstruktivt till kritik istället för att säga Nej, så här ska det vara för det sa Frans Carlgren…jaja.Men det är inte de yttre attributen som är mest intressanta, utan det där enormt starka Vi.Som att man förolämpas, om någon inte kan joina det.Sekt?Antar det…
Ja, men pappan visst det är sant.Vackra barn får den mamma…som tänker vackra tankar och har hög moral..
..och som tänker vackert om pappan.
Pappan … 😉
(Det är det som är det värsta för skilsmässobarn — att deras föräldrar nästan alltid har en negativ bild av varandra. Anima och animus i barnet får svårt att synka då. Det lilla barnets psykiska kontakt med pappan är den bild av honom som mamman har).
Letade som du föreslog, Johannes, (i kommentarsfältet till ”Waldorfpedagogik inget för hardcoresekulära”) efter Steiners rasistiska uttalanden och hamnade så småningom på denna blogg igen.
Ovanstående diskussion älskar jag, för den belyser och problematiserar kärnan i hur jag upplever att den antroposofiska rörelsen i det yttre har formats = just till en stendöv sekt; och jag hoppas faktiskt att hela bygget rasar, ju förr desto bättre. Ur spillrorna kan sedan diamanterna samlas in av de som är intresserade.
Pappan, du formulerar precis vad jag upplever. Fakta är farliga för en sekt och värda att gömmas undan eftersom den perfekta fasaden måste hållas uppe. För vad? För vem? Vilka tjänar på det?
Sanningen är inte farlig för någon annan än de som har intressen av att upprätthålla en förljugen bild. Jag skulle gärna läsa Steiners samlade rasistiska uttalanden på svenska (kan inte tyska). Lyft upp i ljuset, låt trollen spricka!